2019-01-15

När jag var gravid med två

Idag för ett år sen var jag inlagd på BB och vi fick veta av läkaren att det skulle bli snitt nästa morgon! Imorgon fyller alltså Ines och Ava ETT HELT ÅR, med andra ord. Hur snabbt går tiden?!? Firar med repris på blogginlägget om min graviditet:

Här är den första bilden jag la upp på mig själv som gravid – och den sista jag tog kvällen innan kejsarsnittet. Tiden däremellan kändes som ingen alls? Jag kan knappt fatta att allt redan är över. Visst, min graviditet var minst en månad kortare än de flesta förstföderskors – men ändå! Jag hade typ bara hört om hur lååångsamt tiden går, hur de sista dagarna innan förlossningen kändes oändliga för alla andra. Själv hade jag gärna varit gravid ett tag till… Men är samtidigt så otroligt tacksam för varje liten minut jag fick. Det hade ju kunnat bli ännu kortare.

När jag blev sjukskriven i vecka 26 sattes hela livet på paus. Allt som spelade roll var att bebisarna skulle må tillräckligt bra för att stanna kvar i magen. En vecka till. Två veckor till. Prio var att varje kontroll skulle se bra ut (och allra helst att vi skulle hinna flytta in i nya lägenheten innan de kom…)

Veckan innan jul när vi äntligen fick nycklarna packade vi saker och körde till nya lyan varje kväll efter Pers jobb. Varje liten sak vi skulle hinna flytta räknades, kändes det som. Det var intensivt, men trots komplikationerna var jag lyckligt lottad att må bra under hela graviditeten. Jag kräktes bara en enda gång på åtta månader och fysiskt kände jag mig i stort sett lika stark som vanligt ända in i det sista. Därför tänkte jag också hela tiden att det skulle finnas ”gott om tid” att fixa och dona, dokumentera och preppa. Läsa böcker, köpa grejer, gå på gravidyoga, ta bilder på mig & magen. Men så blev det ju inte alls, det här är ungefär de enda bilderna jag har av mig själv som gravid. Därför känns det fint att få sammanställa lite tankar innan allt känns för långt borta…

En lång fantastisk sommar med bröllop x 2, Sverige-semester och resa till Portugal

Vi fick reda på att jag var gravid i början på sommaren – halvt oplanerat (vi hade konstaterat att det som händer händer…) men helt fantastiskt! Eftersom jag mådde så bra och ingenting i kroppen kändes annorlunda direkt tog det lång tid för mig att smälta och förstå att jag faktiskt var med barn. Det var en lång sommar mellan det första besöket hos barnmorskan och det första ultraljudet i september. Inte förrän i vecka 18 (alltså när nästan halva graviditeten gått…) fick vi reda på att det inte var en bebis – utan TVÅ i magen. Det var förmodligen det absolut mest surrealistiska jag någonsin kommer vara med om.

Hela sommaren hade vi varit försiktiga med att hoppas på för mycket eftersom ungefär a l l t kunde gå fel. Folk får väl nästan aldrig barn på första försöket? Precis innan ultraljudet såg vi en film om vilka avvikelser och komplikationer som skulle kunna upptäckas – och vi förberedde oss på att ta emot negativa besked. In i det sista var jag inte ens säker på att det fanns någon bebis alls? Det enda jag hade gjort var ju att kissa på ett test man köpte på apoteket. Gick det att lita på ens? Jag hade ju läst om tumörer i magen som gav graviditetssymptom och gud vet vad. Men veckan innan ultraljudet fick vi lyssna på hjärtljud hos barnmorskan för första gången – och visst bankade det. Dubbelt upp. Men det förstod vi inte då.

När det äntligen var dags för RUL (rutinultraljud) och sköterskan satte igång tyckte jag mig se två huvuden i profil, vända åt olika håll och på helt olika sidor av magen. Jag sa ingenting – men tankarna började snurra direkt. Hade skärmen spegelvänt sig? Visade den två delar av samma bild? Sköterskan sa ingenting, men ju mer hon drog runt med ultraljudsmaskinen desto mer övertygad blev jag: det såg ut som att bebisen hade två huvuden. Inte två bebisar, mind you, två huvud på en bebis. Så långt borta kändes konceptet ”tvillingar”.

Att det kunde vara TVÅ bebisar hade vi inte tänkt en tanke på. Inte ens en halv, på skoj. Det fanns inte i vår begreppsvärld? ”Här är ett hjärta… och här är ett hjärta” sa ultraljudssköterskan till slut efter att hon glidit runt med ultraljudsmaskinen i vad som kändes som en hundradels sekund och en evighet samtidigt. Allt jag fick ur mig var ”skojar du?!” ”Jag skojar inte om sånt här”, svarade hon – och sen ringde hennes tandläkare(?!) och sköterskan lämnade rummet i säkert 10 goda minuter.

Jag och Per var I CHOCK. Ingen av oss förstod vad som precis hade hänt. Jag kände 100% overklighetskänslor och var på riktigt tvungen att nypa mig hårt i armen för att vara säker på att det inte var en dröm. Jag nöp så hårt jag kunde. Medan jag tyckte det var skönt att vi blev lämnade ensamma en stund, tyckte Per att det var helt orimligt att sköterskan bara droppade tvilling-bomben och stack, haha. Helt legit synpunkt, faktiskt. ”Nu går jag och hämtar henne!?” sa han upprört till slut – men vi väntade snällt kvar i undersökningsrummet.

När sköterskan så småningom kom tillbaka konstaterade hon att det var enäggstvillingar, två flickor, att de hade en skiljevägg mellan sig men delade moderkaka. Vi såg fötter, magar och urinblåsor – men var fortfarande för chockade för att förstå. Så mycket blandade känslor, så mycket tankar. Hur konstigt det än må låta så var besvikelse en av de allra första känslorna. Besvikelse över att bebisen vi föreställt oss var något helt annat än vi ställt in oss på. För två hjärnor som precis börjat förstå konceptet ”bebis” blev det bara ERROR:COMPUTER. Det var såklart en enorm lycka och lättnad att allt såg bra ut, men i stunden överskuggades den av en panikartad rädsla inför hur vi skulle klara två på en gång (och hur skulle vi få plats i vår lilla lägenhet på 42 kvadrat?) Det tog ärligt talat ett litet tag innan allt sjönk in och vi kunde känna oss lyckliga och peppade. På riktigt. Men efter det har allt varit dubbelt så spännande och dubbelt så roligt.

Två clueless på väg till ultraljud + första bilderna: Ines till vänster, Ava till höger

Det allra bästa med att vara gravid med tvillingar var nog att vi ända från början kände oss prioriterade, omhändertagna och säkra på att vi skulle få den bästa möjliga vården. Jag visste att jag inte skulle behöva oroa mig för att få plats på BB när det var dags (sjukt att inte alla kan få känna samma lättnad och tillit som vi gjorde…) eftersom enäggstvillingar klassas som en högriskgraviditet. Trots den ökade riskfaktorn var jag egentligen bara riktigt orolig vid två tillfällen: när jag skulle boka om ett ultraljud för att flyga till Washington och plötsligt blev informerad om att det tydligen var SUPERVIKTIGT att jag gjorde ultraljudet just den tid de bokat in. Det hade inte jag förstått. Men eftersom vi alla mådde bra så åkte jag ändå och gjorde ultraljudet när jag kom hem (det gick hur bra som helst – tack och lov!) Den andra gången var när det konstaterades att Ava hade motstånd i sin navelsträng, jag blev sjukskriven och läste läkarens utlåtande till Försäkringskassan. Där stod det att om jag fortsatte jobba och inte vilade skulle jag med stor sannolikhet riskera hennes liv. Det var riktigt tufft att läsa och en reality check utan nåd.

Men allt gick bra. Tack gode gud. Och nu är dom här! Vi fick två barn på en gång och det är det bästa som någonsin hänt. 10/10, would recommend!

16

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.