Jag startade min första blogg 2005, för att ha en ännu hemligare plats än Lunarstorms dagbok, där jag skrev flitigt åren 2002-2006. Hemligare OCH mer offentlig på samma gång, ändå. Jag berättade inte för så många att bloggen fanns, men hade folk som läste som jag inte ens kände. Det var en mysig och pirrig internet-tid. Minns att jag skrev i första inlägget att jag var ”sist på bollen”. Hehe, lite kul såhär med facit i hand. Men tiden var ju evighetslång på ett annat sätt då. Några månader kändes som år. Så konstigt och knäppt att perioden högstadiet + gymnasiet var en hel livstid där allt kunde förändras på ett år och tre år var för alltid? Nu är det snart tretton år sedan jag tog studenten och vad har ens hänt på den tiden? Skoja – allt har hänt såklart. Men tretton år som koncept var ju en helt abstrakt tanke och en helt annan verklighet då, för tretton år sen. Skillnaden på att vara fem år och att vara 18, liksom? Inte lika avgörande skillnad på 18 och 31…

God kväll och välkommen till filosofiska rummet.

Hehe. Nä, men kan förstå att många både känner igen och inte känner igen sig i min upplevelse. Jag har ju t.ex. åtminstone en ganska stor sak som är exakt samma då och nu. Okej, inte exakt samma, men ni fattar. För tretton år sen hade ju jag och Per precis blivit ihop! Det var en fantastisk vår då tanken var att jag skulle släppa allt vad fritid hette och bara plugga inför mina stundande IB-exams. Slutproven då allt avgjordes (allt = gymnasiet = livet). Istället blev jag kär och gick på fest med efterfester som varade i flera dygn som förevändning för att slippa skiljas åt. Så blev det med det. Skulle visa sig vara helt rätt prioriterat.

Nästan på dagen för tretton år sen, den 1:a april 2007, skrev jag ett blogginlägg om en lördag som genast gick till historien som bästa lördagen någonsin. Hade antagligen glömt bort den sedan länge om inte detta blogginlägg funnits. Är tacksam för att jag skrivit. Tänk om jag vetat då att jag skulle sitta här och läsa tretton år senare? Samtidigt var det ju lite därför jag skrev, tror jag.

SUNDAY, APRIL 01, 2007

Bästa lördagen någonsin

Vad som lär ha varit världens bästa lördag började inte helt klockrent med att min pojkvän tidningsbäraren fick sitta nästan en timme i nån svinkall port och vänta på en försenad leverans. Så när jag vaknade (aldeles för tidigt) någon gång runt halv sex var han inte hemma än. Efter det att jag lyckats somna om, för att kunna bli väckt igen vid hans hemkomst, steg dock kvaliteten på dagen. Av ett antal anledningar (utan inbördes ordning):

1. Vädret. Alltså det är ju bara sjukt. BARA sjukt. Klockan två, när vi bestämde oss för att gå ut och köpa frukostbullar (fett önsketänkande, bageriet stängde kl. 10) så var det så sjukt härligt varmt vårsommarväder att man inte riktigt visste vart man skulle ta vägen.

2. Maten. ”Mål” 1: Per kommer in på morgonen med Twiggys (haha) och läsk. Mål 2: Vi köper bullar på Konsum istället. Ostbullar, morotsbullar och ”vattenfranska”, som därefter avnjuts framför tv:n med traditionsenlig ost, pastrami och morötter, samt juice respektive O’boy. ”Mål” 3: Vi länsar Pers mors chokladask, mer coca-cola. Mål 4: Vi beställer pizza, som vi dessutom får rabatterad, och sen äter på golvet i Pierres rum framför Timbuktukonsert.

3. Underhållningen. Timbuktudokumentär, childman, ladyboy och ”papa’s got a brand new dad” tillsammans med BLENDKUNGENS musikhookningar funkar a l l t i d.

4. Sällskapet. Inte så, men det är ju bara det absolut sjukaste. Helt ärligt. Det finns ingen i hela världen som är bättre än du. Jag tänker tillåta mig själv att vara fett ”lökig” eftersom världens bästa lördag ändå avslutas med vetskapen om att jag imorgon bitti ska sätta mig i en bil som ska ta mig genom en massa djupa skogar och skit upp till Värmland. Närmare bestämt Molkom. Invånarantal: under 100? Tråkighetsgrad: desto större. Syftet med denna resa stavas ”hälsa på familjen” med sköna undertiteln ”Jasmin, du har ju faktiskt inte följt med upp till Molkom på flera år…” Jag och brorsan kommer bli lappsjuka och ta ett tåg hem senast onsdag. Ångesten är ju ett faktum. Man lämnar ju inte gärna just nu. Allra minst efter idag. Ett varmt kök som badar i solljus, ett öppet fönster, en gardin som blåser upp och nuddar din man som står vid diskbänken och brer mackor åt dig. Man förstår inte. Livet är så jävla perfekt. Per-fekt. (Pun intended!) Hihihi.

Små gulliga på fest + efterfest innan vi blev ihop. Den där överst till höger la jag upp på Bilddagboken (ett annat forum jag fläkt ut dokumenterat mitt tonårsliv i) med bildtexten ”Det är viktigt att inte vara ‘för på'” hehe.

Tack blogg-arkivet <3

12
Fina bilder från Pinterest bara.

Har lite idétorka. Är torr i allmänhet: torr hud, torra ögon. Trött. Jobbat mycket veckorna som gått. Efter hem och mat och läggning vill jag bara ligga raklång på soffan och pusta. Inte stirra på skärm. Trött på skärm. Tänker inte berätta vad min skärmtidsräknare i telefonen står på. Nåja, det är ju (mest) mitt jobb. I övrigt är allt konstigt just nu, som ni vet. Mycket ovisst, inställt och pausat. Perfekt paus kanske, tid att komma ikapp lite? Är det så fel att tycka det skulle vara trevligt med lite karantän? Frågar åt en vän. Nä, skoja, det är jag som vill ha ett officiellt nationellt sanktionerat raklång på soffan. Egentligen borde jag göra tvärt om: borde träna och ta hand om mig själv. Gick med i en grupp för tränings-pepp som mest ger mig tränings-stress. Orkar inte ens vara social, för första gången i mitt liv vinner trötthet över FOMO. Vi hade barnvakt förrförra helgen och skulle gå ut. När Per säger: du måste ju inte, du kan ju bara stanna hemma också? Var det som en uppenbarelse. Nä, jag måste inte. Jag stannar hemma. Ångrar det inte en sekund. Men ångrar lite att jag bara somnade, när jag kunde gjort något annat. Men ibland behöver man väl bara somna. Så är det just nu, och det är okej. Jag måste faktiskt inte.

28

För några veckor sen var jag ledig en måndag och åkte in till Köpenhamn ensam. Att åka till Norreport och börja på Stilleben är ju tradition by now. En äkta godisbutik för vuxna.

Promenerade vidare förbi ett riktigt danskt ställe. Öppet till 06. Bara det!

Gick in på Atelier September som annars är omöjligt med barnvagn. Myste i fönstret med min kaffe medan mobilen laddade. Det kändes pirrigt och härligt att få göra något man tänkt på länge, även om det bara var en kopp kaffe. Som storstad och semester i miniformat en helt vanlig måndag.

En annan väldigt dansk grej var att korsa gatan och komma in på denna innergård för att låna toalett. Noll procent tillgängligt.

Nästa stopp blev Beau Marché såklart. Världens finaste butik tror jag. Där inne vill jag bo.

Så vårigt och härligt med vita tulpaner. Det vill jag ha hemma nu.

Ville ha allt men köpte iaf en liten sak. Hejdå Beau Marché! På återseende.

Gick in på Illum en sväng också, det var längesen! Men härligt. Jag gillar ju köpcentrum, speciellt när de är såhär trevliga. Även om det regnade och var grått var Köpenhamn i technicolor som alltid.

Efter ett snabbt stopp på HAY house mittemot var det dags att skynda sig till kvällens event: Career Day med By Babba. En fullsatt kväll med keynotes och panelsamtal om modebranschens framtid, karriär, entreprenörskap m.m. Kul, intressant och fint ordnat! Jag kan bli motsatsen till inspirerad när samtliga paneldeltagare rabblar långa universitetsutbildningar (för let’s face it: kommer nog inte orka mig till skolbänken igen i första taget, även om man aldrig ska säga aldrig…) Och känner mig nog som minst hemma i situationer där man ska prata ”karriär”. Usch, då slår imposter syndromet till som alltid. Därför var det riktigt skönt med inslag som Angela Eitebet, head of global Marketing & PR på Stine Goya, som på frågan om vad som var det bästa ”career advice” hon fått svarade: ”they’re just shoes!” med en axelryckning och ett stort leende. Lite så ju. Inte liv och död.

Slog mig ner på en tom stol och det visade sig vara bredvid en gammal vän som jag gick på cheerleading med i högstadiet (yes, jag är gammal cheerleader! DM-guld och SM-brons: de enda medaljerna jag har och med största sannolikhet någonsin kommer ta, det får man väl ändå skryta lite med?) och som jag senare i livet lånat kläder till Robyn hos, när hon jobbade med PR för bl.a. Henrik Vibskov. Men det var ju också många år sen nu. Så kul att se henne, hur som! Liten värld, etc.

Och på tal om gamla bekanta var det bästa Aida som bjudit in. Hon är CEO på By Babba i Sverige nu, men för många många år sedan jobbade hon på Nyheter24 och hejade på mig när jag tävlade om att bli moderedaktör för Modette.se. Hon är en så fin, varm och inspirerande person! Believe me att alla personer jag stötte på i den vevan av livet inte var det, hehe… Blev så glad av att se henne.

25

Är i något av en svacka just nu, ledsen och trött. Därav brist på energi att göra något annat än slötitta på TV när jag inte jobbar eller kramas/tampas med barn. Tänkte därför att det kunde vara välbehövligt att lista lite fina/glada saker som jag sett/hört/gjort på sistone:

☺ Såg Oscarsgalan trots att jag skulle upp och jobba dagen efter och egentligen inte var särskilt sugen efter förra årets snoozefest till gala. Tydligen tyckte de att det funkade bra utan programledare (det gjorde det inte?) och körde därför på samma upplägg i år. Ofattbart, imho. Men att se galan är ändå en tradition som jag och Per haft tillsammans de senaste 12 åren (och på egna håll innan dess). Så jag höll mig vaken. Och det var ju ändå värt det när Parasit vann bästa film som första icke-engelskspråkiga filmen någonsin. Filmhistoria ju! Bästa som hänt sen Moonlight vann (efter att presentatörerna fick fel kort! TV-historia. Parentes inom parentesen: Gud, började gråta nu när jag kollade på klippet, fyfan vad starkt det var!!!) Älskade Parasit.

☺ Har också sett sista avsnittet av Kalifat som absolut inte gör en glad – det kan jag nog säga utan att spoila något. Men jag blir glad av faktumet att det görs kvalitets-TV med bra manus och fantastiska skådisar – som vågar ta risker. Påmindes om hur sällsynt det är när jag slötittade ett avsnitt av en annan svensk dramaserie och höll på att gå under av tråk.

☺ Screenshottade i vanlig ordning ALLT från Selam Fessahayes visning i Köpenhamn (från Lisa som gjort set designen). Ger mig så mycket glädje, detta. Har ju skrivit om alla känslor förut: läs här.

☺ Sparade även rekordsnabbt Stillebens samarbete med Lyngby porslin. Är så sugen just nu på att ha en vuxen hel servis med matchande allt – men kan inte riktigt bestämma mig för vad jag gillar i servisväg. Kommer inte köpa någon nyproducerad, men hade inte tackat nej till denna om någon ville ge bort såklart. Kan absolut tänka mig ett uppläggningsfat eller skålar.

☺Apropå Stilleben så var jag en eftermiddag/kväll i Köpenhamn förrförra veckan. Mer om det snart. Köpenhamn gör mig väldigt glad, rent generellt. Längtar så mycket efter mer Danmark till våren, vill väldigt gärna till Thorvaldsens Museum där jag aldrig varit! Kolla bara:

☺ Denna bild från februari förra året är månadens bild i Ines & Ava-kalendern som hela familjen fick i julklapp. Den hänger i vår hall och är det sista jag ser när jag går ut genom dörren på morgonen. Den gör mig väldigt glad.

Ingen vidare förklaring behövs va?

25
16 januari 2018

Tack för era fina kommentarer på förra inlägget <3 Blir verkligen SÅ så glad. Vi fick hem tjejerna igår – Ines blev också sjuk och då kunde vi ju lika gärna vara sjuka allihopa tillsammans. Dessutom fanns det liksom inte att de inte skulle vakna hemma idag… Idag är ju pluttarnas födelsedag! Tvååringarna. Två år sedan jag höll dom för första gången. Trött och lycklig och i en overklig verklighet. Det är 100% sant som alla säger att tiden bara springer iväg.

Två som lärt sig vad paket är, såhär post-jul, och var MYCKET excited. Sjukdom till trots.

Duplo och bilar! Står högt i kurs hos dessa två. Resten av dagen har vi pendlat mellan sängen och soffan och tittat på favoriterna just nu: Bamse, Bing och Abel & Fant. Inte friska, men vi ser ljuset! Nu när vi är tillsammans igen. <3

Grattis Ava och Ines, två år på jorden! Grattis oss som fick just er två.

33

Året har börjat med blandad kompott, så att säga. Just nu är både jag och Per däckade i en dunderförkylning som drog igång i helgen efter att vi kommit hem från Ven. Tänk vad som kan klämmas in på en veckas tid? Förra söndagen var jag on top of the world på världens fest med övernattning på MJ’s (känns otroligt avlägset i detta nu…) Sen blev det mysigt stillsamt familjehäng i några dagar på Ven. Väl tillbaka i stan fick jag gå hem från jobbet i med halsont och hosta – och värre skulle det bli…

Jag brukar inte klaga så mycket, jag är den som hellre härdar ut. Jag förstår verkligen att det kan fylla en funktion att få beklaga sig, men själv är jag mer pragmatiskt lagd. Hjälper det mig framåt? Gör det någon skillnad? Nej – så varför klaga? Kan vara ett osympatiskt drag att jag ibland har låg toleransnivå för klagomål och ältande. Kanske är det rentav dåligt för min egen skull att jag inte formulerar mina besvikelser, rädslor och mitt lidande ens för mig själv? Som den gången jag gick till vårdcentralen till slut och det visade sig att jag hade haft lunginflammation en längre tid som var på väg att läka ut av sig själv. Eller när jag fick en allergisk chock ensam med farmor i Stockholm och inte ville göra henne orolig, så jag låg tyst på soffan när jag skulle sova med tryck över bröstet och tänkte att nu dör jag. ”Om jag somnar nu kanske jag aldrig vaknar…” Minns det så tydligt. Inte förrän vi flugit hem och jag stod i dörröppningen hos mamma brast det. Jag hulkade och grät och fick åka till akut-vårdcentralen med nässelutslag över hela kroppen. Så nu gör jag det. Unnar mig att tycka riktigt jävla synd om mig själv och vältra mig i self-pity och ogenerat fiska efter medlidande. Det SUGER verkligen att må såhär.

Tror aldrig jag mått så dåligt som jag gör just nu (kanske en bidragande faktor till att jag inte klagar så mycket – jag har ju trots allt haft ynnesten att vara frisk och inte ha något att klaga på…) Känslan av att inte orka alls. Halsen som river, hostan, kallsvetten, armar och ben som inte bär. En monsterförkylning är det, helt klart. Skrattretande att det kan kännas så eländigt, egentligen? Har inte ens feber, även om det verkligen känns så. Har nog tagit tempen på mig själv tio gånger de senaste dygnen. Per däremot har nästan 40 grader och mår ännu sämre än jag. Igår lämnade vi Ava och Ines till Pers mamma och hennes sambo. Otroligt tacksam att vi har dem – för hur hade det annars gått? Vi kan ju inte ens ta hand om oss själva i nuläget. Men det känns fruktansvärt ändå, inte minst för att vi sen fick veta att Ava också blivit sjuk. Har hög feber, vill inte äta och bara sitta i farmors knä, hela tiden. Gråter så fort hon behöver sättas ner.

Mitt hjärta gör så ont.

Min minsta lilla skrutt är sjuk och jag är inte hos henne. Jag hade inte orkat ha henne i min famn så som jag mår nu. Jag vet att hon har det bra där hon är, men det sliter så hårt i mig. Vill bara bli frisk så jag kan ta hand om henne. Min älskade älskade lilla tjej.

När jag var gravid hade Ava en tillväxthämning i magen. Vi visste inte om hon skulle klara sig. Jag har skrivit lite om det här. Under hela graviditeten var jag sådär som jag är. Tillät mig inte tänka några som helst negativa tankar. Bara fortsätta framåt. Vara positiv. Inte klaga på något. Jag satt många långa timmar i väntrum på Kvinnokliniken, låg på britsar och väntade på läkare. Sa bara ”okej” och flöt med. Litade på att alla andra gjorde vad de kunde och att det enda jag kunde göra var att vara lugn och tänka positivt. Så då gjorde jag det. Sköterskorna kommenterade till och med att jag aldrig klagade på något. Av det jag observerade runtomkring mig i väntrummen och på mottagningen förstod jag att det måste varit lite ovanligt. På grund av detta kan jag känna att min graviditet försvann i att bara flyta ovanpå varje dag som gick. Jag vågade liksom inte tänka något alls om något. Vågade inte känna in och känna efter. När det var dags för snitt och en nervös sköterska kom för att sätta i katetern, var jag uppmuntrande och sa inget, för att jag inte ville göra henne obekväm. Fastän det kändes fel. Men vad visste jag om hur det skulle kännas? Jag kommer för alltid att vara evigt tacksam för min narkossköterska som slängde en blick på mig vid ankomsten till operationssalen och utbrast ”Vilken idiot har satt in din kateter så där? Det får vi fixa direkt!” Tacksamheten som sköljde över mig för att han gav ord åt mina känslor som jag inte kunde formulera (och på ett sätt jag aldrig hade formulerat det själv, haha…) Det var så skönt. Jag slappnade av direkt.

Första tiden på Neonatalavdelningen var likadan som slutet på graviditeten varit: fullt fokus på nästa steg, att komma framåt. Bröst som skulle pumpas, mjölk mätas upp, sondmatning, vägning, sola bort gulsoten, amning, mer amning, mer sondmatning, osv. Det var som ett TV-spel där vi ständigt levlade upp. Inte så hetsigt som det låter, utan lugnt, metodiskt, mysigt. Vi hade inte bråttom. Men fokus var framåt.

Att vara mamma har bara känts naturligt från första stund. Kanske för att vi fick så mycket guidning och stöd i början. Kanske för att jag kände att jag kunde göra vad som krävdes av mig. Det flöt på, allt gick bra. Vi mötte inga motgångar. Att få komma hem efter tio dagar på neo och slappna av och bara vara kändes som en stor seger vi vunnit. Efter det kändes allt ännu enklare. Ändå har tankarna kommit, lite pö om pö. Hur kände jag egentligen? Jag älskade dom från sekunden jag såg dom, men det var inte så som vissa beskriver det på Instagram och i mammabloggar. För mig var det inte himlastormande, inga fyrverkerier – kanske inte ens några tårar? Jag minns åtminstone inte att jag grät när de föddes och inte när jag fick hålla dem första gången. Klockorna stannade inte, utan sekunderna fortsatte ticka. Framåt. Jag vet inte om det var på grund av komplikationerna under graviditeten, om det var för att jag födde med kejsarsnitt, eller vad det ens spelar för roll, men jag tror att jag behöll en viss distans, länge. Det kanske är fel ord, men jag fortsatte flyta med. Kirurgen som utförde kejsarsnittet hade ju till och med sagt att det nog var på grund av min positivitet och mitt lugn som allt gått så bra till slut. Vem vet om det faktiskt var så, men det var väl det enda redskap jag hade att ta till? Min osvikliga förmåga att ta det lugnt, tänka positivt och härda ut. Så jag fortsatte på det spåret. Varje gång de varit sjuka har jag tagit lätt på det, medan Per känt starkt att det varit något fel. Utan honom hade vi kanske inte åkt till akuten eller gått till vårdcentralen – och det är jag tacksam för att vi gjort, även om det (tack och lov) inte varit något allvarligt.

Jag minns att jag vid en tidpunkt läste om föräldrar som inte vågade eller ville lämna bort sina nyfödda barn ens i någon timme. Det hade jag aldrig reflekterat över själv. Jag tog gladeligen emot hjälp så fort det bjöds. Betydde det att jag inte brydde mig? Betydde det att jag inte älskade dom? Nej, du har bara inget kontrollbehov, sa min bästa vän. Och det är ju sunt. Eller? Är det så att kontroll är precis det som gör att jag vägrar oroa mig. Inte känner in. För att det är det enda jag KAN styra över? Jag kan styra mina tankar från att spinna iväg i oro och rädslor. Är i själva verket det som gör att jag verkar så avslappnad och chill egentligen bara total självkontroll? Kanske är det båda delarna eller inget av det. Jag vet inte…

Allt jag vet är att kärleken absolut fanns där från början. Det tvivlar jag inte på. Men den slog inte ner i all sin prakt den 16 januari 2018, utan den har snarare vuxit sig starkare och starkare för varje sekund sedan dess. Jag älskar Ines och Ava mer och mer för varje dag och mer och mer vågar jag kanske släppa ner garden och känna in. Snart ska de börja förskolan och det känns fantastiskt och fruktansvärt på samma gång. Jag njuter fortfarande fullt ut av att kunna få ett dygn att festa med vänner och bo på hotell helt för mig själv, men att vara utan dom när dom behöver mig gör fysiskt ont. Jag känner mer och mer och förstår att det kommer fortsätta så för alltid och att det kanske inte är så farligt ändå att släppa in oro och rädslor. Att söka stöd och bekräftelse och ta även små känslor på stort allvar. Åtminstone känns det så i detta sköra tillstånd som positivt tänkande inte verkar bita på… haha.

Så. Snälla låt mig bli frisk nu.

Jag saknar dom så mycket.

43

Nyårsafton började med att jag jobbade till kl. 15. Sen gav jag mig ut för att köpa blommor, framförhållning som man har! Hade sett några glittriga torkade på Bunches inne på H&M Home som jag tänkte skulle passa till nyårsdukningen (som jag lovat Vicky skulle vara typ såhär snygg… hehe) men det var givetvis stängt. Åkte ner i Hansas källare och hittade dessa guldglittriga grenar som fick duga, även om de såg mer silvriga ut såhär på bild? Haffade det bästa jag kunde hitta på torget (rosor, orkidé och en oklar mixbukett) + offrade en orkidé hemifrån. Blev rätt fint ändå även om den glittriga historien mest var vass och sticksig och släppte glitter överallt. Egentligen mest en pain in the ass, tbh. Aja, blommor är inte min bästa gren. (Pun intended!) Men nu går vi vidare:

Vi hade bjudit över Vicky och Micke på middag och ett lugnt nyårsfirande. Tyckte jag tog i ordentligt förra året, så orkade inte riktigt rodda något stort denna gång… Vicky (som är läkare) skulle upp och jobba kl. 8 nästa morgon – och vi har ju två små väckarklockor utan snooze-funktion – så en hederlig nyårsmiddag lät bra i våra öron. Däremot skulle vi unna oss en riktig lyxig sådan! Lite av pyntet från guldfesten fick också åka upp för feststämningens skull.

Det var absolut ostron, champagne, chips och löjrom! Allt som ser dammigt ut på den skrynkliga duken är glitter. Så behöver ni inte fundera på det. Fokusera på allt gott istället.

Våra fina gäster och grannar och bästisar. Tillsammans skulle vi välkomna femte året som Malmö-bor (vi flyttade ju hem till Malmö samtidigt som Vicky, hösten 2015 – kanske årtiondets bästa beslut?) Under de snart sexton år(!) jag och Vicky känt varandra hade vi dessutom aldrig bott i samma stad tidigare. Major life-upgrade.

Och vi! Som alldeles snart har tretton år tillsammans. Mycket siffror nu men så blir det när det är nyår. Bokslut, osv.

Tredje förrätten var blomkåls-buffalo wings. SÅ sjukt gott är det. Sen åt vi en vegansk ”boeuf” med potatispuré för att vi hade ju inget bättre för oss än att äta hela kvällen?

Eller jo, vi spelade en runda spel också. Väldigt mysigt!

Sen vaknade som sagt en liten skrutt av alla höga smällar! Ines hade varit rädd och tyckt att ”pang bom ute” var ”läskigt” under kvällen, men som tur är lyckades hon sova gott hela natten. Ava däremot var väldigt road av fyrverkerierna!

Passade på att ta en bild tillsammans! ”Bara” ett barn? Så märkligt det ser ut, haha.

Vi drack Mickes guldbubbel och började förbereda desserten medan Ava själv hämtade en stol och parkerade sig vid fönstret <333 Älskade lilla busfrö.

Efter desserten (karamelliserad ananas med glass) tog jag fram dessa lyxpraliner som jag haffat på Saluhallen. Champagne och brynt smör! Galet goda. Perfekt avrundning på stora lyx-ätarkvällen.

Obligatoriska parbilder innan vi skiljdes åt för att sova in det nya året. Kolla så mysiga och fina! Så mycket kul vi ska ha 2020!

Även en bild på resterna. Nedbrunna ljus och pipmuggar och stök. Som det ska vara <3

25

Skål för att vi nu gått in i nya 20-talet! Känns bra, av någon anledning? Hoppfullt! Vi firade ett lugnt nyår (till skillnad från förra året…) hos oss med Vicky och Micke och en liten person som vaknade och gärna ville titta på raketerna (och en liten som sov vidare…)

 

Vi åt och drack lyxiga saker och jag hade drömkjolen som matchade med allt. Har självklart tagit massor av bilder med riktiga kameran – eftersom det är så jag jobbar nuförtiden! De kommer inom kort <3

Ville mest säga TACK för det här året! Vad kul det varit! Det är det enda nyårslöfte jag ger mig själv varje år: att ha så roligt som möjligt. Har hållit det extra bra i år tror jag!

24

Jag som älskar nostalgiska tillbakablickar, milstolpar, årssummeringar, osv. har helt bommat på att vi avslutar ett helt decennium. Har liksom inte reflekterat över att vi lämnar tiotalet bakom oss nu? Minns mycket väl när 00-talet rundades av: det var listor på bästa filmer, skivor, låtar – allt möjligt, överallt. Nu har jag knappt sett något? Är det bara jag eller verkar de flesta rätt nöjda med att lämna tiotalet and never look back? Det skulle ta alldeles för lång tid att sammanfatta de tio år som gått, men tänkte att vi skulle ta en titt på mitt år 2010. För att det ändå fanns där ute i en gammal blogg och skvalpade (det är det bästa med att ha bloggat länge!)

I början av detta decennium…

… bodde jag och Per i vår första egna lägenhet, på Snerikes nation i Uppsala. Vi hade två rum med två kakelugnar och delade toalett med lägenheten bredvid. Kanske det mysigaste boendet vi haft, ändå? På många sätt. Även om jag inte hade velat bo där idag, haha.

… åkte jag till Paris med mamma och Justus. Det var viktigt med ett besök på Ladurée.

Men viktigast att fota dagens outfit i Tuileries där alla streetstylebilder från Paris modeveckor togs!

… gick jag på bal med mina föräldrar för att fira Värmlands nations 350-årsjubileum. Mina föräldrar träffades på Värmlands nation i Uppsala. Lite var det därför jag bestämde mig för att plugga just där. För att de hade så fina minnen från Uppsala-tiden. Jag läste till lärare i Engelska för högstadiet/gymnasiet.

… gick också på vårbal på Stockholms nation eller ”Stocken” som det hette. I samma klänning. Mammas gamla, som hon haft i Uppsala!

… tog mina småsyskon Anna och Justus studenten!

… var det massor av fest och festival hela sommaren! Jag var på Peace & Love och såg bl.a. Jay-Z som var fantastisk.

… och på tal om konserter var vi och såg Talib Kweli två gånger under året. Första gången hängde jag och mina kompisar med hans crew backstage + i turnébussen efter att vi träffat dom på en efterfest i Uppsala. Haha. Anekdoter finns. Han skrev ett DM till mig på Twitter där det stod ”your blog is fresh” och det är nog min absoluta blogg-peak ändå?

… bloggade gjorde jag på Modette.se som köpts upp av Nyheter24 och hade en stor bloggtävling där de skulle välja ut en bloggare som skulle bli Moderedaktör för sajten. Allt sändes i en webb-TV-serie med olika deltävlingar och moment. Jag blev en av finalisterna, i första avsnittet skulle jag styla Anna Kubel i en outfit ”från dag till kväll” hehe. Vi fick springa runt på Urban Outfitters i Stockholm på tid med nån maxbudget. Resultatet ^^

En annan av deltävlingarna var att styla en egen ”editorial”. Här är lite ur min, tagen med självutlösare på random platser i Uppsala, med temat Seven trends a week (som synes!) – en ny trend för varje dag. Exakt som en Style Challenge, nu när jag tänker efter? Tur att man utvecklats på tio år 🙃

Jag gick till final och sista momentet var att bli intervjuad av Emilia de Poret och svara på modefrågor. Har skrivit lite om det här. Kul var det! Vann inte, men blev Aidas (som jobbade på Nyheter24 då) och Emilias favorit så det räckte gott och väl.

… kunde ändå inte riktigt släppa idén om att kanske ”jobba med mode”? Så jag började Helene Falks Stylistutbildning och pendlade till Stockholm från Uppsala på onsdagkvällarna. Såhär såg jag ut en kväll när jag skulle till Stockholm på kurs + butiksevent på kvällen! Hatt var verkligen min grej 2010.

Ett av våra slutprov var en ”editorial” där med. Denna gång släpade jag runt Per för att fota mig i olika asiatiska resturanger och butiker i Uppsala, haha. Minns att jag fick kritiken att det var för utklätt/inte tillräckligt ”bärbart”. Men jag tycker om teatrala modereportage – hellre för mycket fantasi än för mycket verklighet! Alla kläder var ur min egen garderob, dessutom. Bra jobbat 21-åriga jag, ändå? Någon kanske känner igen jackan jag hade förra nyår på sista bilden?

Diplom blev det och sen blev jag erbjuden jobb! Hösten 2011 flyttade jag till Stockholm. Uppsala var fint, men inte för mig till slut ändå…

Fun fact: ”min” stylistutbildning blev faktiskt ett TV-program i Kanal 5 precis efter jag gått den. Ni kanske känner igen några influencers som startade där? Systrarna Fahrman och min lärare/senare chef Helene var programledare. Kul ändå! Den där McQueen-inspirerade kavajen från H&M som tjejen längst till vänster har på sig var verkligen årets must have. (Jag hade den med som ni kan se om ni scrollar upp lite i inlägget!) McQueen dog ju 2010, rest in peace fantastiska geni. Såg McQueen-utställningen i London några år senare och rördes till tårar på plats, det var så starkt.

… apropå London var jag såklart där 2010 också! Det blev en del turer dit för att hälsa på min älskade Vicky.

Vi var på husfest med massor av öl i badkaret och fest på taket!

… och på Ladurée, såklart.

… skrev i bloggen om Robyn som blivit utsedd till förra decenniets stilikon av ELLE. Såhär: ”Robyn utnämndes till Decenniets stilikon på ELLE-galan igår. Så jävla värd det. Hon är ungefär snyggast i världen. Dessutom var hon lätt förra decenniets stilikon också. Robyn-page och silverjacka någon? Ja, jag trodde väl det!” (Haha. Varför märks det att det är en 21-åring som skrivit? Eller är det kanske bara jag som känner så själv?) Då hade jag iaf ingen aning om att jag skulle få jobba mycket med henne de kommande åren <333 Drömmen!

… sist men icke minst firade jag nyår i klänning från H&M <3 Lanvin som var 2010s designsamarbete och kanske min favorit to date (efter samarbetet med Marni!) Denna klänning är helt fantastisk i kvalitet och detaljer. Synd att den ab-so-lut inte passar längre. Sånt är livet!

Så här var mitt 2010. Filtrerat genom en modeblogg där inga superdjupa tankar ventilerades, förvisso. Men tror att jag mådde bra. Hade roligt. Var på väg att hitta min egen lilla krokiga väg. Jag ångrar inget i livet – för jag tror att det som hände hände för att det skulle hända. Eller ja, oavsett om det skulle hända eller inte så hände det. Och det finns ju inte mycket att göra åt den saken. Men när jag tvingar mig själv att välja något som jag kanske hade gjort annorlunda med facit i hand så tänker jag oftast på dessa konstiga år i Uppsala när jag trodde att jag behövde ”ta tag i mitt liv” (dvs plugga) och gjorde en massa saker som kanske inte riktigt var min grej. Men jag är samtidigt övertygad om att jag inte hade kommit till Stockholm om jag inte börjat i Uppsala. Jag hade inte flyttat dit om det inte redan varit på pendlingsavstånd. Jag hade inget intresse av Stockholm alls förrän mina vägar plötsligt ledde dit. Jag hade inte fått självförtroendet och knuffen att satsa på det jag tyckte var roligt om jag inte tvingat mig själv att ta itu med det som till slut ändå kändes tråkigt. Lite så som livet fungerar, antar jag. Med det: tack till tiotalet! Det var knasigt och kul och konstigt och underbart på många sätt – men jag är också väldigt väldigt redo för 2020.

18

På min födelsedag fick jag som sagt lite tid för mig själv att strosa runt på stan. Är inte super high maintenance like that (mestadels iaf…) Var väldigt peppad på att hämta upp min nya kamera och börja fota allt direkt. Ett random gathörn t.ex. Blev ju fint?

Gick till Miss Saigon med Vicky och åt en lunch-Pho. Aldrig varit där innan! Det var helt okej. Fick en födelsedags-öl av servitören – så bara därför får de fem plus oavsett. Går absolut bra att muta mig.

Sen gick vi hem till mamma och åt resterna av min födelsedagstårta som Nanna-Lovisa bakat åt mig på jobbet dagen innan. Blev väldigt överraskad, rörd och glad av det. Har så fina kollegor! Vicky blev också lite rörd när vi kom hem till mamma och hon fick flashbacks till alla födelsedagar vi spenderat här. Det brukade nästan alltid vara julavslutning och fest eller bara Malmöbesök (Vicky bodde i Eslöv under vår gymnasietid, och efter det i London) som gjorde att hon ofta sov över natten till min födelsedag. Många morgnar har vi suttit vid köksbordet tillsammans och firat min födelsedag <3 Hennes också, för den delen.

Julfint hos mammis.

Sen gick jag och köpte gran på samma ställe där vi alltid köpt gran i alla år sen jag var liten. Men aldrig förr har jag köpt den själv till mitt egna hem. Kändes fint. Tog hem den på cykeln, som man gör?

Nöjd med mitt val! Ni såg ju hur fin den blev. Så glad att det blev en gran i år. Njuter av den varje sekund och är absolut inte redo att kasta ut den än. Tjugondag Knut är inte en tradition bloggar och insta vill kännas vid, it seems? Bring tjugondag Knut back tycker jag!

Efter att vår gran kommit på plats var det dags att besöka en annan gran! Hemma hos pappa. Där är det alltid Disneygranar som gäller. Och en armé av läskiga tomtedockor.

Vi skulle fira lilljul med mina systrar som skulle till sina farföräldrar detta år. Anna var hemma från Amsterdam en snabbis innan dess!

Lyckan att få läsa, mysa och busa med sin mostrar. <3

Dagen efter hade jag bjudit in till lite födelsedags-/adventsfika hos oss. Mest för att få en anledning att göra Sofia Woods bakade brie med saffranshonung tbh.

Ett litet mysigt gäng blev vi. Som det blir när man fyller år mitt i allas julplaner. Men helt perfekt – av samma anledning. Var inte säker på att jag skulle mäkta med något alls mellan jobb och julfiranden.

Sandy och Vicky hängde kvar och myste en stund på soffan <3333 Älskar att ha folk här.

En fin liten födelsedagshelg.

19