För några dagar sedan lämnade vi sjukstugan för en stund och begav oss ut i det fina vädret. Vi tänkte natta barnen i vagnen och gick en promenad på kyrkogården vid S:t Pauli, som vi gjort så många gånger förr när barnen var var bebisar. Varje gång jag gått där har jag – både medvetet och omedvetet – letat, spejat och sökt efter ett namn på en sten. Min vän M, som är begravd där, som blev mördad av sin expojkvän när vi bara var 15 år. Jag letar i minnet, har en bild av var vi stod när vi besökte hennes grav. Då – för vad som blivit många många år sedan nu. Det borde vara i den här delen av den stora kyrkogården. Men jag hittar den inte. Det var ett tag sedan jag letade nu, men just denna dag kändes det extra viktigt. Jag måste fråga någon, tänkte på vem som skulle kunna veta, vem jag kunde kontakta. Samma eftermiddag skriver en vän till mig på Instagram: ”ville bara säga att jag alltid tänker på M idag.” Såklart. Det var ju den dagen, samma dag hon dog. Jag kände det på mig, datumet fanns där, långt bak i medvetandet.

M:s historia har påverkat mig på så många sätt, inte bara de uppenbara. De senaste dagarna har jag tänkt på allt igen och känt att jag vill dela historien, ur mitt perspektiv. Jag kan inte berätta så mycket om M och vem hon var, förutom det där som låter som en kliché när man ska beskriva någon som dött alldeles för ung. Men i M:s fall kan inte orden vara mer sanna: hon var full av liv. Det kan jag säga, utifrån det lilla jag trots allt kände henne: en kompis i en parallellklass, någon jag aldrig hade en nära relation till, men som alltid funnits där i min närhet. Även efter jag bytt skola och vi inte längre delade vardag, raster och korridorer. Jag minns för alltid sista gången jag såg henne, vid Davidshall på hörnan mot Fersens väg, bara någon vecka innan hon dog. Det var en sån dag då jag helst hade gått med huvudet nedböjt för att undvika att möta blicken hos någon annan. Men hon såg mig ändå och med henne var det aldrig svårt. Jag behövde inte ta något ansvar för att konversationen skulle flyta, hon skrek glatt när hon såg mig, sprang över gatan, babblade på om allt möjligt, var en sol som lyste upp mitt gråa humör. Jag gick från vårt möte, lättare i stegen, gladare och varmare. Sån var hon, hon lyfte alla, tog plats, sa jätteroliga (ibland lite korkade) saker som alltid fick en att skratta, aldrig åt henne – bara med. Hon bjöd på sig själv och gav av sig själv.

Jag var med första gången M träffade sitt ex, han som tog hennes liv. Vi var på någon hemmafest lite utanför stan och ett oklart killgäng som mina kompisar hängde med just då var där. Han med. Han var full och blev besatt av henne på ett sätt vi tyckte var skrattretande och lite löjligt. Hängde i hennes hasor och deklarerade sin kärlek för henne redan samma kväll. Han kallade henne ”Min M” och det kallade vi också henne jämt efter den kvällen. Så hette hon i min telefonbok i mobilen, många år efter att hon inte fanns längre. (Ett tag kunde jag ringa hennes telefonsvarare och höra hennes röst.) Kort efter blev de ett par och vi fick veta att han var betydligt mycket äldre än vi. Över 20, vilket var fruktansvärt gammalt för ett gäng 13-14 åringar. Vi trodde aldrig riktigt på det. Han betedde sig och såg ut sig som vilken tonårig kille som helst. Liten, omogen. Max 17, sa vi. I det längsta trodde vi att killgänget sagt så för att lura oss, verka äldre och mognare än vad de var. M och Y, som vi kan kalla honom, hade en on- and off-relation som jag inte var särskilt investerad i, men som jag skulle bli indragen i på ett helt oväntat sätt.

M:s historia kommer för alltid vara sammanlänkad med en annan kvinnas, en som betytt enormt mycket för mig i min ungdom. Min klassföreståndare E, på skolan jag bytte till i sjunde klass. Hon var (och är säkert ännu) en fantastisk människa. En kvinna med enorm pondus, starka åsikter, färgglada läppstift och ögonskuggor, grått hår ner till midjan. Hon hade ett sätt att omfamna oss elever på, bjuda in oss i sitt liv, alltid vara öppen ärlig och rak mot oss, aldrig behandla oss som enbart elever, utan som människor och vänner. Hon hade så många historier från hennes tuffa liv. Jag minns speciellt en biologilektion när hon berättade om hur hon och hennes man hjälpt en ung flicka i Pakistan få tillgång till en säkert utförd abort istället för att ta saken i egna händer. Såna historier och levnadsöden kryllade det inte av i det välbärgade område min nya skola låg i. Eftersom hon figurerat mycket i tidningarna och hennes fall var allmänt känt, var hon även öppen med oss om hennes långa kamp för sina barn. Många år tidigare hade hennes exman kidnappat deras gemensamma barn och återvänt till sitt hemland. I 14 år var hon skild från sina barn och kämpade för att hitta dem och ta med dem tillbaka till Sverige. Hennes yngsta dotter var bara 1 år när de försvann. Som vuxen och förälder själv får hennes historia en ytterligare dimension av lidande, men redan då minns jag att jag kände med henne något enormt. Under min tid som elev i E:s klass pågick rättegången mot hennes exman och hans fru som medverkat i kidnappningen. Jag minns fortfarande hennes tårar när domen föll. ”De hade lika gärna kunnat spotta på mig.” sa hon, efter att det slagits fast att hon skulle få några tusen kronor som kompensation och exmannen inte något fängelsestraff att tala om. Inte för att det handlade om pengarna, utan bara det orimliga i proportionerna: hon hade berövats sina barns hela uppväxt. Inget straff kunde lindra den smärtan. Hennes äldsta dotter var 7 år när hon fördes bort och när hon återvände till Sverige var hon 21, med två små egna barn. E hade hunnit bli mormor under tiden hon varit ifrån dem. Barnen var främlingar för henne som dessutom blivit matade med lögner och elakheter om sin mamma. Det var svårt, men hon gjorde allt hon kunde för att skapa en relation till dem på nytt. Hon berättade fruktansvärda historier för oss om hur hennes son blivit behandlad under sin uppväxt, hur svårt han nu hade det att anpassa sig till livet i Sverige. Men också hur glad hon blev när han till slut träffade en tjej. Hon berättade att hennes son och hans flickvän kommit och bott hos henne en helg, och man kunde se hennes lycka – trots att det var kämpigt.

Det tog så lång tid för mig att koppla, eftersom det var två olika världar som bands samman i  M:s historia. Mina gamla vänner, i stan, på skolan där jag gått från ettan till sexan – och min nya tillvaro i Limhamn på en skola som på många sätt var väsensskild min förra. Det var en eftermiddag på Värnhemstorget, när jag och mina gamla vänner stötte ihop med en av killarna från den där festen. Min kompis frågade om han fortfarande hängde med Y, M:s pojkvän. Han sa att de inte sågs så mycket längre, varpå vi direkt tog chansen att få veta sanningen: ”då kan du ju erkänna, visst är Y inte 21?” Jodå, svarade han, ni kan kolla upp honom själva. Det var första gången jag hörde någon säga Ys fullständiga namn, och min hjärna la samman allting på några få sekunder. Min lärares historier spelades upp i mitt huvud. Hon hade ju till och med berättat vad hennes sons flickvän hette: M. Men jag hade inte kopplat. Förrän nu. Pusselbitarna föll på plats. Det blev kortslutning. Jag fick ont i magen. Jag var tvungen att berätta för E, min älskade lärare och vän. Visste hon om att M bara var 14 år?

Det gjorde hon såklart inte. Hennes son och M hade ljugit och sagt att hon gick i gymnasiet – visserligen var hon inte 18 än, men ändå tillräckligt gammal för att det skulle vara okej för E. Men detta, som jag fick berätta, var ju något helt annat. Jag och min lärare gjorde upp en plan tillsammans: hon skulle bjuda med sin son och hans flickvän på bio med vår klass veckan därpå. Jag skulle bli överraskad och säga ”men hej M!” och när min lärare frågade hur vi kände varandra skulle jag säga ”vi har gått i parallellklass” – för att på ett oskyldigt sätt råka avslöja lögnen. Men vi kom aldrig så långt. Sekunden M såg mig utanför bion kastade hon sig om min hals och viskade ”säg inte hur gammal jag är!” Jag minns inte vad hon hittade på för anledning till att vi kände varandra där och då, men min lärare fick konfrontera dem vid ett annat tillfälle.

När M så småningom gjorde slut med Y och gick vidare i livet, blev han svartsjuk, ledsen och desperat. Hon hade varit hela hans värld. Han kom hem till henne och hotade henne, M lyckades ringa polisen och en gisslansituation uppstod. Det var på alla nyhetssändningar och tidningslöpsedlar den dagen. Men jag hörde det först från min bästa vän, som ringde och sa ”hon är död, han har dödat henne.” Jag minns hur jag sjönk till golvet utanför toaletten hemma hos pappa med telefonen i handen. Jag minns hur min lärare pratade med oss om det i skolan efteråt. ”Ni kan lika gärna höra det från mig, jag vill inte att folk ska skvallra och sprida rykten” sa hon, utan att darra på rösten. Denna stoiska kvinna som varit med om så mycket – och nu detta. Jag kunde inte greppa hur livet kunde vara så orättvist. Hon var förkrossad, såklart, men det var inte förrän hon kom in på hur hennes yngste son (som hon fått med en annan man och som varit hennes ”enda” barn under alla år, han som var lika gammal som min lillebror) hade berövats sin storebror och sin nyfunna förebild – som det till slut brast för henne. Då grät hon.

M & E:s historier, deras egna och deras gemensamma, har satt enorma spår i mig. Men som jag skrev i rubriken till det här inlägget fanns det en tredje kvinna jag vill berätta om (eller, för att vara helt ärlig: två kvinnor och en flicka, en tjej, ett barn. Visst, vi tyckte nog att vi var stora och världsvana –  men vi var bara 15 år. M fick aldrig bli vuxen.) Den kvinnan är M:s mamma. Jag kände inte henne, hade bara träffat henne vid något enstaka tillfälle innan M dog. Men på minnesstunden i S:t Pauli kyrka, dit alla barnen på min förra skola, alla vännerna och alla bekanta kom, höll hon ett tal till oss. Efter att tonerna av Puff Daddys I’ll be missing you hade fyllt kyrkan på ett sätt jag aldrig tror hänt varken innan eller efteråt, ställde hon sig upp och talade till oss. Till ett gäng tuffa 15-åringar, där flera av oss (killarna i synnerhet) högt och heligt svurit på att de skulle hämnas M:s död. Till oss sa hon: hata inte varandra. Mer hat kommer leda till fler såna här händelser. Jag minns inte hennes exakta ord, men jag minns att en kvinna som förlorat sin älskade dotter sa till oss: hata inte den som mördade henne. Älska varandra. Det var så starkt att det går inte att underskatta vilka spår det lämnat efter sig, förhoppningsvis inte bara hos mig. Att ha haft en relation till både offer och gärningsman i en sån här fruktansvärd situation, vid en så ung ålder, har gjort att jag alltid letar efter ”andra sidan” i en historia, i en konflikt, i en debatt. Det har gjort det omöjligt för mig att vara svartvit. Jag letar efter nyanserna, tvekar inför att ta ställning. Vill hellre förstå. Inte för att Y:s historia eller situation någonsin kommer rättfärdiga det han gjorde. Det är inte det jag säger. Jag säger bara att det jag vet gör det omöjligt för mig att se honom som enbart en förövare. Människor är sällan det, bara en sak. Precis som M inte bara var ett offer, så som vissa ville utmåla henne. ”Ännu ett offer för mångkulturen” stod det på högerextrema internetsidor kort efter mordet. Oj, vad hon hade blivit arg om hon fått se det. Både M, vi som var hennes vänner och hennes nya pojkvän hon precis börjat träffa och var nyförälskad i – vi var alla produkter av ”mångkulturen”, ingen av oss hade existerat utan den.

Jag sitter och skriver det här ett bokstavligt stenkast från platsen där M dog. Jag går förbi gatan där hon bodde varje dag. (Jag ska erkänna att jag var lite rädd för hur det skulle kännas när vi flyttade hit, så nära alla minnen. Men det har bara känts bra, att kunna skapa nya vackra, här i hennes närhet.) Jag har så mycket mer jag skulle kunna säga om rasism, om mäns våld mot kvinnor som är högaktuellt just nu efter senaste tidens mord på just unga kvinnor, om polisen och hur deras ingripande hade kunnat se annorlunda ut, kanske till och med hade förändrat historien om M. (Om hur Y:s lillebror valde att själv bli polis i vuxen ålder. Kanske kan han förändra något, med sina erfarenheter. Kanske inte.) Jag tänker på hur det hade kunnat vara, kanske hade jag och M istället stött på varandra här i parken, halva livet senare, 30+ med våra egna barn, pratat om gamla minnen från mellan- och högstadiet och skrattat tillsammans.

Det är så orättvist att hon inte finns. Jag kommer alltid att sakna henne.

73

Hej kompisar! Jag har saknat er. Här var det sjukstuga (igen) och jag har sett en massa bra TV sen sist, så jag tänkte tipsa er om lite godbitar i streamingdjungeln:

Snabba Cash (Netflix)
Säsong 1
Vi börjar med serien alla pratar om just nu! Som jag längtat och peppat denna omarbetning av Snabba Cash till Netflix-serie med Evin Ahmad och Alexander Abdallah i huvudrollerna. Vi klämde absolut hela serien på typ ett dygn dagen efter premiären, för det var omöjligt att INTE göra det. En på insta sammanfattade det hela: de har tagit världens snyggaste människor och skapat världens snyggaste serie. Typ så. Så jävla snyggt, skyhög suspens, puls konstant, ångest som vi inte känt den sen sista avsnittet av Kalifat. Är heeeeeelt blown away av allt. Fantastiska skådespelarinsatser (okej, Olle Sarri kanske är lite pajig i sin roll som startup-mogul, men det funkar ändå!) dialog, kostym, look osv. Alla (som mot förmodan inte sett) måste genast se!!! Det är en order.

10/10 kaniner.

Jag skiner inte utan er mina bröder (SVT Play)
Kortfilm
Som en extra bonus finns den här fan-tas-tiska kortfilmen som Alexander Abdallah (snart världskänd från Snabba Cash) regisserat på SVT Play. Alexander har pluggat Teaterhögskolan i Malmö och vann i början på förra året Nöjesguidens Malmöpris för denna lilla pärla. Den är bara fyra och en halv minut kort men ett eget litet universum. Så jävla stark, fin, vacker, allt. Tårar, gåshud, kärlek. Se den med.

Festen (SVT Play)
Säsong 1-3
Här kommer något helt annat. Fast ändå inte. Festen är en ungdomsserie som utspelar sig i Malmö och har gått under radarn trots att tredje säsongen nyligen avslutades. Eller är jag bara inte målgruppen? Side note men visste ni att jag är ett hardcore SKAM-fan? Alltså vi pratar orimlig nivå av nörderi, var med som admin för svenska Kosegruppa på Facebook som hade över 20.000 medlemmar när det begav sig (här hittade jag en länk till när jag var med i Aftonbladets morgonprogram och pratade efter sista avsnittet! HAHA. Hade helt glömt detta!) Anyhow, det jag ville säga var att Festen förmodligen är den av alla otaliga försök att göra ”svenska SKAM” som lyckats bäst, för att den såklart är något helt annat. Ett Snabba Cash för barn? Obs skämt, men likheter finns.

Njöt av att streckkolla alla säsonger och få lite ungdomsserie i mitt liv igen. Och Malmö såklart. Vill man se Malmö på TV kan man gott se denna och skippa ”Tunna blå linjen” (don’t get me started on allt som är fel med den serien…)

Alla utom vi (Discovery+)
Säsong 1
Här går vi raskt vidare till vuxenhumor på ”nya” kanalen Discovery+ som satsat ordentligt på serier vad det verkar. När ska någon för övrigt uppfinna appen/abbonnemanget som ger en tillgång till alla streamingtjänster – för det håller verkligen inte det här med att pynta för Netflix, HBO, Discovery+, Disney+, Amazon Prime, osv. osv. varje månad? Discovery+ vann iaf över mig med denna fina serie där Björn Gustafsson och Alba August spelar ett ungt par med fertilitetsproblem. Något så unikt som en svensk humorserie som faktiskt är KUL och har en dialog som känns naturlig och välskriven. Regisserad av Jerka Johansson vilket man kan förstå, han verkar ju toppen? Och har massor av erfarenhet från det bästa Sverige producerat i denna genre tidigare: Bonusfamiljen.

Älskar f.ö. Edvin Törnblom i rollen som sjuksköterska på IVF-kliniken! Längtar redan efter säsong 2.

Trevlig helg! (SVT Play)
Säsong 1
För att fortsätta på humor-spåret så har Johanna Nordström och Hampus Nessvold gjort en kul serie med småsketcher för SVT Play! ”Trevlig helg!” är absolut lite ojämn men generellt väldigt skoj. Superimponerad av dem – för är det något man sett är det serier i denna genren som misslyckats totalt med att vara kul. Fy vad humor är svårt, you guys… *Stating the obvious* Lanserar härmed min petition om att SVT ska visa Högklackat igen som var en BRILJANT serie i samma format som absolut inte fick den uppskattning den förtjänade! Någon som såg den? Well, tillbaka till ämnet: älskar Johanna, som ju även har en podd tillsammans med nyss nämnda Edvin Törnblom som även den är high-larious. Har dessutom för första gången suttit bänkad framför familjeunderhållningen ”Bäst i test” på SVT, för att Johanna är med där också. Man skäms ju lite över att tycka det men måste sägas ändå att det ÄR otrrrroligt kul!

En favvo-karaktär <3

Small Axe (SVT Play)
Fem fristående filmer
Vem hade kunnat tro att jag skulle sitta och författa ett TV-serie-tips-inlägg med bara svenska TV-serier? Inte jag iaf. Så här kommer en internationell juvel för att avsluta inlägget. Small Axe är inte så mycket en serie, snarare fem fristående filmer i avsnitts-längd av regissören Steve McQueen (kanske mest känd för fantastiska 12 Years a Slave). Alla fem filmer berättar historier som tar avstamp i Englands Västindiska/Karibiska population, mellan 1960 till 1980-talet – men är helt skilda i teman och form. En helt fantastisk serie filmer som förtjänar alla lovord den fått. Ni måste se den.

Kan inte bestämma mig för vilken som är min favorit, men Lovers Rock (film nummer två) gör något med en, speciellt i dessa tider då man längtar som aldrig förr efter ett riktigt bra house party… Gah, får gåshud bara jag tänker på det!!! Här får ni en kort och sweet förhandstitt, lova att ni ser sen:

13
Bildkälla.

Hej, hur mår ni? Här är det… sådär. Det märks onekligen att det snart gått ett helt år av det här undantagstillståndet. Men jag vet samtidigt inte. Är det covid eller är det bara februari-mars i allmänhet? Gick tillbaka i arkivet och detta är mitt enda inlägg från mars 2020. Hade kunnat skriva typ exakt samma sak idag. Ordagrant. Förutom det där om barnvakt då, för det har vi ju inte haft på ett år… Förutom några ovärderliga timmar förra helgen då världens bästa gudmami Vicky tog hand om våra tokstollar medan vi brunchade på Mygel. Det var helt otroligt. Att få ha vuxen-ensamtid med Per i mer än en halvtimme. Oj vad jag längtar till den dag vi tänker tillbaka på allt detta och skakar på huvudet. Så ser åtminstone mina priviligierade önskningar ut… Nu när tillräckligt med tid gått för att börja utvärdera kommer ju uppgifter likt dessa: ”Viruset och restriktionerna dödar lika många” (Sydsvenskan) där man kan läsa bland annat att forskare befarar att ett årtiondes hälsoutveckling kan ha gått förlorad på bara ett år. Det är så deppigt att jag inte ens vet var jag ska börja. Självklart är de stora förlorarna som alltid de med minst medel, i störst utsatthet. Imorgon var det ett år sen min farbror gick bort i cancer och jag kan inte hjälpa att tänka även på alla de som får nödvändiga behandlingar och vård uppskjuten och bortprioriterad. Men min februaritrötta hjärna väljer att fokusera på de där orden som sades om att vaccinerade ska kunna krama sina barn och barnbarn igen. Min mamma har redan fått sin första dos <3

51

Gott nytt år kära vänner! Lite sent, ja, jag vet. Men ändå! Hoppas 2021 börjat okej för er alla även om vi redan fått en försmak på att vi inte lämnat galenskaperna i 2020 (ja, jag tittar på er Trumps terrortomtar i Kapitolium…) Mitt har börjat bra hittills, åtminstone. Fick fira in året tillsammans med samma gäng som förra året, plus tre vid middagsbordet!

Ava och Ines hade längtat i ungefär ett år. Mest Ava, såklart, men trots att Ines bestämt hävdade att hon fortfarande var rädd för raketerna så verkade hon mindre skräckslagen och mer försiktigt förtjust denna gång. Under eftermiddagen sprang de fram och tillbaka till ytterdörren var femte minut och skrek ”NU KOMMER GÄSTERNA!!!” haha, åh mina älskade små partybebisar. De har längtat så efter kalas, inte konstigt kanske när deras första år i livet var Det Stora Party-året 2018™. Ottos första år kan man ju inte riktigt säga detsamma om – men han verkar bli en förstklassig liten partybebis ändå!

Vi satsade på tidig middag och att beställa hem hela nyårsmenyn från Papi i saluhallen. Well played, måste jag säga. Är helt fine med att inte behöva laga själv…

Så fint att ha hela lilla familjen hos oss <3 Knappt hänt i år pga pandemi, sjukdomar och dagisförkylningar som avlöst varandra. Egentligen skulle en liten familj till bestående av Linn, Kalle och lille August komma också, men såklart dök *symptom* upp och ställde till det – som vanligt. Inga allvarliga ska tilläggas, men better safe than sorry har ju varit årets motto. Såg f.ö. ett videoklipp från när vi bodde i Stockholm och Pers vänner var uppe, varav en av dem var febersjuk i stort sett hela vistelsen och låg på soffan hos oss och hostade, stackarn. Reagerade instinktivt med typ… skräck? Av att han låg där och hostade, haha. Hur sjukt (pun intended lol) att vi en gång i tiden kunnat snörvla fritt hemma hos varandra, haha? Det kändes helt fel. Men hoppas såklart att vi kan komma dit igen. Till när en förkylning inte innebär inställd middag eller inställd resa. (RESA – förresten, you guys? Minns ni det ordet?)

Japp, om någon uppmärksam mot förmodan la märke till det: det blev en Dakota på mellandagsrean. Den är så himla fin och skön. Vill bo i den!!!

Hade dock passat på att hyra en annan godbit av Kajsa inför kvällen! Samma som Jessica hade på julafton. Hyra ÄR bäst alltså. Framtiden. Så underbart att bara få dela garderob med så många fantastiska kvinnor?

I sista sekund hade jag dessutom styrt upp ett nyårsquiz på Instagram efter att en kompis efterfrågat nån kul digital aktivitet på kvällen. Vi var ju beredda på att båda gästfamiljerna skulle behöva avvika tidigt med sina små, men Otto var på riktigt festhumör och stannade nästan hela vägen till tolvslaget! Briljerade i quizet gjorde han med, hehe.

Ava och Ines däremot sov sig igenom fyrverkerierna, så när vi sagt hejdå till gästerna drack jag och Per champagne och dansade i vardagsrummet. Ett riktigt toppen-nyår!

25

Som motvikt till föregående inlägg tänkte jag visa upp lite av allt det fina med julen, som jag njutit av här hemma. Som årets gran! Livets andra gran. En extremt fin STOR rödgran som barrar som bara den och verkar vara figurklippt(!) two wrongs men fortfarande fin ändå. Nästa år ska jag köpa gran på samma ställe som vi alltid gjort.

Finaste julkulan från Svenskt Tenn klarade ett år till (ta i trä!) Älskar den.

Mässingshängena från förra året är jag så glad för <3

Och här har vi årets bästa tillskott: min julsköldpadda!!! Älskar sköldpaddor, mitt spirit animal.

Förra året hittade jag inte dessa, de större fönstren från Royal Copenhagen som jag fått efter mamma/mormor. Trodde nästan att jag hittat på dem? Men de fanns ju. Blev så glad! Förra årets gran var lite gles, så har legat i för att få dit mer pynt i år.

Guldkottarna och tomtekulorna köpte jag på rean efter förra julen. Lifehack! Fler nykomlingar är jul-Tyrannosaurusarna som såklart behövde hänga i två dino-tokigas gran (från Flying Tiger), polkagrisar och glittergirlanger som funnits med sen jag var liten.

Såhär såg julbordet ut! Duken köpte jag förra året på Svenskt Tenn, älskar den verkligen. Tittade på den här vyn efter att första pyntet kommit upp och tänkte: hmmm hur kan jag få in MER jul. Tycker ändå jag lyckades till slut, hehe. Inget minimalistiskt här icke.

Hittade en ny plats för min adventsljusstake från Poppykalas som jag inte vågar elda i – så den blir en krans/hatt till min Stine Goya-vas. Perfekt dansk match.

Änglaband no 1 och julgransgirlang på skåpet…

… som även fick agera hängare för julstrumporna i år!

Änglaband no 2 på det snedaste hyllplanet i min hemmasnickrade bokhylla som inte nånsin kommer åtgärdas (:

Och sist men absolut inte minst! Pippi-pepparkakshuset vi satte ihop med mycket möda och stort besvär, som ser ut därefter. Men just därför: perfekt. Tack julen för allt mys.

17

Jahopp, då hamnade man här framför datorn igen i lagom melankoliskt/sorgset tillstånd. Det är väl tomheten som infinner sig såhär efter jul, speciellt i år då en känsla av att vara utesluten från diverse sammanhang (livet) legat som en tät konstant dimma över allt. Bara det att vi alla är uteslutna. Men det hjälper ju inte känslan. Vissa har spanat om att man iallafall inte behövt ha FOMO under 2020 – för att inget ändå hände, vilket bara är delvis sant. När folk behövt krympa ner sina sociala kontakter och bara umgås med ett fåtal utvalda blir det också smärtsamt tydligt var man inte är inkluderad. Och det gäller självklart också samma sak för alla, men känns inte bättre för det. Dessutom känner jag mig avskärmad från mig själv, vem är jag ens med en meters social distans till hela min omgivning? Inte den jag känner mig som i alla fall, det är ett som är säkert.

För första gången någonsin vill jag allra helst städa bort julen snabbt. I början på december var det ett löfte om ljus, värme och kärlek. Ett tillstånd jag ville vara i och dra ut på. Nu känns det mer som en gäckande påminnelse om vad som inte blev. Inte för att vi inte hade en fin jul, det hade vi. Men för att den inte förändrade något, trots allt, hur mysig och ljus den än var – så var den bara tillfällig och inget jag kan stanna i hur gärna jag än skulle vilja. Nu vet jag inte alls vad som ligger framför oss, men det känns bättre att fortsätta röra på sig än att stanna i limbo. Försöka hitta något annat att se fram emot, även om jag inte vet vad det är. Det kanske får bli våren? Den första varma dagen och de första krispiga solkatterna på väggen. Drömmer om ett rent hem, luft, ljus. Små saker som blir stora *i dessa tider*.

Nu är det bara dagar kvar av det här året men jag känner inte mig hoppfull, som jag var för ett år sedan – stundande vaccin och vår och sommar till trots. Jag vet helt enkelt inte om allt det här, at the end of the day, kommer ha gjort oss hårdare eller mjukare eller i värsta fall: inte förändrat oss alls.

32

Fick feeling och satte ihop en liten önskelista ändå. Tycker det är mysigt att gå tillbaka och se vad man önskade sig, vad man fick, vad man unnat sig i efterhand och vad man fortfarande längtar efter. Förväntar mig inte att något av detta dyker upp på julafton (och fyllde ju år igår, så det tåget har också gått) – men ändå, alltid mysigt att drömma och vem vet vad som händer på mellandagsrean (den digitala, för guds skull! Om den inte är cancelled den med?)

I år drömmer jag om:

1. Smycken! Dessa halsband från Maria Black med sötvattenpärlor tycker jag mycket om. Hennes smycken är en bra mix av coola och lyxiga.
2. Den svarta klänningen Dakota från Rodebjer är bara… en perfekt klänning? Svinelegant och avslappnad på samma gång som bara Rodis kan. Möjligtvis skulle man reta ihjäl sig på de där snörena som hänger i ärmarna men det är smällar jag är villig att ta.
3. En annan perfekt klänning är Jasmine från Stine Goya som är så fruktansvärt skön, har funnits i många färger och säsonger nu, men det här tyget som jag bloggat om innan är nog det finaste jag sett. STÅR MITT NAMN på den, bokstavligt talat ju (lite felstavat, men ändå!)
4. Olivoljorna från Gridelli tycker jag är små konstverk allihopa, älskar verkligen etiketterna och är icke främmande för att unna mig en flaska och sen fylla på med billig olja när den är slut, hehe. Perfekt present tycker jag, för övrigt, med lyxiga förbrukningsvaror.
5. ATPs nya baguette-modell fick mig sugen på en fancy handväska igen. Gillar den verkligen, speciellt i denna färg <3
6. Vas från HAY som skulle passa min blåvita vas-samling som uppstått spontant. SÅ fin.

Det var den önskelistan! Imorgon är det lillejul och jag har gått på ledighet. Nästa år ska jag fan ta en hel vecka ledigt INNAN julafton? Jag tror det är där nyckeln till julefrid ligger! Ha riktigt mycket tid för uppladdning och fix istället för att försöka vända på timmarna den 23:e. Med det sagt har vi tvättid 07.00 imorgon bitti och det är dags att säga godnatt. Vi ses snart igen!

X

19

Tid existerar inte. Inte för sig självt, sådär som det var. Den kommer numera enbart med bihang: VAB-tid, vintertid, nattsvart-vid-16.00, noll-soltimmar-i-december, middagstid, väntetid, tvättid, arbetstid, läggdags. Juletid var det visst också. Det som skulle börjas i tid, i år. Advent redan i november. Nu bara en enda liten vecka till Julafton. Kommer vi någonsin komma ikapp? Lika delar hoppfullt och nedstämt att befinna sig på andra sidan sjukdomsdimman som täckt oss denna höst. Tjejerna skolades ju in i maj, så nu kom visst alla förskolebaciller på en och samma gång. Trots allt. Efter hosta, snor, feber, kräks och öroninflammation känns det som att vi är ute på andra sidan nu. (Ta i trä…) Och vad finns här? Javisst ja, pandemi.

Det låter deppigare än det är. Det är bara vad det är.

Har tänkt skriva en önskelista här, för snart fyller jag ju år. Men önskar mig bara mer tid. Bara tid. Fri tid. I överflöd. I såna mängder att jag skäms för att ens skriva det här. Vill ha tid som går att ödsla och slösa med utan att den tar slut. Men det finns ju inte, inte just nu åtminstone.

Så jag nöjer mig med att hoppas att vi snart ses igen och kan prata om granen och pyntet och ljusen och dofterna som gör att tiden åtminstone tickar lite långsammare, i ett sällsynt ögonblick nästan står still.

35

Ska vi sätta oss i tidskapseln en stund? Det finns mycket oskrivet och opostat från sommaren så det kan dyka upp lite solsken här när man minst anar det! Ja, jag vet, man börjar precis känna doften av glögg och saffran som ett litet ljus i den här Covid-tunneln, men det glömmer vi bort en liten stund nu och minns tillbaka till vad som egentligen inte var särskilt längesen? En helt vanlig ledig måndag i mitten på september när Per slutade tidigt tog vi tåget till Helsingborg och sen bussen hit. Till Sofiero!

Det var sista sucken på utställningen Josef Franks Flora som jag haft en förköpsbiljett till hela sommaren men inte hunnit utnyttja. Äntligen skulle det bli av!

En fin liten utställning som vi mest jagade två små galningar genom. Men ändå. Jag älskar ju Josef Frank <3 Dessutom var de små mönstertavlorna gjorda av min favvis och bloggens ständigt återkommande tema Siri Carlén.

Alltså. Hur fint var det ens här. Så längesen jag var på Sofiero, men det kommer bli ofta från nu.

I orangeriet var det pelargonutställning!

Kolla bara!

Birken och klänning känns dock lite avlägset nu…

Min bästa pelargon-kille <3

Sista sucken på Dahlia-trädgården hann vi med också!

Fascinerades! Naturen va.

Helt magiska färger och former!

Tack Sofiero för en riktig dröm-dag. Längtar till vi ses nästa gång! Nu såg jag att de har en Höstljus-utställning t.o.m. lördag – varför har jag missat detta? Åk dit om ni har möjlighet (att inte åka kollektivt)! Lite stolt och glad är jag ändå över att jag influensade minst tre personer att åka på utflykt innan utställningarna stängde. Är det någon influencer-titel jag skulle bära med stolthet är det utflykts-influencer hehe. Göra rese-guider? Vilken dröm. Öppen för samarbeten!

13

Låt oss ta en titt på vad Insta haft att bjuda på på sistone:

@lukeedwardhall

Först ut: ständiga inspirationen Luke Edward Halls blommor och gröna väggfärg piggar upp som alltid!

@dejazlin

Jag är sen en tid tillbaka besatt av Jelassi och allt hon gör (50/50 vill vara henne/lite kär i henne) 2020s bästa svenska låt är ”STS” och videon regisserad av Wasima (som även är Jelassis stylist och typ världens snyggaste person) är en hel vibe. Om du känner dig sjuk snälla gå hem / Jag vill träffa mina vänner igen. Japp, 2020 var det. Om någon missat: lyssna också på ”Keff båt” från förra året som är för rolig och svinbra samtidigt? Hur som helst. Nu har Jelassis tvillingsyster Jazlin börjat släppa musik hon med. Utöver att detta var det snyggaste omslaget jag sett typ… nånsin, så är jag även riktigt peppad på hennes nästa singel ”Under mattan” som låter väldigt bra av teasers att döma.

@hoste.london / @hebe_konditori

Laura Jacksons Hoste London har postat andra sago-bakverk i stil med dessa från Hebe Konditori flera gånger. Det verkar onekligen vara all the rage, så bara en tidsfråga tills vi vill ha precis sånt här i Sverige med. Verkligen inte my aesthetics men det finns något otroligt tillfredsställande i det här. Slår onekligen an en sträng på en 80s/90s-kid. Känns som något femåriga jag hade fått dåndimpen av?

@babba

Babba la upp den här bilden på en Stine Goya-top i tyg som påminner om min kjol – men vilka fantastiska färger!!! Uppdaterat Stines webshop varje dag sen jag såg denna bild, men förmodligen är det något som kommer ut senare i år eller 2021 va? Lägger undan pengar redan nu, hur som.

@hannamw

Apropå Luke Edward Hall: här är gulliga Hanna MW och hennes kille i kläder från hans nysläppta samarbete med GANT. Riktigt fint! Hade gärna tagit en manchesterkostym även om det känns långt ifrån min stil just nu. Den här typen av prep-flirt har alltid legat mig varmt om hjärtat. LEH har verklige ett moment just nu och jag klagar inte alls. Smart av GANT att haka på.

@teklan

Färg-geniet Teklan la upp denna Bauhaus-interiör i alla de finaste färgerna. Var kan jag copy+paste?

@carinfalk

Hittade till Carin Falk en sen kväll och fick inspirations-overload. Så kul och fin stil. Likade varenda bild som en galning och fick en tillbaka-följ av Carin och nu har jag typ prestationsångest för att jag vill leverera för henne? Carin jobbar på ATP Atelier och såg att Maja tipsade om hennes korrespondens med Nadia Kandil på Hobnob här. Har inte läst än, men ska definitivt göra!

@nue_group

Älskar denna väsk-modell från Marni och den här färgställningen var ju otrolig? Bild från Köpenhamnsbutiken Nué groups insta, kan verkligen rekommendera att följa! De gör så enkla men fina kombos av det de har i butiken, riktigt old school-inspiration.

@atelierseptember

Och för att fortsätta på Köpenhamns-spåret: hur mycket saknar man Köben just nu? Ända sen restriktionerna kom har längtan brunnit i mig. Tänk att det (med allra största sannolikhet) inte blir någon julmarknad på Tivoli i år. Ingen mer tur på vem vet hur länge? Har sett folk på insta som visserligen varit över ändå, trots allt, men det känns inte helt rimligt i dagsläget. Sådär sugen på att dra hem muterad mink-Covid också, tbh. Men VAD jag ska längta efter dig Danmark </3 Gråtemoji. Just det, självklart är det grapefruit blueberry granola från Atelier September på bilden och det är väl definitionen av att vilja ha vad man inte kan få. Kan inte sluta tänka på frukt och müsli?

En dag. Fyf vad jag längtar nu.

 

22