2019-10-27

BRANDEN

Det är drygt två år sedan nu. Två år och 6 veckor för att vara exakt. Varje gång jag nämner branden känns det som jag behöver lägga till en lång förklarande parantes eftersom jag aldrig berättade ordentligt vad som hände. Därför tänkte jag göra det nu.

Höstens inspelningar av Fixa Rummet hade just börjat och Bodil var spädis. Hon föddes under sommaruppehållet den säsongen och var hemma med Mattias medans jag pumpade mjölk mellan tagningarna på jobbet. Just denna veckan spelade vi in ett Hundrum i Haparanda och hela familjen hade flugit med eftersom Bodil bara var 4 månader. Något vi är evigt tacksamma för så här i efterhand.

Hundrummet blev klart på fredagen och vi hade hembiljetten bokad dagen efter och stannade alltså över till lördagen. På natten vaknade jag till och när jag kollade upp låg Mattias och tittade på sin telefon. Inte som om han kollade på något program eller surfande, utan bara stirrade. Jag frågade vad det var och han sa att han hade missade samtal från nummer han inte kände igen och att ett nummer tillhörde en person som bodde på en parallellgata till våran. Jag som har en tendens att slå på katastroftänket, bestämde mig för att inte stressa upp. Istället kollade jag på min telefon och konstaterade att om det hade varit något allvarligt hade jag också haft missade samtal, eftersom båda står på adressen. Sen somnade jag om.

En stund senare vaknade jag igen. Mattias hade sett att det var alldeles för varmt i köket genom appen för vårt larm och hade även ett meddelande intalat på telefonen från polisen som bad oss ringa upp. Jag ringde och fick ett nr till en av brandmännen som var på plats och höll på att släcka. Han frågade om vi var i närheten och skrattade till när jag sa att vi var i Haparanda. Han sa att Husvagnen, som vi hade haft på uppfarten, hade brunnit upp och att lite av garaget var skadat. En prognos som ändå gjorde oss lugna mitt i allt. Vi var mest tacksamma att vi inte varit där.

Dagen efter berättade vi vad som hänt och det dröjde inte länge innan någon hittade en tidningsartikel med bilder tagna från släckningsjobbet. Då blev det plötsligt verkligare. Vårt hus, omgivet av rök och lågor. Dessutom var det rubricerat som mordbrand. Vilket alla bränder, med spridningsrisk till huvudbyggnaden är innan man vet vad som startat den. På bilderna kunde man också se fönstren till barnens rum, där rutorna var krossade av värmen och där jag visste att deras sängar stod precis under.

När vi landade på Kastrup åkte vi direkt hem till Mattias föräldrar. Dagen efter åkte vi och tittade till huset. Brandmannen jag pratade med på natten hade varit lite väl positiv, vilket ändå var väldigt skönt vid den tidpunkten. Men av garage, husvagn och veranda gick inget att rädda. Huset hade klarat sig bra förutom sprängda rutor, svällda dörrar, glassplitter och röklukt. Senare fick vi höra att det varit på håret att hela huset hade brunnit upp. Lågorna hade varit 15 meter höga och eftersom området är platt hade det synts på långt håll. Därför hade larmen strömmat in. Men det var ett som var lite före de andra. Och det var tack vare det som huset hade klarade sig. Den personen skulle man ju vilja tacka.

Vi bodde hos Mattias föräldrar i 8 veckor innan vi kunde flytta tillbaka. Och i efterhand minns jag knappt vilka program vi spelade in under denna tiden. Så fort jag fick chansen åkte jag iväg för att möta upp snickare, försäkringsbolag eller polis. Så när all bråte var borta, huset var sanerat, fönstren renoverade och de nya dörrarna på plats bad vi försäkringsbolaget om att få ut resten av pengarna för att fortsätta själva. För att inte behöva stressa fram beslut. För att kunna ta det i vår takt. För att inte gå sönder.

Fortsättning följer

48

Kommentera

åh fyyy agnes </3 så skönt att ni inte var hemma!!!!!

ja! den stora skillnaden mellan att ta det hela ok och bearbeta trauma tänker jag!

Sandra

<3

Alltså fy sjutton. Vilken himla tur ändå mitt i allt att ni inte var hemma och att elden inte tog mer. Usch! Och skönt att ni kan ta det i er takt, för vilken himla grej att lägga till mitt i småbarnsjox och *livet*.

verkligen. och ja, långsamt leder också framåt, även om det inte alltid känns så 🙂

Usch och fy så läskigt, så tacksamt att veta mindre i stunden ändå! <3

Skönt att ni inte var hemma, men fruktansvärt ändå! Tänk att huset klarade sig.

Så hemskt och tråkigt att detta behövde hända. Men ändå tur att ni var på annan ort och att själva huset klarade sig trots att det var så nära.

I min familjs fjällstuga brann en bastu ned förra året och branden var nära att sluka även storstugan och gäststugan som står där. Det var bara tur att vinden låg åt andra hållet.

Det är så förbannat läskigt – det där med bränder.

Skriv ett svar till Linnea Avbryt

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.