2020-11-17

kvällstankar


Jag har velat fota lägenheten med riktig kamera, men solen har inte velat gå upp på flera dagar
Den gick upp idag men jag hann inte

Vi har inga mobiler i sovrummet längre
Patrick läser på kvällen, men jag ligger bara och tänker tänker tänker

Hamnar i sådana perioder ibland
Är det kanske Coronan.
Att allt annat pausas, och ger utrymme för tänkandet

Går på promenad och tänker
Springer och tänker
Cyklar och tänker
Åker buss och tänker
Drömmer och tänker

Läser och tänker, jag viker hundöron
Jag tappar bort mig

Döper inlägget till ”kvällstankar”, men det borde heta dygnet runt-tankar

Det pratas så mycket om 40-årskrisen, och 50-årskrisen
Men ingen varnade mig för 25-årskrisen. Eller 24-årskrisen. Eller 23-årskrisen.

Om 40-årskrisen är ”Är det såhär livet blev?”
Då är 25-årskrisen ”Hur vill jag att livet ska bli?”

Pratade med mamma. En till grej med att bli äldre. Plötsligt lyssnar man på mammor.
Hon sa ”Jag har aldrig grubblat så mycket som när jag var i din ålder”.

Det är så stora frågor man står inför.


många
oskrivna
kapitel

Inte på det naiva, tonåriga sättet. Utan på jag-är-vuxen-nu-men-har-ändå-ingen-aning-om-någonting-sättet. Är det frontalloben som börjar växa ihop nu? Konsekvenstänket? I’ll pass.

”Logiken kommer att bota oss alla” förklarar forskarna. Albert Einstein skrev en gång till en elev: ”Our situation is the following. We are standing in front of a closed box which we cannot open, and we try hard to discuss what is inside and what is not”. Han talade naturligtvis om universum. Men det är precis så jag känner ibland.

Jag är behöver nog inte förklara för er att den största delen av universum består av mörk materia. En balans som vi aldrig kommer att kunna se, smaka, lukta, höra eller röra vid. Ändå är vårat liv beroende av den. Vad är viktigt? Vad är inte viktigt? Det kanske inte är de rätta frågorna att ställa. Vad är livet beroende av?

och, alltid, evigt återkommande:

Hur vill jag att livet ska bli?

Det är tankarna som sväljer mig ibland
Och avbryts av

”Tänk inte på det där mer älskling,
kom så går vi och lägger oss”

51

Kommentera

Sara

Jag är visserligen 27 men det där är exakt vad jag tänker på hela tiden, fast kombinerat med ”vad vill jag ha för partner resten av livet? vilka egenskaper är viktigast?” osv. Tar aldrig slut. Var absolut inte beredd på detta heller men det kom som en ångvält och jag kan inte sluta tänka?

Jag är snäppet äldre än dig, 31. Men jag måste tyvärr säga att det bara blir värre med de där tankarna, för varje år som går. Eller så är det bara jag, och det kanske är en enda lång fas som slutar någon gång runt 35-40. Och i ljusare stunder kan jag tänka att det inte är så farligt, att det snarare är spännande att inte veta, att prova sig fram, misslyckas ibland men försöka igen.

Gabriella Skog

Jag tror att du kan ha rätt. Och det är nog så man får tänka, att det är spännande att inte veta. Omfamna de vägarna som gick fel, och längta efter de som blir rätt.

Malin

Precis. Analysera. Fundera. Allvar. Skoj. Slösa. Spara. Leva i nuet. Planera framtid. Stressa. Chilla. Pepp. Depp. Nåja. Tiden är nu.

Linn

Jag är 26. Har alltid varit en person som funderar mycket men det är nog som värst nu åren runt den här åldern, mitt i en lång period av många avgörande val och vägskäl. Vissa större beslut har jag redan tagit men undrar om jag verkligen tänkt rätt. Tänker på chanser jag inte vågat ta, borde jag tagit dem eller var det smart att ha is i magen? Undrar vad som kommer eller inte kommer framöver. Ibland känner jag mig ganska trygg och grundad i vad jag vill och i nästa stund vet jag ingenting om någonting. Just nu funderar jag mycket på om jag kommer träffa någon snart för jag vill ju ha familj om inte alltför länge, men vem passar mig? Vill så gärna att det ska bli rätt person att jag inte vågar satsa om jag tvekar. Kanske någon av de jag mött var min the one men jag missade chansen, kanske kommer inte fler. Blir värre av att livet står ganska still just nu, lätt att tro att saker som inte går ändra just ju kommer vara såhär alltid. Och lätt att tänka att man borde löst saker innan det blev såhär. Men dumt att ha lagt så oändligt mycket tid på att grubbla om det en dag bara löser sig

Gabriella Skog

Jag tror att grubblandet är till viss del oudvikligt. Särskilt nu, precis som du skriver – när allt står still. Men jag tror också att det kommer att lösa sig, förr eller senare. Så allt för mycket tid ska man ju inte spendera åt att grubbla. För om man hamnar i en position då man är missnöjd med livet, ja då får man väl ändra på något? Jag vill tro det. Jag försöker tänka så. Även om det vore så mycket skönare att ha en tydlig riktning. Eller vore det?

Rebecka

30-åring här och vid 25 kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig att livet så oförutsägbart skulle bli underbart. Tackar mig själv som bröt upp en långvarig relation med såhär i efterhand en manipulativ idiot, vännerna som skrapade upp mig, killen jag oväntat träffade och barnet som kom.

Gabriella Skog

Så himla fint att höra. Tack!

Frasse

Jag är 53 men kommer ihåg tiden runt 27-28 när jag var som mest stressad av livet. Oj vad mycket grubblerier om hur livet skulle bli! Och sen tog det en vändning i 180 och jag emigrerade till USA och träffade min nuvarande man och fick barn efter 36 och allt blev helt annorlunda än jag tänkt och så mycket bättre än jag kunnat grunna ut. Så även om det inte hjälper alla funderingar; go with the flow. Det blir som det blir och det blir bra!

Gabriella Skog

”Det blir som det blir och det blir bra”, kommer ta med mig det. Tack för en fin historia, blev glad <3

Amanda

Vi tänker så mycket. Tror vi borde känna efter mer. Att tankarna ofta blir en försvarsmekanism. Jag tror att om en följer sina känslor (som är ens behovssignaler) så hamnar en där en ska. Känns livet och ens val bra så är det bra. Jag tänker att om en lyssnar till sig själv år efter år så går det ju på ett sätt inte att ångra sig, för en följde sin kompass som den visade just då och då hade en ju inte kunnat gjort annorlunda! En gjorde det enda en kunde just där, i det valet.

Om en inte har koll på sitt känsloliv tänker jag dock såklart att en ska gå en sväng i terapi. Vill också rekommenderar boken ”I befintligt skick – att ta sig själv på allvar” om en vill stämma av hur bra koll en har på sina känslor.
Kram!

Gabriella Skog

Så viktig balans det där, att våga lita på kompassen för framtidsval och samtidigt leva i nuet. Jag försöker tänka typ: ”Mår jag bra av det här?”. Bra, då fortsätter jag med det imorgon också. Är svaret nej så behöver man kanske ändra på något. MEN det är skitsvårt. Hamnar alltid i 10-år framåt-tankarna. Och det GÅR JU INTE. Tack för boktips!!

Marte

Relate. 100 % . Du skriver så godt!!

Gabriella Skog

Tack Marte, glad jag blir! <3

Louise

Jag är 21 och känner exakt samma, tänker jättemycket på allt. Har börjat plugga men tänker på om det är fel val av yrke, att utbildningen nu är på distans gör att jag sitter hemma själv varje dag och tänker å tänker.

Ida

Åh, och jag är 31 och tänker och tänker och tänker och är livrädd för att jag snart är i ”jaha var det såhär livet blev”. Måste liksom ta kontrollen över livet en gång för alla. Kanske är det också en reaktion på att jag bara låtit livet hända mig ända fram till nu, att jag aldrig haft en ordentlig plan för något. Samtidigt som jag ju har en miljon storslagna drömmar som jag MÅSTE ta tag i innan det är försent – eller måste jag?

Tack för ett fint inlägg! ❤️

Amanda

Fy fan vad ångest jag får av det här. Nu menar jag inte att du gav mig ångest, (eller nån av kommentarerna) men jag får ångest av att jag känner likadant. Är tjugosju år nu och är så trött på att VÄNTA samtidigt som jag fan inte har en aning om vad jag väntar på? Blir tyvärr absolut inte tröstad av att andra känner samma, vilket kan tyckas märkligt antar jag. Men det är som att jag i den här ålderskrisen inte kunde bry mig mindre om att andra oroar sig över sina egna liv? Borde vi inte alla prata om mitt liv? Hur JAG ska leva? Men nej, det fungerar ju inte så, om jag är sån tappar jag nog alla mina vänner lol. Men hur kan dessa känslor vara så kollektiva men samtidigt göra en så ensam?

Bella

Låt dig känna det du känner. Jag tror de undrande perioderna är viktiga, trots den krypande känsla av obehag som infinner sig. Vi har perioder då vi vrider och vänder på saker, grubblar och ifrågasätter. Och det tror jag är helt okej. Att tänka och faktiskt våga fortsätta tänka, för att sedan känna efter. I det långa loppet ger det oss värdefull substans.

Tack för inlägget.

Kram

Vad fint att få läsa ett lite mer grubbligt inlägg så här. Det här tyckte jag om;

”Pratade med mamma. En till grej med att bli äldre. Plötsligt lyssnar man på mammor.
Hon sa ”Jag har aldrig grubblat så mycket som när jag var i din ålder”.”.

Jag är 23 år och blir mer och mer förvirrad med åren. Ibland stör det mig – framtidsångesten – och ibland kan jag tänka att det är fint att få grubbla och inte veta.

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.