För ett par dagar sen bad jag er ett skriva era fördomar om mig. Haha nej men det har varit SÅ kul att läsa allt. Har delat upp dem i politik, uppväxt, matvanor och personlighet/livsstil.

POLITIK

Nej men när det blir radioskugga på pendeln brukar jag STARKT överväga det? Stärka landsbygden osv. OBS skojar. Jag röstar blandat rödgrönt i de olika valen.

Kan någon snälla utveckla varför jag har denna aura?

Ja jo lite. Mest för att jag inte sympatiserar till 100% med något parti, men gör någon det? Ångrar dock lite att jag aldrig engagerade mig i ett ungdomsförbund. Verkar kul!

Ding ding ding! I alla fall delvis.

UPPVÄXT

Haha, jag är utbildad geolog. Men absolut nog mer vänster än mina päron.

Jag växte upp med separerade föräldrar, bägge var studenter från arbetarklass resp. medelklass när de fick mig. Hade långt ifrån allt, men saknade heller inte något materiellt (även om jag kanske sa det då, förlåt mamma).

Klassisk medelklass på bägge mina familjer idag skulle jag säga.

Har nog utvecklat det mesta av intresset såväl som kunskapen själv. Körde om bägge mina föräldrar för länge sen. Mat har inte varit en så stor grej i någon av mina familjer. Inga foodies eller så, bortsett från min farmor och bonusmamma! De har inspirerat mycket.

Verkligen långt ifrån. Under låg-/mellanstadiet var jag ganska bråkig av mig, men ändå väldigt glad och snäll typ? Alltid med i något drama, samt var light mytoman haha. Sökte mig till andra riviga barn. Fick inte gå till skolan själv då min mamma inte litade på mig.

I högstadiet var jag bara allmänt arg. Gjorde revolt, skolkade större delen av sjuan, gick in i en depression och höll på att få gå om hela årskursen. Hade svårt för auktoriteter, och kände mig i överlag väldigt understimulerad i skolan. Hur som helst: Ryckte till slut upp mig, gick ut nian med bra betyg.

Var nog inte superengagerad i gymnasiet, men det gick bra ändå. Hade mitt stora politiska uppvaknande och bråkade med allt och alla som inte var feminister.

Absolut. Glöm ej Swedish Elk Brew, Norrlands Guld Dynamit samt Rekorderlig!

Faktiskt inte, åtminstone inte från mina föräldrar. Men har alltid varit lillgammal, och umgåtts väldigt mycket med min farmor och farfar som kanske har influerat. Men annars har jag utvecklat mycket av det intresset själv!

 

MATVANOR

Ja, tyvärr. Eller det beror på. Om vi bara ska laga något random recept eller en standardgrej så spelar det ingen större roll. Om jag har en vision så blir jag 100% kökschef, alla andra sous.

Inte färdigrätter, men däremot äter jag ju inte matMAT till vardags. Äter typ mackor, fil, nån sallad, ägg? Har verkligen 0 behov av ”riktig” mat på vardagar.

I stort sett sant. Det enda helfabrikat jag äter idag är nog olika sorters korv? Åt dock ganska mycket fryspizza när jag var yngre, särskilt ICAs med mozzarella och pesto! Saknar.

PERSONLIGHET & LIVSSTIL

Allt är väl relativt? I Sverigemått: Medelklass. Men jag tjänar ju bra, bor i Stockholm, snart i en bostadsrätt. Har dessutom privilegiet att ha tillgång till semesterställen i Sverige samt i Spanien. Det får mig att känna mig väldigt rik. Har dock en väldigt o-rik livsstil kan jag tycka? Konsumerar väldigt lite, har varken bil eller barn. Lever i princip som jag gjorde när jag var student. I världsmått: Väldigt rik (Vilket ju väl alla är som tjänar runt/över svensk medianlön).


Har tydligen en rik centerpartist-aura. Perfekt.

Haha, 100%. Är också livrrädd + ganska säker att många uppfattar mig lite så?

Nej gud!! Trycker till ordentligt.

Hahaha. Ja.

Lycka är ett så laddat ord? Jag tänkte nog länge på lycka som något som skulle komma senare i livet, när man stadgat sig, när allt börjat ”på riktigt”. Har funderat mycket på detta det senaste året. Jag tror att det är ganska vanligt i min ålder/plats i livet (i.e. nyexad, nytt kapitel osv).

Jag försöker komma underfund med att lycka inte är något konstant, eller något som är möjligt eller ens eftersträvansvärt att ha hela tiden. Det kommer i vågor, precis som sorg, ångest, eller rastlöshet. Men det är nog viktigt med en viss grundlycka, och att vara tillfreds. Det är jag.

Jag kan få väldigt starka lyckorus av ganska små saker. Typ när jag har läst ut en riktigt bra bok, eller när jag cyklat till jobbet i sol och tar första koppen kaffe på kontoret, eller när jag är i vacker natur, eller när jag springer utan hörlurar i skogen utan att bli trött, eller är på en middag med vänner som man aldrig vill ska ta slut och man tänker ”Är detta livet? Ska jag verkligen? Till mig? Har jag denna tur?”. Kan känna mig så lycklig då att jag spricker. Tyvärr ofta följt av ångest över att allt är så gängligt! Fina jag.

Både ja och nej. Jag tycker såklart att man ska bemöta problem realistiskt osv, inte låtsas som ingenting. Men jag tycker också att det är viktigt att ha en positiv inställning, och emellanåt: Att bita ihop, hålla andan uppe. Det BLIR trevligare för alla då. Så är jag uppfostrad. Jag har därmed väldigt svårt för gnälliga personer. En mardröm är resa med folk som är gnälliga, e.g. klagar över typ värme/skoskav/långa sträckor/borttappat bagage/obekväma bussar m.m. I överlag: Veliga och ängsliga människor som bara ser problem.

Besserwisser nja. Eller jo? Älskar att ha rätt, kunna saker och vara expert.

Svår att lära känna på djupet mjo. Jag är en ganska öppen person, men också rätt distanserad. Inte den klämchecka typen man kanske slår armkrok med på en gång? Äsch, jag vet inte!

Pretentiös. Jag antar att många av mina intressen är klassiskt kodat pretantiösa, samt att jag har lite ”rätt ska vara rätt”-inställning, i.e. gillar kunskap, att läsa på, m.m. Men så måste jag väl få hålla på om jag vill, tänker jag? Egentligen borde jag sluta ursäkta det hela tiden, i och med att det bara gäller mig själv. Jag skulle ju aldrig mästra eller döma någon annan, vilket jag tänker är den typiska pretto-egenskapen.

Passionerad och lite nördig, ja. Pretto, nej.

Jag har i princip aldrig stökigt, nej. Jag plockar nästan alltid undan efter mig direkt, så stök byggs liksom sällan på. Skulle inte säga att jag är pedant, men jag mår bra när det är fint och känns fräscht. Tänker att alla gör det dock?

Sjunger fortfarande i min studentkör!! Inget tema men jättemys.

Kan nog absolut ge upphov till elitistiska tendenser ibland. Särskilt vad gäller fakta/pålästhet. Var mycket så under gymnasiet. Har numera insett att man inte måste rätta alla hela tiden, även när folk har fel. Det är varken charmigt eller kul på fest, plus att folk kan bli ledsna.

Ja och nej.

Jag har ju mycket irrationell ångest vissa dagar. Över allt möjligt. Livet, framtid, nutid, relationer. Men, det är ju bara ångest. Brukar inte sätta likhetstecken för det till hur jag mår kring livet i allmänhet. Ångesten är inte mig. Jag kommer nog alltid att ha det då och då, oavsett var jag befinner mig i livet.

Men rent generellt är jag väldigt tillfreds. Det är så så fint att få leva. Jobbigt också. Så ska det va.

 

Grin ❤️

 

 

 

Follow my blog on Bloglovin.

22

En liten lista snodd från Sandra.

HAR DU?

Alkohol i kylen:
Ja, men lite torftigt. En crémant, denna (husbubblet, otroligt) och en suröl, också svingod. Brukar bestämma helgdryck på fredagen och kyla den först då.

Något husdjur:
Nix, men har haft väldigt många? Kanin, katter, guldfiskar, hamster och marsvin.

Puder på dig:
Nej, har svårt för den känslan på huden.

Några framtidsplaner:
Nu i det närmsta: Sommarlov. Flytta!
Längre fram: Bo i hus med trädgård, nära naturen och vatten. Kanske ha en hund och lite hästar?

Gymkort:
På SATS.

Några MVG:n:
Ja, men från högstadiet, kanske 80% MVG? Resten VG och G. När jag började i gymnasiet bytte dem till A till F.

Något beroende:
Förutom sömn, mat och motion: Nej, inte direkt. Men det hade ju varit tråkigt att leva utan koffein nikotin och vin:) heh

VEM?

Avskyr du:
Just nu: Poliser som brukar övervåld. Politiker som inte tar sitt ansvar. m.fl.

Längtar du mest efter:
Otrolig längt efter bästishelg i Gagnef om en vecka! 

Stör du dig på:
Vita LinkedIn-män som tycker att det känns rimligt att använda sitt forum till att kritisera BLM-demonstrationerna. Vita LinkedIn-män i överlag.

VILKEN?

Tidning läser du:
DN och SvD på morgonen. Bon Appétit en gång i månaden.

Buss åker du oftast:
I princip enbart nr 50 som går in till stan från där min kille bor på Norra Djurgården. Men annars cyklar jag överallt.

Dag fyller du år:
13 december! På lucia.

Årstid föredrar du:
Gillar alla förutom just tidig vår när allt är sådär beigeljust grått och man är genomskinligt blek.

VAD?

Gör du nu:
Har precis avslutat dagens jobb på hemmakontoret. Fredagspirr!

Gör dig till en bra människa:
Kanske inte att jag per se ”är snäll” (det är jag inte alltid), men att jag försöker. Vill alltid försöka vara lite snällare än jag behöver. Ber om ursäkt när det blir fel.

Gör dig till en dålig människa:
Ganska mycket egentligen, beror på hur man ser det. Mycket indirekta gärningar som jag gör påverkar ju andra människor väldigt negativt, e.g. konsumerar smutsiga branscher som fast fashion, teknik, mindre bra livsmedel osv, även om jag definitivt är bättre än den genomsnittliga svensken. Det är lustigt. Jag själv inte skulle inte skuldbelägga andra som gör det (ser hellre till ett politiskt ansvar än till individen). Men det får det mig ändå att känna mig ganska bedrövlig emellanåt.

Vill du arbeta med:
Något som känns bra i magen.

Har du för storlek i skor:
36.

Läser du för bok:
Rodham.

Ska du göra nu:
Ska stänga ned detta. Cykla till min kille med crémanten nedpackad i ryggsäcken. Äta något gott till middag.

 

 

 

Follow my blog on Bloglovin.

23

Ett inlägg som har önskats långt innan jag ens hade blogg: Hudvård. Och vem är jag att förneka er detta. Hoppas dock att jag inte kommer att göra er besvikna. Min rutin är ganska sparsmakad tror jag?

Jag har nog ett par oskrivna filosofier gällande hudvård. Det ska inte ta för lång tid. Inget ska heller vara superdyrt. Kanske har det att göra med det faktum att jag fortfarande mentalt är student, det är ändå mindre än ett år sen jag levde på CSN. Men jag har nog också lite principiellt svårt lägga ned allt för mycket på hudvård? Det tar emot bara. Och SÅ värst intresserad är jag inte heller. Jag handlar nästan allt på apoteket, samt ofta på rea. Jag tror faktiskt inte att jag har någon produkt i mitt skåp som kostat över 300 kr? Känns som ett rimligt bench mark för mig.

Jag föredrar korta ingredienslistor framför långa komplicerade. Jag vill ha luftighet i huden. Känna mig frisk, återfuktad, mjuk och sval. Lyster (glow if you wish) är en bonus, men inget jag slaviskt försöker uppnå. Den kommer ändå bara när jag mår bra, och då välkomnar jag den såklart med öppna armar.

Till saken hör kanske att jag hade så mycket acne som yngre. Stora skov på kinder och panna som var röda och varma. Första gången jag åt medicin för det var i nian, och min sista kur var i trean på gymnasiet. Kan skriva ett eget inlägg om det någon dag, om det är intressant? Men nog om det. Låt oss kika in i mitt badrumsskåp.

My working heroes. Dessa två produkter använder jag varje dag. Eftersom att jag är en aktiv person som ofta befinner mig i natur och på gym och således blir smutsig i ansiktet är det viktigt med en rengöring som går snabbt, är billig och tar bort allt. Jag har använt sån här skummande rengöringsmousse med pump i flera år. Har aldrig orkat hålla på med typ tre olika rengöringar, eller en separat för ögonsmink, borde man? Jag vet att vissa fördömer skummande rengöring också, men jag tror ändå att de har kommit ganska långt på senaste år med att inte vara uttorkande. Jag upplever i alla fall det. Jag har provat detta märke ovan, Sasco, samt från ACO, Apoliva, Lumene m.m. Det är i princip samma produkt. Sedan gillar jag en enkel och billig dagkräm att ha på på efteråt. Tycker att de från ACO är stabila.

My part-time working heroes. Dessa dag- och nattkrämer från Emma S gillar jag också verkligen. Mmm, bägge luktar så gott. Använder dem i stort sett varje dag. Dock inte alltid dagkrämen de dagar jag vet att jag kommer att träna och därmed ändå duscha bort den, då brukar jag ta den billigare från ACO på morgonen.

The glow-getters. Kanske 2-3 gånger i månaden när tid och ork (och intresse) finns brukar jag använda dessa produkter med exfolierande ingredienser. Enzyme Peel från Emma S river till ordentligt, men man blir så mjuk efteråt. Niaciamide Formula brukar jag använda i T-zonen, ett område där jag ofta får skräp i porerna. Tycker den fungerar bra! Den stora flaskan med syra från The Ordinary brukar jag dutta med pads i ansiktet (särskilt efter att jag hållit på och pillat på finnar/porer heh), samt ibland på överarmarna där jag ibland får små knottror (s.k. keratosis pilaris – en mycket vanlig typ av rubbning i hudens förmåga att bilda hornlager, det blir istället små knottror, s.k. hornpluggar).

De trygga famnarna. Dessa har jag alltid i badrumsskåpet. Cold Cream använder jag till allt. Ofta som extra nattkräm när jag känner mig torr eller irriterad i huden. Har den i väskan som hand- och läppkräm på vintern. Gillar också att smörja in den förebyggande om jag ska vara ute i rivigt väder en hel dag, e.g. vandra eller åka skidor. Mandeloljan köper jag på apoteket och använder överallt på kropp och knopp (faktiskt en gynekolog som tipsade mig om den).

Använder.. tyvärr inte bodylotion ö.h.t. eftersom att jag har annat för mig och jag har dessutom svårt för att vara kladdig. Ibland på sommaren händer det dock att jag anstränger mig med en after sun eller något.

En kall hand mot pannan. Dessa produkter gillar jag att använda när jag känner mig varm i ansiktet, kanske lite solkysst, irriterad eller stressad. Facial misten från Emma S fick jag av en vän som känner mig väl! Älskar den!! Finns en liknande från Avène som också är underbar. Water Sleeping Mask från Laneige brukar jag ha i kylen. Så svalt och skönt att ha i ansiktet innan man ska sova. Radience Serum från Avène är också toppen, älskar den tunna konsistensen, känns också alltid sval. Gillar att ha runt ögonen på morgonen medan jag gör mig i ordning. Den gör något! Blir pigg!

SPF. Varje dag. Alltid 50 i ansiktet. Jag älskar den från Laneige som verkligen är så lätt, tror dock att den kan vara svår att få tag på i Sverige. Men de från ACO köper jag återkommande varje sommar. Så stabila. Ja, det är en after sun där i hörnet, ska vara duktig i sommar.

Doft. Jag är ganska specifik med dofter, men jag gillar verkligen Björk & Berries doftgarderob. Murrigt, natur, ganska vuxna och kryddiga toner. Älskar särskilt Never Spring, finns här (adlink), som jag också har som parfymolja. På bilden är det dock parfymoljan ‘Fornillo’ från & Other Stories. De vet jag inte om jag tycker är så bra dock? Luktar otroligt, men är väldigt flyktiga och tar snabbt slut.

Nej vad säger ni, ska vi ta en titt i sminkväskan också?

Jag sminkar mig i princip alltid lika dant, oavsett fest eller vardag, om jag sminkar mig dvs – allt som oftast fixar jag bara brynen. Jag har många trofasta tjänare i sminkväskan. Dessa tre klassiker i bild kommer nog alltid att få hänga med: Ögonbrynspenna från Mac (Veluxe Brow Liner), finns här (adlink). Vattenfast mascara, 38°C från Sensai, finns här (adlink). Och CC cream från Lumene, finns här (adlink). Alla är toppen!

Jag älskar NYX’s soft matte lip cream. Läppstift i läppglansformat som blir matt när det har torkat. Man kan behöva fylla på 2-3 gånger under en kväll (särskilt om man äter), men annars tycker jag att de sitter sjukt bra. Fina färger, plus billiga hehe, finns här (adlink). De två på bilden ovan är i färgen Amsterdam samt Budapest.

Det enda nagellacket jag använt de typ senaste 10 åren (?!) är Color Show 60 seconds från Maybelline, finns här (adlink). Kan tyvärr inte använda nagellack med vanlig torktid pga förstör alltid. Normalt. Jag har alltid haft färg nr 70 – Ballerina, den på bilden är dock i snarlika nr 31 – Peach Pie. Älskar dem båda! Ser typ ut som naturella naglar men med lite glans, ljusrosa ton samt att alla rispor osv smudgas ut.

En pytteliten burk bronzer från bareMinerals som jag fick i ett kit från dem för typ 5-6 år sen. Men den har räckt så länge eftersom att man behöver väldigt lite för att få en liten värmeskjuts i ansiktet. Färgen heter warmth också. Delikat.

Det händer att jag kokar ihop mitt eget smink. T.ex. gör jag egen ögonbrynsgel i gamla mascarahylsor genom att fylla dem med Aloe Vera-gel och liksom röra runt så att den blir mörk. Funkar perfekt och går att fylla på flera gånger i samma hylsa. Tror jag är inne på samma i över ett år nu? Prova och du kommer aldrig att köpa ett pyttelitet dyrt b*y br*w från gl*ss**r igen, jag lovar.

Gjorde också en egen rougekräm när jag senast tappade min gamla rougepalette i golvet. Jag skriver senast just eftersom att det alltid händer. Nu har jag dock fasat ut alla paletter, så det är fritt fram att tappa. Hur som helst: Jag hällde det tappade pudret i en liten glasburk och blandade med mandelolja. Duttar ut på kinderna. Perfekt.

När jag sa att jag använde Cold Cream till allt så menade jag allt. Jag dubblar den också som kombinerad highlighter på kindben, nästipp och amorbåge ihop med ett japanskt highlighter stick från Cezanne. Gillar! Och så slutligen, en liquid eyeliner från Kiss Me Heroine Make, också japansk!! Och vattenfast. Otrolig.

Det var allt! Kände ni igen några badrumsfavoriter ur era skåp? Har ni några andra ni vill tipsa om?

 

Follow my blog on Bloglovin.

27

Detta inlägg har legat i mitt utkast i ca 2 veckor. Jag skrev det mest i syfte att skriva av mig och samla tankarna, inte för att publicera. Sen dess har dock flera önskat att jag ska utveckla kring mina synpunkter på ämnet. Och här är vi nu! En mindre uppsats at your disposal.

För ett tag sen fick jag en fråga av en person som uppmärksammat att jag inte gör så mycket samarbeten, och undrade om det var medvetet, samt om jag ville jobba som influencer. Jag får ofta liknande frågor, men har tidigare valt att inte uttala mig. Svaret kan ni hur som helst läsa nedan.

Det var ett svar rakt ur huvudet. Samtidigt något jag såklart har reflekterat över länge. Jag ångrar inte att jag publicerade det, men jag ångrar kanske formatet. Det är väldigt lätt att missförstå tonalitet i skrift, särskilt i det korta formatet av en story. Men, så kom jag på att jag ju faktiskt har en blogg nu, och därmed möjlighet att elaborera kring vad jag menade. Exempelvis kring den något klumpiga formuleringen ”mänsklig reklampelare” som jag förstått var särskilt provocerande, och efter en googling på influencers + reklampelare så förstår man ju varför. It was not the first time on the rodeo för det uttrycket, så att säga. Jag visste ärligt talat inte att den termen var så pass negativt associerad till influencers, och om jag visste det hade jag uttryckt mig annorlunda.

Hur som helst, min användning av den formuleringen syftade enbart på reklam som ett isolerat fenomen, och hur jag personligen känner angående att använda mig själv som farkost/medel för det. Det syftade alltså inte till influencers. Faktum är att inget i mitt svar handlade influenceryrket (som ju ändå består av mer än bara reklamsamarbeten), bortsett från frågan om jag vill jobba inom det (nej). Jag tänker f.ö. att ett yrke, eller ett reklamsamarbete, är något man gör, en tjänst som utförs. Därför är ”mänsklig reklampelare” ett olyckligt ordval även ur den synvinkeln, eftersom att det onekligen låter som något man är. Nog om det!!

Jag vill också verkligen understryka att jag inte på något sätt försökte fiska klapp på axeln, eller basunera ut mig som någon slags reklamfri ängel (det är ju heller inte sant, varoprover, spons och gåvor är också reklam). Och jag har ju inte heller sagt att jag aldrig någonsin kommer göra ett samarbete, bara att det ännu inte känts rätt. Som sagt, det finns en anledning till varför jag inte skrivit om detta tidigare. Och precis som jag skrev i svaret var jag också rädd att det skulle uppfattas som att jag satt på en hög häst med fingrar pekade åt höger och vänster. Det var alltså inte heller min mening. Jag tycker onekligen att ämnet är väldigt intressant att diskutera, något som jag dock tidigare endast har gjort irl med vänner (såklart även det av en anledning). Nåväl, nu finns ingen återvändo. Välkommen in i mitt huvud. Ursäkta röran.

Diskussion kring reklamsamarbeten sker då och då hos influencers. Vanligtvis till följd av att följare har kritiserat vad de menar är dåliga, oetiska, orelevanta, ogenuina, oärliga m.m. samarbeten, eller helt enkelt att influencern i fråga har gjort för mycket samarbeten kontra vanligt reklamfritt innehåll. Kritiken möts ofta med att förklaringen att samarbeten är en ekonomisk nödvändighet för att annat reklamfritt innehåll också ska kunna existera (baserat på empiriska studier, men jag läser ändå en hel del bloggar). Förlåt men, fattar man inte detta som följare? Jag personligen skulle aldrig komma på tanken att kritisera någon av de influencers/bloggare/kreatörer/poddare m.m. som jag följer (och gillar) för att de gör reklam eller har sponsorer. Att följa deras kanal är ett aktivt val som jag har gjort. Inspirerande innehåll av personer som jobbar med att producera inspirerande innehåll kommer också till viss del att innebära reklam. Det är en del av premissen idag (sen finns ju såklart andra lösningar som patreons m.m.).

En följdfråga skulle ju då kunna vara: Behövs influencers? Vad är för- och nackdelarna med den yrkesgruppen? Är den här för att stanna? Diskutera gärna i ditt stilla sinne och återkom i kommentarsfältet. Jag vet ärligt talat inte. Internet skulle onekligen bli betydligt tommare på innehåll. Eller så skulle det inte det? Om jag funderar på det själv och försöker lista mina mest inspirerande personer på www så jobbar nog ingen på heltid som influencer.

Sandra Beijer skriver i detta inlägg från 2017 att reklamsamarbeten i sig inte är något dåligt, vilket jag i stora drag håller med om (att min personliga relation kring dem är komplicerad hör inte till sakfrågan, men påverkar såklart min synvinkel). Jag tycker oavsett att man ska vara på det klara med vad ett reklamsamarbete hos en influencer är. Enligt mig, och säg emot om ni anser annat: Reklam där någon använder sin egen person och sammanhang/kanal som budbärare och plattform. Återigen, inte nödvändigtvis något dåligt.

Att följare ifrågasätter att influencerreklam finns tycker jag alltså är ganska menlöst, men att ifrågasätta hur och vad för typ av reklam som görs är en annan fråga. Diskussion och konstruktiv kritik måste få kunna ske. Influencers får som sagt ganska ofta kritik för vad följare menar är tondöva och dåliga samarbeten, som kanske är oetiska, enbart gynnar influencern själv, inte känns trovärdiga, eller är helt enkelt är illa matchande för målgruppen. Sidospår igen men, har det inte blivit väldigt normaliserat att radera kritiska kommentarer?

Jag personligen följer egentligen ganska få heltidsinfluencers. Och av de jag följer läser jag sällan samarbetsinlägg, spolar förbi sponsorsekvenser i poddar, m.m. (såvida det inte är något exceptionellt bra, viktigt, snyggt gjort eller träffsäkert, vilket såklart händer ibland). Jag tror framförallt att det beror på att reklamen sällan tilltalar mig, eller att jag upplever den krystad och tillgjord, särskilt om det rör en specifik produkt där underlinen är: Köp detta. Och ännu mer om produkten i sig är dålig (i aspekt av kvalitet, miljö, etik, eller liknande). Jag är absolut cynisk, det ska vi inte sticka under stolen med. Men jag gillar liksom helt enkelt inte den typen av reklam. Det är knappast en kontroversiell åsikt. Det grundar sig väl i att jag ogillar konsumtionshets i överlag, och hur kapitalismen rotar sig in i alla vrår och hörn den kommer åt (däribland mig själv, såklart). Men som sagt, det bekommer mig heller inte särskilt mycket att reklamen är där om jag nu ändå har gjort valet att följa en frilansande influencer. Jag scrollar vidare.

Men om vi vänder på det då. Ponera att du har en stor kanal, och ett företag du gillar och vars produkt du själv använder eller skulle kunna köpa, skulle maila och fråga ”Hej! Vill du visa upp vår produkt i din kanal mot summa XYZ?”. Tackar du ja eller nej? Sannolikheten att du själv skulle visa upp den produkten, i.e. göra gratis reklam för företaget, är ju i sådant fall ganska stor, om du inte redan har gjort det dvs – och då kan du väl lika gärna ta betalt, eller? Jag vet helt ärligt inte, vad tänker ni? Det har hur som helst ännu inte hänt mig. Dels för att jag själv inte har sökt upp samarbeten, och dels för att det aldrig har känts bra med de företag som har sökt upp mig. Jag vet inte om jag skulle förmå mig att göra reklam för något obegripligt köttsubstitut jag själv aldrig skulle köpa, eller någon havreprodukt med palmolja i, som ägs mestadels av Kina, eller produceras i Israel. Likväl köper jag ju själv såna produkter ibland, men det innebär liksom tillräckligt med etisk stress så det räcker för mig.

Sidospår (igen!), men det är ju inte en nyhet att många influencers mår dåligt och ofta belyser det ”hårda klimatet” av kritiska följare. Skulle inte en av anledningarna kunna vara att influencers som privatpersoner idag ofta får ta emot den kritik som en tidigare ansiktslös reklambransch brukade stå till svars för? Att kommentera ”Hur kan du marknadsföra produkt X?” på en blogg är nog närmare till hands för många än att maila ”Hur kan ni producera produkt X?” till företaget i fråga. Att följare känner personlig tillit till influencern river såklart upp extra starka känslor. Samtidigt, har man gjort valet att livnära sig som influencer är man ju inte längre en privatperson som gör reklam, utan ett bolag, och bör kunna kritiseras och ta konsekvenser därefter. Det vore kanske skillnad om en influencer hade skrivit ”Hej, ibland kommer mitt bolag att göra mindre bra reklamsamarbeten som du inte kommer att gilla, som följare får du acceptera det eller avfölja”. Men så har jag nog aldrig hört någon uttala sig, utan snarare i stil med ”Jag är alltid väldigt noga med mina samarbeten”.

Nu tar vi en tvär sväng till den lilla detaljen och faktumet att influenceryrket är kvinnodominerat. Det går såklart inte att ignorera. Självklart måste man dock kunna belysa och diskutera ämnet, särskilt influencerreklam, utan att det marginaliseras till att handla om kvinnohat eller antifeminism. Det krävs lite mer nyanser. Och om något skulle jag väl snarare hävda tvärt om, att influencerbranschen som helhet ofta går patriarkala ärenden. Då syftar jag på det konstanta flödet av osunda ideal, konsumtion, träningshets, smalhet, vithet, yta (skönhetsoperationer, hudvård, mode, smink, etc.), glorifiering av globetrotterlivsstilen, m.m.

Samtidigt, är det en slump att flertalet av de krönikörer som kritiserar och föraktar influencers samt benämner det som ett icke-yrke är män (ytterligare en empirisk studie, många är absolut kvinnor)? Blir sportsajter lika granskade som bloggar (parallell snodd från Sandra)? Och blir manliga influencers som Alexander Pärleros, Viktor Frisk och Calle Schulman lika ifrågasatta och granskade som Isabella Löwengrip, Angelica Blick och Bianca Ingrosso? Kanske inte.

Om jag sedan tycker att någon av de ovan nämnda bör bli hyllade för ett meningsfullt och samhällsviktigt arbete? Kan vi kanske ta den diskussionen över ett glas vin?

detta inlägg inne hos Hanna Persson (Hanapee) för några veckor sen skriver hon bl.a. om hennes motvilja att kalla sig influencer, följt av en ganska intressant diskussion i kommentarsfältet.

Ello skrev, och jag nickar delvis instämmande:

”Jag ser inte upp till [influencer]yrket. Absolut inte för att det är kvinnodominerande utan för det är ytligt och det uppmanar sånt som inte är så bra: konsumtion, resande, yta, smalhet osv. Ser dock ner ännu mer på konsultiga och säljiga killar som tycker dom är så coola och busy och att just deras jobb är dödsviktiga. Och så säljer dom typ Nocco? Nja. De yrken jag ser upp till mest är inom vård och omsorg, skola utbildning, ja typ det mesta inom offentlig sektor som verkligen är kvinnodominerat :-)”.

Vill tillägga att det som sagt finns massa influencers/bloggare/kreatörer som jag gillar (däribland Hanapee), och vars innehåll jag konsumerar. Det finns såklart stora skillnader inom olika genres av influencers. Inte alla influencers!! osv

 

En annan parallell som jag tycker är intressant är det faktum att samhället ju väl alltid har haft svårt för s.k. sellouts (definition här, och här). Vare sig det handlar om en alternativ musiker som plötsligt börjar göra kommersiell musik för att tillfredsställa massan, eller en fotbollsspelare som syns i var och varannan reklamfilm, eller en kändis som gör reklam med, ja, sitt ansikte. Att tänka att det nu har tillkommit en hel bransch som i alla fall delvis kapitaliserar på att bygga upp sin offentliga person och skapa tillit till sina följare är faktiskt ganska häpnadsväckande. Särskilt med tanke på hur pass normaliserat det har blivit med betalda samarbeten och att använda sin egen person till att göra reklam. Och hur snabbt svängningen gick. Hur som helst, jag tänker att detta mycket väl kan vara en del i varför influenceryrket sticker i ögonen på många. OBS, jag menar inte att influencers som grupp är sellouts, eller försvarar den okonstruktiva debatten kring influenceryrket, eller annat hat och elakheter. Jag spekulerar bara kring varför föraktet finns hos så många. Vad tror ni?

Puh. Har någon orkat läsa hela vägen hit? Sorry för ett så spretigt inlägg.

Såhär i sluttampen funderar jag lite kring varför jag skrev detta inlägg. Dels tycker jag som sagt att det är ett väldigt intressant ämne. Det finns så mycket att säga. Ibland tänker jag, vem bryr sig? Men det är samtidigt svårt att bortse från det faktum att influencers påverkar oss så otroligt mycket idag. Särskilt våra yngre som praktiskt taget fötts med skärmar i hand. Det är viktigt att diskutera. Sen tänker jag också att min synvinkel, i.e. i egenskap av en person som ändå har en ganska stor kanal (alas, ofta har ångest över det haha), kan vara intressant? Nu är det istället narcissisten i mig som talar, ursäkta.

Jag tror personligen att reklambranschens tvära vändning är här för att stanna, och att vi helt enkelt måste lära oss att hantera det bättre. Man blir ju kompisar med profiler på internet. Även om man aldrig träffat eller ens interagerat med dem så bildas ett visst band. Och en vacker dag rekommenderar den personen dig att köpa en produkt. Jag själv har blivit influerad till konsumtion otaligt många gånger. Ibland bra grejer, ibland mindre bra, ofta onödiga saker. Då kan jag ändå sakna tiden då H&M-reklam bara var en retuscherad tjej på en busshållplatsreklam. Så mycket längre ifrån en. Det var bättre förr!! Skoja. Som sagt, jag tror bara att vi behöver bli bättre på att handskas med förändringen. Troligtvis behöver också e.g. Reklamombudsmannen komma ikapp med att granska och reglera influencerbranschen.

Sen hoppas jag väl på att de som eventuellt missförstod mig i frågestunden förstår var jag kommer från lite bättre nu. Återigen, svaret var helt skrivet från ett personligt perspektiv, och handlade bara om varför det kommer sig att jag inte gjort/gör samarbeten, att jag inte vill jobba som influencer, att mat för nu bara är ett passionsprojekt, och att jag ju redan har ett jobb i en helt annan bransch som jag brinner för. Och precis som jag skrev i frågestunden kan jag eventuellt tänka mig att jobba med mat i framtiden, dock inte just specifikt med reklam*. Jag vill liksom skydda mitt kreativa lilla space. Det är viktigt för mig. That’s all!

*rättelse från tidigare användning av ”mänsklig reklampelare”

OBS, disclaimer igen, MEN jag vill återigen bara förtydliga att detta inlägg inte på något sätt är en enkelriktad kritik mot influencers. Det vore ju märkligt, iom att jag själv som sagt älskar och konsumerar många influencers innehåll. Jag tycker dock att det är viktigt att kunna diskutera branschen som helhet, precis som med vilken annan yrkesgrupp som helst.

Nu är jag dock så nyfiken. Hur känner ni kring ämnet – och angående reklam, betalda samarbeten, influenceryrket, antifeminism m.m.? Ni får hemskt gärna skriva exakt vad ni tycker i kommentarerna.

Eller bjuda mig på ett glas vin!! Puss

31

Nu tänkte jag att jag skulle släppa in er till en av mina favoritplatser på jorden, nämligen min familjs sommarhus i Gagnef, cirka 1,7 mil nordväst om Borlänge.

Alla mina somrars hem.

Huset byggdes tidigt 1930-tal, och då i funktion av en filial, i.e. en liten speceri- och kaffeaffär. Familjen som ägde det bodde då i samma hus, och de stora fönsterna som ni ser på bilden ovan var affärens skyltfönster.

Idag ser det i stort sett lika dant ut, men skyltarna är borta sen länge, och det är målat i falurött trä med vita knutar. Det är långt ifrån perfekt, och det finns nästan alltid något att fixa.

Men det är också lite det som gör det tänker jag.

Min farmors föräldrar (alltså min gammelfarmor och -farfar) köpte huset efter att filialen stängt någon gång på 50-talet. Under 60-talet byggde de om det från en butik till ett bostadshus och åkte runt på aktioner, ropade in möbler och inredde det efter eget tycke.

Jag tycker att de gjorde ett helt otroligt jobb.

I vad som är idag är en bokhylla i vårt sällskapsrum stod förr varorna som såldes, och en affärsdisk stod mitt rummet, troligtvis med en gammal kassaapparat på.

På denna tid hade min unga farmor med föräldrar ett semesterboende på annat håll i byn, och hon har berättat minnen från när hon som barn besökte affären för att köpa t.ex. mjöl och socker som hälldes upp i små bruna papperspåsar på lösvikt, eller ägg i styckpris som försiktigt lades ned i korgen man hade med sig.

Genom de f.d. skyltfönstren i sällskapsrummet går solen ned i orangerött varje kväll. Ställer man sig med en kikare i det lilla fönstret och ser upp mot klacken kan man få en skymt av en familj pilgrimsfalkar. De brukar häcka i grottan uppe vid bergstoppen.

Min farmor och hennes syster ärvde huset av sina föräldrar, och idag är det min pappa och mina två fastrar som har huvudansvaret. De har likt mig och mina syskon och våra kusiner också spenderat sina barndoms somrar där.

Mina farföräldrar och farmors syster är dock fortfarande involverade, och besöker huset varje sommar.

Ett tag var det på tal att eventuellt sälja allt. Jag var kanske 6 eller 7 år då. Exakt bakgrund minns jag inte, men det var nog inte mer komplicerat än att gamla hus kräver underhåll och pengar och tid som kanske inte fanns.

Inför visningen spikade jag upp lappar med snirklig barnhandstil där det stod att det spökade, så att ingen skulle våga köpa det.

Det säger ändå mycket om att jag redan då kände så himla starkt för den här platsen. Och det är inte så konstigt. Några av mina favoritminnen som barn har skapats där, i det huset, i den byn.

Ingen la ett bud.

Jag minns att vakna tidigt medan alla andra sover, och smyga ned för den knarrande trappan. I köket luktar det kaffe och rostmackor, för farmor är vaken, alltid vaken före alla andra, och går runt i hennes gröna sammetsmorgonrock. Vi slår på sommarlovsmorgon och äter frukost i vad som känns som flera timmar. Alltid en sista rostmacka med smör ost och apelsinmarmelad. Eller två.

Jag minns sena sommarkvällar när vi trängt ihop oss i TV-rummet till Morden i Midsomer. Jag dansar balett till introt.

Jag minns en kväll vid Daläven när jag, farmor och pappa hade stått och fiskat i flera timmar. Vi får inget, precis som alltid. Det har börjat skymma. Precis när vi tänkt promenera hem får pappa napp på sitt kastspö, och vevar in en grå och taggig brax på sandbanken där vi står. Jag tar med den hem och lägger den i en balja med vatten. Morgonen därpå flyter den nästan i sidleds, och kippar efter luft med gälarna. Vi går tillbaka till exakt samma ställe och släpper ut den.

Den kvicknade till efter ett tag och simmade iväg i det svarta vattnet.

Jag minns en annan kväll när vi stod och diskade i köket då ett svart pälsstycke, nästan som en vålnad, plötsligt strök förbi som en pil genom sällskapsrummet, in i den andra hallen, och ut ur synhåll. Det var en katt som fött ungar i ett dike eller liknande nära vårt hus, och sedan förflyttat alla, en efter en, till en litet skrymsle längst inne i vårt förråd under trappen. Eftersom att jag var minst i sällskapet då (5 eller kanske 6 år) fick jag krypa in och försiktigt plocka ut dem. Katterna fick bo hos oss i ett par dagar medan vi luskade fram vem ägaren var. Vi gjorde ett hem av en gammal kartong och ett par rena handdukar.

Vilken hisnande tanke, inser jag nu, att nog ingen av de kattungarna som föddes den dagen lever idag, ca 19 år senare. Fast vem vet. Bondkatter brukar ju kunna bli långt över 20.

Jag minns lyckan som barn när hela huset var fullt av familj och släkt. Samlad flock.

Eller åren som ung tonåring på Peace & Love när vi var för små för att få campa, och pappa hämtade oss i Borlänge varje kväll.

Jag minns också senare minnen, när jag har kunnat introducerat huset själv för vänner, och Patrick. Är så glad och tacksam över att få kunna göra det.

Jag minns doften när man kommer in i hallen, av sjöarna, av Coop-affären som faktiskt luktar helt annorlunda än i Stockholm.

Mjölksyran i låren när man har gått upp för alla trapporna från sjön.

Smaken av Rälta tunnbröd, och av Rättviksbagarns källarfranskor. Känslan när man kör över Dalälven för första gången på väg 70 vid Avesta, och hur all stress bara lämnar kroppen då, också i takt med att lupinerna börjar dyka upp i dikena.

Ack, Dalarna. Kanske den enda platsen jag förnimmer någon slags nationalromantik till? Okej, ganska mycket.

Men det bara ÄR något med Dalarna.

atmosfären
de faluröda husen
älvom
skogarna de stora
och bergen de blå

Jag hoppas så innerligt att vi kommer att ha kvar och ta hand om huset länge.

Dalarna lämnar jag hur som helst aldrig ifrån mig.

 

23

Här kommer ett recept på en underbar ligurisk focaccia på surdeg. Den blir helt otrolig. Saftig och fluffigt som ett moln. Det är modifierat av ett recept av Samin Nosrat från boken och serien Salt, Fat, Acid, Heat – bägge rekommenderas varmt. Vill man baka det på jäst och med en lite annan metod så finns det här.

Här kommer cirka 6 disclaimers innan vi sätter igång:)

Har man aldrig bakat med surdeg förut så hänvisar jag varmast till min lilla surdegsskola som finns under ett par sparade stories på min instagram, ”SCHOOL I & II” samt ”#1BRÖD” som är mitt enklaste surdegsbröd. You can do it! Tror på dig.

Eftersom att bröd består av så enkla och få ingredienser så vill jag verkligen slå ett slag för råvaror av bra kvalité… snark vad man är trött på den formuleringen! Men alltså, om du vill/har lust: Köp ett bra vetemjöl med hög proteinhalt, en god olivolja och ett kvalitetssalt (Maldon och Nordur är mina personliga favoriter, det sistnämnda kan dock vara lite svårare att få tag på). Men, heck. Det kommer bli gott om du tar whichever vetemjöl du har i skafferiet också, be so sure.

Samin använde en långpanna på 46 x 33 cm i sitt recept. Jag har använt det och även lite mindre formar vilket också har gått bra, det ger en lite tjockare focaccia bara.

Jag bakar personligen oftast bröd med våg, eller en blandning av ögonmått och känsla, men jag har angett volymmått också eftersom att jag vet att många inte har det hemma. Jag kan dock verkligen rekommendera att införskaffa en våg! 1 dl mjöl kan t.ex. väga olika baserat på hur hårt packat mjölet är. En felmarginal på ± 10 g när man ska använda totalt 13 dl mjöl ger ju ett ganska stort utslag.

Man kan smaksätta focaccian med lite vad som helst, jag tycker att hårda örter som timjan och rosmarin är gott.

Slutligen: Det är svårt med tidsangivelser i surdegsrecept. Jäsningen beror på så många faktorer i ditt hem som egentligen bara du kan ha koll på. Temperatur, luftfuktighet, surdegens dagsskick, mjölsort m.m. Det är bättre att man försöker lära sig hur brödet ska se ut när det har jäst klart än att lita blint på tiden i ett recept. Men, jag vet att det kan vara svårt i början.

Just surdegsfocaccia brukar jag föredra att jäsa i rumstemperatur. Jag sätter degen på morgonen och gräddar den på eftermiddagen, perfekt svalnad och klar i tid till middagen. Jag är dock säker på att det går lika fint att jäsa den i kylen över natten också. Det viktiga vid kalljäsning är att kylen helst ska vara runt 4°C för att jäsningen ska avstanna helt, annars blir brödet lätt överjäst.

Deg:
600 g (6 dl) ljummet vatten
125 g (2 dl) surdeg
15 g (1 msk) honung
800 g (13 dl) vetemjöl
18 g (1 msk) salt
50 g (4 msk) olivolja
Örter (e.g. timjan eller rosmarin)
(1-2 g torrjäst – valfritt)

Saltlag:
5 g salt
80 g ljummet vatten

1. Häll i vatten, surdeg och honung i en stor skål, rör om tills surdegen löst upp sig. Surdegen måste vara bakredo och pigg, en bra koll är att den flyter på vattnet och smakar lätt syrligt men absolut inte illa (läs mer i min surdegsskola på instagram). Man kan också tillsätta en nypa torrjäst om man känner sig osäker på surdeg, eller bara vill ge brödet en extra skjuts. Det är så pass lite att det inte stör brödets jäsning, det får en surdegskaraktär precis som vanligt.

2. Blanda i mjölet i omgångar tills allt går ihop. Var uppmärksam på att degen inte blir för torr. Olika mjölsorter binder olika mycket vatten, så tillsätt lite mer vatten om degen skulle bli för torr. Den ska kännas blöt men ändå enhetlig och släppa något från kanterna. Täck med plastfolie och låt stå i ca 30 min – 1 h.

3. Tillsätt salt (jag brukar mortla flingsalt en sväng först), olivolja och en skvätt vatten (1-2 msk). Knåda ordentligt tills oljan och saltet inkorporerats helt i degen.

Efter detta steg brukar jag också försöka skapa lite spänning i degen, vilket man kan göra på oändligt många olika sätt. Just för foccacian gillar jag s.k. coil folds. För det blöter jag händerna i kallt vatten, för in dem under degen, lyfter upp den helt från skålen och sänker sedan ned den igen samtidigt som den viks ihop över sig själv. En videobeskrivning finns här. Jag upprepar detta ett par gånger tills jag känner att degen börjar bli till en ganska stram boll, man vill dock inte hålla på för länge så att glutentrådarna brister.

Täck skålen med plastfolie igen, och låt degen jäsa i ca 1-2 h till.

4. Pensla en form generöst med olivolja (3-4 msk), både på kanterna och i botten. Blöt händerna i kallt vatten och lossa försiktigt degen från sidorna av skålen och fös sedan ned den i pannan. Häll ytterligare 2 matskedar olivolja över degen. Sträck ut den i formen genom att nypa till och dra utåt. Den kommer eventuellt att krympa lite, så upprepa sträckningen en eller två gånger för att säkerställa att den förblir sträckt.

Vid detta steg kan man välja att antingen jäsa klart degen i rumstemperatur, eller ställa in den i kylen för längre jäsning, e.g. över natten. Ett mellanting är att uppsöka en sval plats, typ en källare. Jäsning en sommar i rumstemperatur brukar endast ta några timmar. Focaccian är redo att gräddas när den har fördubblats i höjd i pannan, samt ser luftig och bubblig ut.

5. Sätt på ugnen på 230°C med antingen en baksten eller en plåt i som värms upp samtidigt. Ungefär 30 minuter innan gräddning (vid detta steg ska focaccian i stort sett se klar ut), blöt händerna och skapa gropar i degen genom att trycka fingrarna snett ned. Gör saltlagen och strö den över focaccian. Strö över flingsalt och tryck ned kvistar av e.g. timjan eller rosmarin.

6. Grädda i 25 – 30 min ovanpå stenen eller plåten, tills botten bildat en krispig och gyllenbrun skorpa (för in en metallspatel under för att kolla). Avslutningsvis kan man låta den gå klart överst i ungen i ca 5 min tills den är gyllenbrun även på toppen.

7. Ta ut focaccian ur ugnen och borsta/häll 2-3 matskedar olivolja över hela ytan (oroa dig inte om oljan samlas i gropar, den kommer att absorberas). Låt svalna i 5 minuter, lyft sedan ur från plåten och låt svalna på ett galler innan servering.

Skär upp! Njut!

12

I onsdags förra veckan tog jag och Patrick båten över till Gotland för att spendera midsommarhelgen där. Vi kom fram sent på natten och gick och la oss direkt.

På torsdagen mötte vi upp Pinar och Dominic i Visby för lunch på Backfickan. Jag tog krabba. Patrick tog strömming som vanligt. Så gott allt.

Men vi alla sneglade lite avis på strömmingen.

På kvällen förberedde vi inför midsommarafton. Jag gjorde en stor batch hemgjord ricotta (recept finns sparad bland mina stories på instagram), samt en muhammara.

Den enkla goda maten.

Jag hängde också i trädgårdslandet som Mateusz, kock på Patricks pappas restaurang, sköter så fint. Snodde lite salvia och så slängde vi ihop en snabb middag på den, färdig tortellinin, brynt smör, vitlök, och parmesan.

Vi åt i solnedgången i ruinen.

På midsommaraftonsmorgon gick jag upp tidigt och satte en deg till en surdegsfoccacia. Jag ska skriva ihop ett eget receptinlägg för den snarast. Det är den värd. Finns f.ö. inget som är så mysigt än att stå och dega en tidig morgon innan fest.

Jag och P tog en springtur efter frukost. Kort därefter satte festligheterna igång.

Först sillunch. Marta hade bakat en helt otrolig baskisk cheesecake till efterätt som fullkomligt smälte i munnen.

Efter lunchen styrde jag och Patrick ihop en femkamp.

Efter det, och håll i er nu: grillade vi.

Jag gjorde en rätt på den hemgjorda ricottan jag förberett kvällen innan, zucchini som sotats på grillen, olivolja, basilika och chili. Så gott. Muhammaran och focaccian blev också så bra.

Var dålig på att ta kort på allt annat gott. Men det brukar å andra sidan vara ett bra betyg.

Som ni vet stod jag för midsommardrinken, en Rosé Sour.

Efter grillen blev det mer kubb i solnedgången. Mitt lag vann. Jag dräpte kungen.

Vi gick och la oss trötta glada mätta.

På den stillsamma lördagen åkte vi in till Visby för middag på Bryggeriet.

Vi provade även den nya skyliften på Wisby Hof, 8 meter upp med utsikt över Visbys takåsar, hav och solnedgång.
En given spritzstation i sommar.

På söndagsmorgonen tog vi färjan hem till stan. Om lite mindre än fyra veckor åker vi tillbaka till Gotland för hela 25 dagar. Längtar.

Denna vecka väntas Afrikavärme och 30-gradiga temperaturer dra in över Sverige.

Jag ska röra ihop en kanna kallbryggt kaffe och ställa in i kylen.

 

 

 

Follow my blog with Bloglovin.

22

När Kajsa för Marimekko hörde av sig och undrade om jag ville bära en av deras klänningar inför midsommar var jag inte sen med att tacka nej. Har alltid älskat Marimekkos generationstänk, tidlöshet och inte minst design. En kärlek som inte riktigt blev mindre efter detta inlägg.

Att klänningen jag valde senare skulle visa sig passa utmärkt ihop med årets midsommardrink var faktiskt en oplanerad (jag lovar) men välkommen insikt. Klänningen finns att köpa här, samt hyra här.

Drinken jag gjorde är en Rosé Sour, vars metod och recept jag beskriver i denna IGTV, men jag skriver ned det här med. Det är verkligen en underbar och svalkande aperitif. Också ett perfekt sätt att rädda en flaska rosé som kanske inte var sådär snackigt god som man hoppats på.

Rosé Sour (två drinkar)
3 dl torr rosé
3 msk citronsaft
1 äggvita
2 tsk florsocker
Rosépeppar (3-4 mortlade korn)
Is

Skaka alla ingredienser förutom isen i en shaker i ca 10 sekunder. Tillsätt is och skaka en sväng till. Häll över i glas med ny is i botten. Skummet kommer att rinna av sist, så man måste varva hällningen mellan glasen för att få det jämnt. Toppa med lite rosépappar. Skål! 

Jag ska berätta mer om midsommarhelgen på Gotland i ett kommande inlägg. Vi tog morgonbåten tillbaka till stan imorse. Jag sov hela vägen.

Sen dess har vi hunnit äta lunch och söndagsfika på Café Pascal, tagit ett svalkande dopp i Brunnsviken, och nu sitter vi och kollar på fotboll, Djurgården – IFK Norrköping.

Nu återstår endast vem som först kommer att fråga ”Vad är du sugen på att äta ikväll?”

Troligtvis jag.

Ha en underbar söndag hörni!

 

 

Follow my blog with Bloglovin.

16

Och så var vi framme vid sovrummet. På tal om att inte ha en stor relation till vardagsrum, inser jag att jag inte känner jättemycket för sovrum heller? Det var också ganska lågt ned på priolistan när vi kollade lägenheter. Lyckligtvis tycker vi om vårt nya sovrum jättemycket. Nedan är mäklarbilderna.

Lagom stort och ljust. En liten walk-in. Plats för varsitt sängbord och en byrå. Fönster i nordvästläge (min favorit, eftersom att jag gärna sover utan rullgardiner men heller inte vill vakna av sol i ögonen). Eftersom att jag inte haft så mycket förutfattade tankar kring sovrumsinredning så har jag valt den inledande approachen ”Vad får oss att sova bäst?”, och därför läst en hel del intressant forskning kring hur inredning faktiskt kan ha en stor betydelse när det kommer till att få oss att känna ro i ett sovrum, i.e. sova bättre.

Mycket av det som forskats fram är rätt uppenbart, som t.ex. att ett sovrum helst ska vara mobilfritt, ha en stor säng av bra kvalité, mjuk belysning, vara mörkt på natten, och att man bör ha ansiktet vänt mot dörren när man sover. Sen så är det detta med färg. Vi skandinaver älskar ju vitt, det är dock en ganska hård och stel färg. Studier visar att vi generellt mår bättre och blir lugnare av varma nyanser av blått, grönt, gult och rosa. Jag tror personligen inte att jag skulle trivas i ett helvitt sovrum, så vi kommer nog att måla om. Men till vad är frågan?

Alla bilder i detta inlägg finns i vår pinterestmapp ”Our apartment – Bedroom”.

Doftljus: här (adlink). Room spray: här (adlink). Påslakan i bäckebölja: här (adlink).

Utöver synen stimuleras ju även känsel- och luktsinnet i ett rum. Rätt kuddar, täcken och påslakan spelar stor roll. Vilken textur svarar ens hud bäst på? Både jag och Patrick älskar sträv bomull, särskilt bäckebölja, även linne. God och trygg doft har också en inverkan, t.ex. från en blombukett, lakanspray, doftljus med naturparfym, eller helt enkelt doften av nytvättat.

Studier har också visa att vi generellt sett sover bättre i en minimalistisk inredning, och att stökighet och känslan av ett belamrat rum alltså har en negativ inverkan. Det går nog i linje med min generella instinkt kring hur jag tänker mig vårt sovrum. Inte så mycket som pågår. En säng, krispiga lakan, skira gardiner, två sängbord, en byrå, en växt. Kanske en enkel tavla med ett stillsamt landskapsmotiv på. Vad mer behövs?

På tal om byrå så är det ett självklart second hand-val för mig. Det finns så många vackra gamla byråer där ute på blocket och diverse gårdsloppisar med många år kvar att ge. Mitt enda kriterium är att lådorna ska vara lätta att dra ut, kännas relativt stora samt erbjuda praktisk klädförvaring.

En till grej jag kommer leta efter på loppisar i sommar är två matchande sängbord. Jag har ingen större tanke kring dem, mer än att de gärna får passa med byrån (eller vice versa, det hänger helt enkelt på vad som fyndas först). De blir troligtvis av en modell mindre. Men en liten låda vore trevligt.

Nu till kronan på verket. Bokstavligen, för vi är nämligen inne på att ha en kristallkrona i taket. Troligtvis åt det mer avskalade hållet än något superpampigt. Patrick gillade den mörka längst upp till vänster. Jag gillar alla.

Sådär! Någon slags bild över sovrummet börjar ta form ändå? Jag har nästan lite prestationsångest över sovrummets inredning. Det är ändå ett hems mest intima plats. Där vi landar efter en dags oändligt många intryck. Efter bra dagar, och dåliga dagar. Där vi är som mest sårbara. Och spenderar dygnets kanske viktigaste timmar. Sovrumsinredningen borde prioriteras därefter.

Det blir i alla fall mobilfritt!

P.S. Har ni märkt att jag har sparat lägenhetens absolut viktigaste rum till sist? D.v.s. KÖKET. To be continued.

 

Follow my blog with Bloglovin.

29

Vi åkte upp till mitt sommarhus i Gagnef över helgen för ett par veckor sedan. Prognosen visade sol och gjorde oss inte besvikna. En vanlig vår kanske vi hade tagit med oss ett par vänner. Vi kanske hade anordnat en stor grillfest som pågått ända till fågelkvittret. Istället var det bara jag och Patrick. Vi lånade bil av mina föräldrar istället för att ta tåget. Var noga med att minimera all form av kontakt med omgivningen.

På lördagskvällen satt vi i trädgården i kvällssolen. Jag kom på mig själv med att tänka på sommaren 2020. På planer som ställts in. På studenter som springer ut till tomma skolgårdar. Allt sånt som såklart är viktigt för att minimera smittospridningen, men när man tänker på det isolerat är det lätt att bli, ja, nedstämd.

Vi spelade ett par partier backgammon. Sen öppnade vi en iskall flaska Kunin Phoebe 2.0 2018.

Vingården Kunin Wines i Santa Barbara grundades 1998 av Seth Kunin. Drygt 20 år senare, 2017, gick Seth tragiskt bort av en hjärtinfarkt, endast 50 år gammal. Gården har sedan dess drivits vidare av hustrun Magan och dottern Phoebe. Idag producerar de cirka 60.000 flaskor per år utspritt på 14 olika viner. Phoebe 2.0, mycket riktigt döpt efter Seth Kunins dotter, är ett ljust orangerosa rosévin på 100% grenache. Druvorna plockas tidigt i gryningen för att behålla så mycket syra som möjligt. Och syra, det har det. Också smultron, melon, citrus, och när den fått andats ett tag: rabarber. Som en sommardag.

Phoebe fick mig att önska att jag hade en stor ishink att kyla flaskan i, tillsammans med diverse andra trevliga drycker, på en veranda full med vänner, folk som pratar i munnen på varandra, och nåns ”SOMMAR 2020”-spellista på hög volym. Men istället för att vara ledsen över att gå miste om allt det där, slöt jag ögonen och försökte uppskatta det jag faktiskt har: Ett vackert och livfullt vin i min hand. Ett sommarhus med en trädgård i juniskrud. En solnedgång över Dalarnas blå berg. En pojkvän att dela allt detta med i stolen bredvid.

Ett glas Phoebe i ena handen, en transistorradio inställd på ”Vinyl FM” i den andra. Vi tog till och med ett par danssteg (om än något stela) när nåns favoritlåt kom på radion. Ensamma i den stora trädgården. När det började skymma gick vi in, tände en brasa i spisen och tittade på det som gick på TV (det befriande livet utan streamingstjänser på landet).

Hörni, livet pågår fortfarande. Är det möjligt att den skakiga våren har fått oss att uppskatta frihet och att få umgås med nära och kära mer än någonsin? Kanske kommer denna sommar att bli den bästa på länge? Nej, den kommer onekligen inte att bli som andra somrar. Men det kommer att bli en sommar.

Det måste vi se till.

P.S. Vinet rekommenderas!

 

Follow my blog with Bloglovin. 

26