2020-11-12

Konversationshjälpen.

När jag var i Stockholm med Maria för ett par månader sedan plockade hon fram dessa frågor.  Det är New York Times som listat ”36 questions you can ask someone if you want to fall in love. (Or make your love even stronger.)” Okej ja, absolut töntigt men ändå kul. Vi körde igenom nästan alla frågorna under lördagsmiddagen. Och även om det inte finns någon som känner mig så bra som Maria så känns det ändå som om vi lärde känna varandra snäppet mer under kvällen. Och kanske till och med blev lite mer förälskade i varandra. Om det nu är möjligt. Hehe. I alla fall. Tänkte köra ett par frågor här.

Lätt! Önskar så att jag kunde sjunga. Eller alla kan väl sjunga. Men att jag hade en sångröst. Samma sak med dans. Klart jag kan dansa det kan väl alla. Men jag önskar att jag hade rytm och koordination. Mår så dåligt alla gånger en hamnat på en möhippegrej som typ magdans eller liknande och man ser en lång, ranglig människa i spegeln som stelt svänger åt vänster när alla andra svänger åt höger. Eller de gånger man blivit uppbjuden på Cuba Café (av en hälften så lång man som en själv, men med dubbelt så stort självförtroende) och stelt låtsas dansa salsa.

Alltså egentligen inget. Har haft en fantastisk uppväxt. Och efter att man själv blev förälder inser man ju ännu mer vilket kämp det kan vara. Men en sak har jag tänk en del på och det är mentaliteten ”det får du klara själv”. Oerhört frustrerande att behöva cykla till det där förbannade tåget när det inte gick några bussar (när kompisar blev skjutsade av sina föräldrar) eller rodda en flytt helt själv. Men det är också det som gjort mig till en vansinnigt lösningsfokuserad och självständig människa. Men jag tror dock att jag kommer skjutsa (om jag lärt mig köra bil tills dess…) mini överallt hon ber mig om (förmodligen samtidigt som jag berättar för henne att “när jag var i din ålder cyklade jag minsann till tåget i motvind).

Lätt att svara att jag fött mini. Det är absolut en bedrift. Största ever. Men strax därefter kommer att jag sa upp mig utan någon typ av ekonomisk back up eller partner/sambo/förälder som kunde stötta. Hade tre ihopsparade månader (varav 12.000 kr av dem gick till att betala dagsböter för olaga vapeninehav… låter värre än det är men de kom absolut olägligt vid den tidpunkten). Jag sa alltså upp mig och startade en reklambyrå med två kolleger. Företaget växte, vi anställde och sen blev vi uppköpta av en av Sveriges bästa reklambyråer. Idag är vi ett välmående företag med 11 anställda. En bedrift att vara  förbannat stolt över.

64

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.