2021-01-06

Hur vet man att man vill ha barn?

Jag såg ett inlägg i en grupp på facebook här om dagen. Det var en tjej som frågade hur man visste att man ville ha barn och hon efterfrågade specifikt svar från de som hade en annorlunda inställning än ”jag bara visste”.  Det fick mig att börja tänka och jag insåg att det jag hade att säga aldrig skulle få plats i en kommentar. För det var ganska långt ifrån ”att bara veta” för mig.

Jag har alltid tänkt att jag nog vill ha barn någon gång i framtiden. Sedan gick tiden och framtiden kom flera gånger men barnlängtan uteblev. Det var väldigt abstrakt för mig, jag tänkte en hel del på ifall jag ens kunde bli gravid. Det går ju inte att veta när man aldrig vart det innan.

Sedan hände det, 2017 blev jag gravid, men då var den där framtiden fortfarande väldigt långt borta. Jag kastade det positiva testet på Hampus och sa att det var ett jävlaskittest som var trasigt. Min enda positiva tanke då var att jag nu visste att det gick, det där med att bli gravid, till när framtiden och barnlängtan skulle komma.

Men att göra en abort var inte så enkelt, eller låt mig omformulera: beslutet var jätteenkelt och helt ångestfritt. Jag ville inte ha barn. Men rent kroppsligt så var det så mycket som hände och kändes både under och efter aborten. Det var så mycket som jag inte visste om. Det fick mig att börja tänka på barn och graviditet på ett helt annat sätt. Jag ställde mig massor med frågor; Vad vet jag om att vara gravid? Om att bli gravid? Om missfall och förlossning? Inte alls mycket visade det sig. Så jag bestämde mig för att lära mig, så att jag skulle vara redo och kunna ta någon form av beslut. För att kunna svara på frågan; Är barn för mig?

Så jag började lyssna på förlossningspoddar, vattnet går och förlossningspodden och jag började följa asabea på Instagram. Jag lyssnade och lärde mig. Att höra så många olika berättelser, hemska, underbara och helt vardagliga, hjälpte mig att formulera en bild och uppfattning om hur det skulle kunna vara att bära och föda ett barn.  Jag blev mindre rädd och mer förberedd, till slut var jag till och med taggad. Jag ville ha min egen berättelse.

Men jag kände absolut ett behov att att ha saker på plats, som jobb och boende. Men det behovet var egentligen sekundärt för mitt största behov var, vilket jag förstått nu i efterhand, att jag behövde veta mer vad det innebar att vara gravid, att gå igenom en förlossning och om livet med barn.

Efter att ha lyssnat på massor, massor med berättelser och tänkt på vad jag nu ens skulle kunna erbjuda ett barn så bestämde jag mig för att jag vågade och ville.

21

Kommentera

Vad fint och generöst du delar med dig, Emelie! Alla har sin egen historia, fint att få höra flera perspektiv och vägar till föräldraskapet<3

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.