2018-08-11

Ett utkast från en klibbig kväll i maj.

Jag kommer hem och jag slappnar av. Tar av mig jeansen så fort jag kliver över tröskeln. När jag sätter mig på golvet märker jag hur jag haft en stel hållning hela dagen, hur jag format mig efter mina högmidjade stuprörsjeans. Rakryggad och spänd, tjugohundratalets korsett. Jag borde äta men min hjärna kan inte forma tankar, middag, mat? Vad finns det i kylskåpet? Jag vet faktiskt inte.
Jag blickar ut lite över kaoset i vardagsrummet och ser en öppnad chokladkaka, rafsar åt mig den och lägger mig ner på ryamattan. Varm. Jag är varm. Trött. Det är sista dagen av den varmaste majmånaden någonsin. Ryamattan hjälper inte. Söderläge hjälper inte. Imorgon måste jag lämna in en presentation som jag inte har börjat med än. Men jag borde. Måste.  Det är ingen idé.

Netflix.

Öl.

Choklad.

En timme senare har livet sakta börjat komma tillbaka i mig. Kanske borde jag börja nu? Kanske borde jag släppa idén om att det måste bli perfekt, smart, genialiskt, rätt. Kanske borde jag bara göra något. Så får det bli vad det blir. Kanske är jag lika bra vad den än blir.

Man kan ju alltid hoppas.

17

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.