Igår hände det igen. Jag åkte buss som vanligt in till brommaplan, naturligtvis var det fullt och trångt så hälften av passagerarna får stå upp. När vi nästan var framme ser jag tjejen som har stått och läst tidningen helt plötsligt bara falla ihop i en hög på golvet. Hon svimmade. (Självklart fick hon hjälp och klarade sig bra.)
Det obehagliga var inte bara att hon svimmade utan att det är andra gången på mindre än en månad som någon på bussen ramlar ihop.

Tur att jag flyttar snart så att jag slipper åka den läskiga bussen där ”alla” svimmar…

Och idag har jag träningsvärk. Fast jag gillar det på något konstigt vis. Eller det är inte konstigt, det SKA kännas att jag har ansträngt mig. Tack och lov så orkade jag springa betydligt längre utan att falla ihop igår. Det känns bra. Hade planer att springa idag igen, men kroppen borde ju också vila lite. (Jag ”kurerade” mig med pizza och glass!!)

Dessutom har jag anmält mig till en ny challange, en nördig sådan, men jag känner att jag bara måste dra mitt strå till stacken. Det är Mac OS vs Windows Vista/XP challange. Just nu leder Mac OS! Och naturligtvis är jag även med i det laget.

Idag har jag börjat mitt nya lite bättre liv. Jag har tagit första steget och seriöst börjat springa. Redan förra helgen smygstartade jag med att köpa nya springskor samt en liten Nike+ sensor som ska motivera mig att träna mer. För på Nike+ hemsidan registreras det man springer samt att man kan sätta upp mål, vara med i tävlingar och utmana andra. (Plus massa mer finesser som jag ännu inte har bekantat mig med.) Det är precis sånt där som motiverar mig och får mig att få tummen ur.

Mina trogna vapendragare som ska få mig i form

Jag har alltid tänkt att jag är en ganska vältränad person. Jag har utövat en del sporter hittills så som fotboll, innebandy, gymnastik, golf, yoga, aerobics, step-up och gruppgympa samt gått på gym av och till. De senaste åren har jag tyvärr inte varit alltför flitig vad gäller träning. Och absolut inte springning och kondition. Den har flytt från min kropp. I och för sig springer jag till bussen ca 4 gånger per vecka, men det känns inte värt att räkna.

Idag var i alla fall dags för dagen D. Jag kände mig verkligen aspepp till en början och lätt som en fjäder. Den känslan varade i 200 meter. Sen kändes det som om jag sprang in i en vägg. Tvärstopp och hållet var ett faktum. Tur att Philip var med och peppade, dessutom kan jag ju inte vara sämst… Så jag sprang på en bit till. Jag tänker inte redovisa hela helvetesrundan för då avslöjar jag ännu mer hur sjukt ur form jag är.

Philip utmanade mig, först till 1 mil. Just nu ligger jag i ledning! Dock är det ju inte helt sant… För vi har sprungit exakt lika långt. Felet ligger nog i att när vi kalibrerade våra räknare sprang vi i snö och slask i uppförsbacke. Känns som att det inte var helt optimalt…

För att peppa mig ytterligare och faktiskt blotta mig så har jag lagt upp min ”Nike+ Mini” i sidomenyn här på bloggen. Där kan alla som vill peppa, skratta, reta eller förlöjliga mig följa min utveckling se hur mycket jag springer, hur långt, medelhastighet och senaste runda.

Det känns bra! Nu är jag i alla fall igång och det kan ju bara bli bättre.

Idag åkte jag till Uppsala för en heldag med fina Emma!

Tack bästa bönan för en fin dag!

Okej… Mycket intressant. RE/MAX stämmer tydligen rehava för att de har kopierat deras logga… Jag ser inte likheten. RE/MAX advokat menar på att båda företagen faktiskt börjar på R samt att de båda har accenter i koppling till bokstaven E. Sedan finns förklaringar på i stort sett allt, men det saknar grund enligt min mening. Bara det att om man kapar X:et i RE/MAX så blir ju det ett V, vilket rehava har i slutet av deras namn. Herregud!

Läs mer här

Är det någon som ser likheten?

Idag trotsade jag vintern och snön med att inviga mina vårskor. Nu har jag visat min ståndpunkt i alla fall och hoppas på att vintern drar tillbaka sina mannar, för jag har fått nog! Det är ju faktiskt mars och min födelsedag snart. Då ska det inte vara någon snö… Då ÄR det vår. Så är det bara.

Annars så är kontraktet för nya lägenheten påskrivet så nu har vi en lägenhet att bo i, på riktigt!

Tyvärr har även en gammal bekant från Piteå haft vänligheten att dyka upp idag igen. Jag är inte särskilt förtjust, inte alls. Det är ”Mr. Grey screen of death” a.k.a ”Kernel Panic”. Hoppas att du lämnar mig ifred från och med nu. Ett litet hej får räcka tycker jag.

Oh, not you again!