Vi har träffat Malmöbon Johanna Christensen. En kreativ själ som funderar och ifrågasätter men också en som älskar att utmana och att ha kul. Utbildad kommunikatör som plockar godbitarna ur vilken secondhand butik som helst med ögonen stängda. Någon som vågar testa att göra saker själv och, framför allt, någon som påminner oss att det är okej att känna sig som en grå mus ena dagen och som Sailor Moon andra <3.

 

Vad är en trend för dig?

Jag har ett ambivalent förhållande till trender. Vi ser en influencer i en väst eller en balaclava t ex och så skriver personen hur hen bara kom på vilket underbart plagg det är osv och sen hakar fler på och så tänker man att trender uppstår sådär organiskt fast man också vet att samtliga modehus och kedjor planerar ju dessa trender redan året innan (minst). Det som framstår som något organiskt och fritt handlar ju mest om early adopters som dessutom ofta har ett stort kapital och möjlighet att följa alla flyktiga trender. Så fort vanlisarna snappat upp trenden så snackas det i poddar om att det inte ens var en trend, suck! Sen beundrar jag också människor som har en så självklar känsla för trender och mode som liksom direkt kan plocka ut IT-grejerna ur den stora flytande massan av trendgrejer, som ni märker många kluvna känslor! Det kanske är känslan av att politik och mode idag känns så ängsligt och kapitalstyrt och inte vågar ta egna statements, att det är det som skaver. Trender är ju också väldigt roliga, kanske särskilt i retroperspektiv, som när alla gick i ravekläder och hade neonfärgade taggiga piercings och spikes.

 

”Fast man också vet att samtliga modehus och kedjor planerar ju dessa trender redan året innan”

 

Svåraste humöret att klä sig efter?

MENS, det borde väl räknas som humör? Jag har typ alla mensbesvär som finns på samtliga listor och väger typ 2 kilo mer än vanligt. Mitt lifehack är att ta på mig det mjukaste och snällaste jag har och investera i mjukisar eller rymliga kläder som jag känner mig fin i. Gärna neutrala färger också då jag känner att jag hade velat vara en kameleont just de dagarna och bara smälta in i min omgivning som en äkta tapetblomma och gömma mina mensfinnar, humörsvängningar och hormonsvettningar.

 

 

”Skippa trenden”

 

Vad innebär det att vara modig? 

Att skippa trenden. De vänner jag har som kanske inspirerar mig allra mest stilmässigt är de som har helt egna stilregler, det måste ju inte betyda att man står helt utanför alla trender mer att det är fritt från ängslan om huruvida det är trendigt eller inte. Så roligt, spännande och inspirerande!

 

”Något väldigt fint ändå att verkligen förstå hantverket bakom och en så jävla najs känsla att ha gjort ett plagg själv”

 

 

”När jag var yngre var precis allt jag ville att se ut som alla andra, att få vara en del av den homogena trygga gruppen”

 

Din nästa investering till garderoben?

Åh, det jag önskar mig allra mest just nu är ett antikt hänge med en safir eller smaragd (om det räknas till garderoben?) men sen har jag en pågående investering, jag har nämligen precis köpt garn och ska sticka en Sunday Sweater från Petite Knit (är absolut en pandemistickare). ”Ära vare gud i höjden detta har jag gjort i slöjden” är mina ledord genom pandemin kan man säga, gör keramik och stickar och syr. Det roliga är att jag stickade en väst och sen typ slutade jag handla kläder för jag bara ”äh, det där kan jag ju göra själv”, hashtag hybris. Något väldigt fint ändå att verkligen förstå hantverket bakom och en så jävla najs känsla att ha gjort ett plagg själv, spelar noll roll att den där västen inte blev perfekt, jag ger den 100 av 100 för känslan!

 

”Det är något fint och mänskligt i det”

 

Hur hittar man stilen egentligen? Måste man ha en egen?

Hm, tappade ”min stil” (om jag hade en) när jag fick barn och kroppen ändrades, var liksom toksmal och platt innan dess. Just nu känns det som jag hittar tillbaka när jag hamnar i ett ovisst läge om jag klätt ut mig eller inte, då känns det kul och då blir jag glad och då blir det oftast bra! Jag tycker absolut inte att man måste ha en egen stil, när jag var yngre var precis allt jag ville att se ut som alla andra, att få vara en del av den homogena trygga gruppen, att höra till, höra ihop. Det är något fint och mänskligt i det. Sen tycker jag det är fritt att härma någon annans stil, det är väl så hela grejen funkar? Att man inspirerar varandra.

My Style: from time to time så väljer vi att lyfta fram någon som inspirerar oss lite extra. Med stilen som ett komplement till personligheten. Med en förhoppning att uppmuntra fler att våra att ta plats. Detta var Johanna Christensen, följ henne här.