I vintras hade jag en så stark känsla av att 2020 skulle bli ett riktigt bra författarår! Känslan infriades i början av året då min andra bok gick till tryckning och jag bokade Grand Öl & mat för min kommande bokrelease – nu skulle det firas med bubbel! Jag blev inbokad på författarframträdanden och planerade för mina första tre panelsamtal på Fantastika, ett konvent som skulle gå av stapeln i Stockholm. Jag befann mig i ett flow och allt verkade möjligt. 

”Men du vet hur det är, när en har flyt får en lätt en släng av hybris”

 

På frukostträffar på mysiga fik med författarvännen Emma spånade vi planer för framtiden och jag bestämde mig för att detta är året då jag vill satsa mer på skrivandet. Sagt och gjort, jag sökte två olika utbildningar på distans till hösten. Samtidigt pockade nya manusidéer på. Nog skulle det finnas tid till att påbörja ett – eller två! – nya manus! 

Att få ihop pluggande med heltidsjobb, nya manusprojekt och en tredje bok som ska skrivas färdigt kanske inte är helt realistiskt (OMÖJLIGT kanske du tänker, det är ju som att be om att bli utmattad). Men du vet hur det är, när en har flyt får en lätt en släng av hybris. 

Sen blev det ju inte alls som jag tänkt mig. 

Nästan allt som var planerat ställdes in eller är flyttat till 2021. (Hurra för att jag ändå fick genomföra besöken på Malmös bibliotek!) Bokreleasen fick firas hemma med familjen. Jag kom inte in på utbildningarna jag sökt. Energin räcker knappt till manuset jag håller på med. Och tydligen köper inte folk böcker på grund av Corona. Är inte det märkligt? Det borde vara tvärt om när så mycket tid frigörs när så mycket annat inte går att göra. 

2020 var inte längre mitt författarår. Det var ett jäkla skitår. Jag vet att jag inte är ensam om detta förstås. Många, många som jobbar inom kulturvärlden, som kreatörer, författare, konstnärer och musiker har haft ett riktigt shitty year. Nu ser hösten dessutom dyster ut den också. 

”Kanske öppnas helt nya möjligheter nästa år”

 

Vad gör en då?

Jag intalar mig själv, nästan som ett mantra, att 2021 ska bli mitt författarår. Jag har inte riktigt samma känsla som jag hade inför 2020, men jag jobbar på det. Det kan ju inte bli värre, hoppas jag. 

Sen gäller det att se det från den positiva sidan. (Låter klämtjäckt, men är så viktigt.) Jag tänker att det finns en mening med det som händer. Kanske öppnas helt nya möjligheter nästa år, kanske kommer det passa mycket bättre att plugga nästa år och kanske finns tiden för nya manusprojekt nästa år när sista delen i min fantasytrilogi är klar. Att fira stort passar ju faktiskt mycket bättre när hela trilogin finns utgiven. 2021 kan jag skriva utan deadlines från förlaget, något som ger frihet men förstås är mycket mer osäkert då jag inte kommer att veta om manuset blir utgivet eller inte. 

En annan fantastisk sak som hänt i år är att jag och familjen bestämde oss för att skaffa valp. Givetvis ser jag henne som min författarhund, som trofast ska ligga vid mina fötter när jag sitter och skriver. Nu gör hon ju inte det precis, för hon är ett yrväder som kräver mer tid än mina barn gjorde när de var små (jag överdriver INTE). Men tack vare Corona så har vi haft massor av tid till henne hela sommaren. 

Något jag trots allt med all säkerhet vet är att jag kommer att fortsätta skriva och det kan inte årets motgångar ändra på. Dessutom, 2021 ska bli mitt författarår!

P.S Månadens boktips!

Smarta kvinnor läser romance börjar bli ett etablerat begrepp och genren får fler och fler läsare i Sverige. I Rött, vitt & kungligt blått av Casey McQuiston får vi följa den omöjliga och bedårande kärlekshistorien mellan Alex (sonen till USA:s första kvinnliga president) och Henry (yngste prinsen i det brittiska kungahuset). Något som får stora konsekvenser. Riktigt underhållande är de smarta och rappa dialogerna, fulla av populärkulturella och samtida referenser.