När jag i februari fick frågan om jag ville bli inbokad på författarbesök för skolelever i Malmö sa jag JA direkt, utan att tänka efter. Det kändes otroligt roligt att få min första större bokning som författare. Det kan ju inte vara så svårt att prata för tio- och elvaåringar, eller hur? Dessutom låg det så långt fram, besöken skulle inte ske förrän i maj, så jag hade gott om tid att fundera ut ett koncept. Trodde jag, tills det kort därefter kom ett mail där jag blev ombedd att 1) skriva ihop vad ett besök med mig innebar 2) spela in en kort film och lägga den på Youtube. 

”Barn låtsas inte se intresserade ut. Barn frågar inte alltid om det förväntade. Barn säger det de tycker”

Sen hände Corona och jag såg och hörde hur allt fler författarsaker ställdes in. Länge trodde jag att mina besök inte heller skulle bli av. Jobbet jag lagt ner på att förbereda kändes ändå inte förgäves, det skulle kunna användas en annan gång. Så kom beskedet, bokningarna på fyra av fem bibliotek, med sju klasser skulle köras! Extra stort var att en av bokningarna var på vårt fantastiska stadsbibliotek.

Jag håller både utbildningar och föredrag på mitt vanliga jobb och känner mig oftast bekväm med det. Att stå inför en klass 3:or eller 4:or visade sig vara en helt annan sak. Barn låtsas inte se intresserade ut. Barn frågar inte alltid om det förväntade. Barn säger det de tycker. 

Saker jag har lärt mig av att möta cirka 200 elever under en vecka är:

1. Att behålla fokus och intresse hos barn under en timme är lååång tid. Jag fick jobba hårt med mycket frågor, inspel och lockande bilder.

2. Det är stooor skillnad på en tioåring och en annan. (Det visste jag förstås egentligen, men det är ett tag sen mina egna barn var tio.) Vissa reflekterade, frågade och förde egna resonemang. Andra satt och sparkade i golvet och undrade när det var slut.

3. Engagerade lärare har betydelse. Jag vill inte generalisera, men min upplevelse är att det speglar av sig på många elever hur lärarna är.

4. Att vara beredd på frågor om precis allt möjligt. (Om jag är Harry Potter-fan. Hur många barn jag har. Var jag kommer ifrån. Om det är jag som har ritat omslagen till mina böcker. Hur gammal jag är. Vem Harry Potter är. Om jag sett Det och om jag blev rädd. Hur lång tid det tar att skriva en bok. Varför jag har en konstig katt på min t-shirt.)

”Fast jag känner mig luttrad med tre tonårssöner så blev jag smått överraskad över listan med filmer som en del sett”

Jag har också fått majoritetssvaret JA på min fråga om det är okej att någon dör i en bok. Det visade sig att det inte var många böcker de läst som varit så läskiga att de slutat läsa. Skräck och otäcka saker var ett favoritämne att prata om och fast jag känner mig luttrad med tre tonårssöner så blev jag smått överraskad över listan med filmer som en del sett. Det kan tilläggas att flera ångrat att de kollat (vissa i smyg) för de blev mörkrädda efteråt.

Det var väldigt roligt att möta så många barn och prata om hur det är att skriva böcker. Blir det fler bokningar framåt så kan jag nog ändå tänka att det är enklare att mixa prat med att eleverna får jobba lite med olika uppgifter. Det ger större möjlighet till interaktion och det blir enklare för dem som har svårt att lyssna en hel timme. För fler träffar med elever hoppas jag verkligen att det blir!

P.S Månadens boktips!

Många har ett behov av att läsa för att förstå rasismen i USA. I The Hate U give av Angie Thomas blir 16-åriga Starr vittne till när polisen skjuter ihjäl hennes barndomsvän. En stark bok men lättläst bok som passar tonåringar likväl som vuxna. Boken har även filmatiserats.