2020-06-11

Monokrom mat och gelématkuber – I gränslandet mellan mat och konst


Bildkälla: här

För mig är det något som hoppar till av välbehag när jag ser saker och ting färgkombinerade i en och samma färg. Min pinterest är full med anslagstavlor som är färgkodade, där finns en hel del inspiration om man vill köra på en monokrom outfit, något av det snyggaste jag vet! Det är därför jag hoppade till av glädje när jag upptäckte det gastronomiska konstprojektet Bad Taste inför att jag skulle skriva min masteruppsats i visuell kultur för snart 2 år sen. Kocken och konstnären Jen Monroe från New York, som leder projektet Bad Taste har gjort en mängd olika pop-up middagar där hon skapar olika konceptmiddagar utifrån teman. Det mest genomgående temat som Monroe har jobbat med är just monokroma middagar, hon har gjort Black Meal, Pink Meal, Yellow Meal, White Meal och Red Meal. Den svarta måltiden är sofistikerad och mystisk, den röda måltiden är romantisk och erotisk, den gula måltiden är konstnärlig och lekfull. 

 

Kanske borde jag börja laga monokrom mat istället för att lägga ner messa pengar på att få en garderob full med monokroma outfits? 

 

Monroe har verkligen tagit uttrycket ”man äter med ögonen” till en helt ny nivå och vågar dessutom experimentera med det. Mat kan vara mer än bara mat i magen. Hur reagerar man när man får mat presenterat på ett annat sätt än vad vi är vana vid? Hade det vattnats i munnen? Eller hade hjärnan bara tolkat det som konst?

Monroe ligger precis i gränslandet mellan konst och mat. Det finns flera konstnärer och kockar som experimenterat med detta; kolla bara på Netflix-serien The Chef´s Table eller om man tittar på måltiden som serverades på exempelvis nobelbanketten eller alla mat-instagramkonton som delar mat i alla former, @her_dark_materials är ett bra exempel, alla hennes bilder ser ut som ett stilleben från 1600-talet. 

Monokrom mat i all ära, men den mest experimentella av alla måltider hos Monroes Bad Taste tycker jag ändå är hennes ’The Next Menu’, vilket är en måltid som utforskar hur en middag med havstema kan se ut om 30 år och är ett samarbetsprojekt mellan Jen Monroe och författaren Alexandra Kleeman. Här bjuder Monroe på sjögrässallad, manetsorbet… ja manet! Det man som barn plockade upp och kastade boll med, lyckligt ovetande att maneterna antagligen dog utav det. Manet serverad som mat kanske låter konstigt, men faktum är att man har ätit manet i Asien i flera hundra år.

 

”En efterrätt som bestod av 5 olika munsbitar, de var numrerade och representerade 5 olika framtider för människan och planeten”

 

Idag när vi på riktigt börjar ifrågasätta vår matkonsumtion och ifrågasätta hur maten vi äter blir producerad börjar i alla fall jag fundera kring hur vår mat egentligen ser ut idag och hur den kommer se ut i framtiden? Som en del av den här middagen bjöd Monroe på en efterrätt som bestod av 5 olika munsbitar, de var numrerade och representerade 5 olika framtider för människan och planeten. Idéen bakom den här rätten kom från Kleemans frustration över att behöva välja EN framtid och ETT sätt att anpassa sig vartefter klimatsituationen förvärras. Idéen inspirerades av en novell skriven av japanska sci-fi författaren Sakyo Komatsu, där en man blir tvungen att välja en av tre olika framtider som finns bakom tre olika dörrar. 

 

Bildkälla: här

 

Efterrätten bestod av:

  1. En manet och buttermilk sorbet för att demonstrera att vissa ingredienser som idag anses vara kontroversiella för västerländska länder tas upp som alternativ när vi inte längre får tag på det vi är vana vid.
  1. En äppelpaj gjord på mjöl av syrsor för att visa att ”Farm-to-table” blir en nödvändighet istället för en trend.
  1. His ’n’ Hers jelly är den mest intressanta enligt mig, här har de gjort en liten kub av gelé som är delad i en rosa jordgubbsmakande del för ”henne” som innehåller biotin för ökad kvalitét på hår, hud och naglar. Den blåa delen är ”Hans” och smakar bacon, den innehåller omega 3 för ökad hjärnkapacitet.

Den här gelékuben representerar en framtid där människan får äta måltidsersättande pulver, geler och piller, påminner väldigt mycket om bilden av framtidens mat under första delen av 1900-talet.

  1. Den fjärde desserten är en liten fyrkant med fikon, ost, honungskaka och guldblad. Den här representerar hur åtråvärda och sällsynta vissa råvaror kommer vara i framtiden, en mathierarki, där endast de rika får möjlighet att njuta av dessa. 
  1. Den sista efterrätten är ett blåmusselskal fyllt med saltkristaller. Den här efterrätten visar hur det kommer se ut om vi inte gör någonting, som Monroe skriver: ”A blank. Failure to adapt. An empty shell covered in sea salt. A shipwreck, a prehistoric fossil, a futuristic relic.” 
Bildkälla: här

Det här får ju en verkligen att fundera. Hur kommer egentligen vår framtida mat att se ut? För min del fungerade ’The Next Menu’ som en ögonöppnare, med risk för att låta naiv, men tänk så kommer vi inte ha honung i framtiden, jordgubbar eller fikon? Tänk så kommer vi bara äta industritillverkade gelékuber i framtiden?  Jag gillar verkligen hur Monroe och Kleeman lyckas lyfta fram den här frågan med hjälp av visuell representation, akademikern och konsthistorikern i mig jublar, men jag blir också rädd, för tänk om detta faktiskt är hur det kommer se ut? Jag försöker vara en optimistisk person och jag tror att människor kan anpassa sig efter rådande situationer, men tänk så är det den här framtiden vi måste anpassa oss efter? Vi kanske helt enkelt är på väg mot en framtid a la The Jetson family? Vi får flytta ut i rymden. Det kanske inte hade varit så dåligt ändå? Jag är ju inte den som tackar nej till ett robothembiträde som heter Rosie.

 

”Monroe visar att inte bara kläder kan användas till att förmedla sin hjärtefråga, även din mat kan göra det”

 

Tanken med den här krönikan va egentligen att visa hur mat och konst kan samverka på ett spännande sätt. Middagarna Monroe skapar är verkligen ett exempel på det, Monroe använder färg och form för att nå fram med sitt budskap som i ’The Next Menu’, något vi kanske borde anamma mer i vår vardag. En gammal kollega till mig brukade bära en tröja där det stod ”There is no planet B” och hon drack sitt kaffe ur en kopp med ett liknande budskap. Monroe visar att inte bara kläder kan användas till att förmedla sin hjärtefråga, även din mat kan göra det. 

/ Josefin

Tips – gå in och bli inspirerad på hennes instagram @badtaste.biz

Alla bilder är hämtade härifrån. 

 

 

5

Kommentera

Men hur smakade det? 🙂

Carmen

Helt underbart att få läsa! Har länge tänkt på att många använder mat som kont men inte hört om just framtidsvision på denna nivån! Nu spinner min hjärna i olika tankar! Tack för det 🥰

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.