2020-06-04

Där det en gång flög svalor finns nu bara helikoptrar

En man sköts ihjäl på min gata i fredags.

Jag bor i downtown Oakland nu, sedan januari. Ibland känns gatorna som trygga, dom framkallar ibland något jag känner igen. Det är icke-vita kvarter, dom är ännu ogentrifierade. Jag är så inte bekant med området än, det finns många gatunamn jag inte kan utantill, inte som i San Francisco eller Los Angeles vars rutnät jag kan para ihop med dess namn i sömnen.

Men den 25 maj lynchade den sista polisen den sista svarta mannen på en gata i Minneapolis och gatorna förändrades, inget blev som vanligt. Såklart var det inte den sista polisen. Såklart var George Floyd inte den siste mannen. Det kommer komma och gå fler Derek Chauvins som kommer kväva livet ur andra svarta män, på andra ljusa gator, mitt på dagen i andra städer. Men kanske var det den sista polisen som lynchade en svart man på öppen gata innan droppen rann över. Innan kriget bröt ut.

Sjutusen svarta offer, kanske nu sjutusenett, under polisens våld av mot en ridå av pandemi går inte att hålla käften om. Då ändrar Oaklands gator skepnad. Då förändras fasaderna över hela landet. Det mörknar, och skuggorna blir vassare, dom tornar upp sig. Då dras knivar och då laddas vapen på båda sidorna av fältet. Då krossas fönster och en man skjuts ihjäl på min gata trettiofem meter ifrån min dörr. En uniformerad vakt, men inte en polis. Bara en essential worker som sa hej när man gick förbi, och kanske kollade jag ner i marken oftast och sa inte hej tillbaka när jag borde.

Det är fredag kväll och helikoptrarna viner i luften, det blänker av rött och blått mot husfasaderna, dom är arga solkatter i natten som reflekterar in i min lägenhet. Jag vet att sköldbeklädda poliser kastar tårgas några kvarter bort, och när jag går ut på balkongen känner jag den fräna lukten ända upp till femte våningen. Än vet jag inte varför helikoptrar flyger lågt med strålkastare just på min korsning, men senare ska jag läsa på en notifikation att två vakter blivit skjutna just här.

 

”Men vi fortsätter gå, vi skriker hans namn i kör och jag gråter av hur vackert och smärtsamt det är”

 

Det blir lördag och solen skiner nu, den vet ingenting om oss, men den väcker oss med sitt stumma vita ljus till en stad i spillror. Jag vill gå ut och få lite frisk luft för det är helg och Kalifornien med en evigt naiv sol och så farligt kan det väl ändå inte vara tänker jag så jag drar på mig mina skor, men bara tre kvarter bort känns det som ett för djupt vatten. Staden skrämmer mig. Den är sönderslagen och tystare än någonsin – för en lördag i en pandemi, ett efterskalv av ett raseriutbrott låter så högt och så tyst som en tinnitus. Jag vänder tillbaka hemåt, går förbi trettio poliser i svartklädd grupp, dom är ett mörkt hotfullt moln på trottoaren i downtown. Jag stannar hemma resten av kvällen. Kollar på Django Unchained och vill gråta när Jamie Foxx spränger slavägarna i luften för allt är bara på film.

På söndagen känns Oakland som en annan stad. Den är på vår sida, och den känns bekant igen när jag lämnar lägenheten. Det känns som jag går på ett rullband som på en flygplats för det tar inte emot när jag går mot Lake Merritt. Det är fredliga protester idag, och vi går med knutna nävar mot himlen. Jag har ingen skylt men jag håller upp min tröja med tryck: “Roses are red, black lives matter”. Låter den fladdra bakom mig som en flagga. Sveper den runt axlarna och känner hur vårt tåg i tusental vibrerar.

 

”Andas ut över att vara hemma men något skaver”

 

Det har blivit måndag nu men dagarna spelar ingen roll, för allt är ett långt pärlband av nya dagar i coronakarantän, och nu bara en förlängning av helgen. För vi är ute igen, vi är på samma torg med samma knytnävar mot samma himmel. Vi vandrar igen i tusental längs kvällsvarma gator, solen är på väg ner. Solnedgången är vacker, men den är annorlunda idag, den har något tungt över sig. Från och med idag har det utfärdats utegångsförbud efter klockan åtta. Men vi fortsätter gå, vi skriker hans namn i kör och jag gråter av hur vackert och smärtsamt det är.

Men jag är rädd igen nu, för jag har sett mina vänners bilder från LA. Pansarvagnar och National Guard, utrustade som för krig. Som för inbördeskrig. Jag ser hur dom arresterar folk som är ute på gatorna efter utegångsförbudet och fastän dom cirkulerat runt staden hela dagen är det som att jag hör helikoptrarna extra tydligt nu, en kvart innan klockan ska slå åtta. Jag har aldrig behövt vara rädd för att bli mördad av polisen här, för jag vet hur ljus min hud är – men jag kan inte, jag får inte bli arresterad när jag är här på visum, för då riskerar jag att bli deporterad. Jag vill fortsätta marschen, vill fortsätta ropa deras namn mot Oaklands skyar men jag måste hem innan det blir för sent. Så jag springer. Motströms, bakåt, tillbaka hem. Protesterna har rört sig långt bort från där jag bor, jag springer med andan i halsen. Låser upp ytterdörren klockan 19:59. Andas ut över att vara hemma men något skaver. Att jag är här, och runtom mig väggar. Att jag kan låsa min dörr. Trettiofem meter ifrån min dörr ligger det blommor, det står enstaka ljus. Och på Oaklands gator skallar deras namn mot himlen.

 

22

Kommentera

Siri

<3

Nastasja Thor

Gråter! Du skriver så bra och det träffar rätt in. Stay safe <3 står vid din sida fast på andra sidan vattnet!

tack min fina!!!

Malin

usch va hemskt :'(
det är 2020 och världen beter sig fortfarande såhär 🙁

jo 😔

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.