2020-05-07

Isabel Boltenstern: Lycka till med resten av livet

Hej Isabel! Grattis till din nya bok! Vad handlar den om? 

Stort tack! Lycka till med resten av livet är mitt tappra försök att sätta fingret på varför vi inte mår så bra som vi borde. Berättelsen grundar sig i min egen historia, hur jag pressade undan oroskänslor och stressymptom till den milda grad att jag sjukskrevs för utmattning 2014. Till en början ursäktade jag allt med att jag var för klen, jag var för dålig på att säga nej och jag var för prestationsstyrd, men det skulle visa sig vara bagateller i sammanhanget.

Trots att psykisk ohälsa och stress debatterats friskt senaste åren ser vi inga trendbrott. Vi mår inte bättre, trots att tabut suddats ut. Så kanske fokuserar vi på fel saker? Kanske handlar det inte bara om att vissa, framför allt kvinnor, är överambitiösa och dåliga på att säga nej, utan att vårt samhälle profiterar på det. Både på arbetsplatsen och på hemmaplan. Detta är vad boken handlar om. Att se helheten för att sluta klandra sig själv så jävligt. 

Men jag vill inte att ni ska tro att det här är jordens mörkaste bok utan vändpunkt – nej nej. Den största delen av boken fokuserar ju på hur vi kommer fram till vad vi behöver för att må bra – och hur vi ska göra för att våga släppa taget om det som bevisligen inte funkar!

Vi hoppar direkt in i det – vad hände egentligen? 

Som ganska ung fick jag drömjobbet som sportreporter på en av landets största tv-kanaler, och redan under arbetsintervjun fick jag förklarat för mig att jag var rejält underkvalificerad. Jag var för ung, oerfaren, tramsig och svor för mycket, tyckte de, och håhåjaja vilken chansning de gjorde när de tog in mig. Så jag jobbade obetald övertid, drog ner på sömn för att hinna researcha och tummade på mig själv för att visa mig värdig av mitt nya jobb. Det där var startskottet på vad som skulle bli mitt haveri. 

Jag blir så förbannad av det här, för jag vet att jag är långt ifrån ensam om att bli itutad att man måste ”göra sina hundår” för att visa sig förtjänt av jobb och karriär. Det är bullshit. Det enda som sker är att otroligt kompetenta personer slits ut i förtid och försvinner från den arbetsmarknad där de hade kunnat passa riktigt bra. Vi måste sluta ”testa vem som håller måttet” och ge folk rätta förutsättningar att faktiskt göra det. 

 

”Vi är så itutade att det är ett svaghetstecken att inte fullfölja allt vi tar oss för”

 

Lycka till med resten av livet heter din bok. Finns det ett före och ett efter i ditt liv? 

Ja, det gör det absolut. Utmattningen blev ett dramaturgiskt mörker, men jag kom ut på andra sidan, och idag mår jag faktiskt jäkligt bra. Orkesmässigt är det fortfarande inte hundraprocentigt, men mentalt är jag för första gången fri. Det är den stora skillnaden.

Hade jag använt min gamla måttstock hade jag inte alls blivit nöjd med hur allt blev. Jag hade klassat mig själv som lat och oambitiös som inte förvaltade mina chanser, men tryggheten i att inte ständigt sträva efter mer är fantastisk. Jag kräver inte längre att jag ska orka jobba 70-timmarsveckor, ha stora middagsbjudningar och träna stenhårt fyra gånger i veckan samtidigt som jag regelbundet ligger med min kille, svarar på alla mail inom en timme och avancerar på jobbet. Nej, med sådana förväntningar sätter man första spadtaget till sin egen grav.

Den största förändringen? 

Att våga ge upp. Vi är så itutade att det är ett svaghetstecken att inte fullfölja allt vi tar oss för, och det kostar oss vår hälsa. Vissa berg kommer inte flyttas, hur hårt vi än tar i, och det är tyvärr lika tråkigt som sant. Men att ge upp och sluta kämpa så krampaktigt kan bespara dig energi du kan lägga på annat. Vissa strider är omöjliga att vinna, och det gäller att lokalisera de innan de slukar oss. 

Visa framfötterna & kavla upp armarna – vad säger du om det? 

I grund och botten är det fantastiska egenskaper att våga köra och kunna bita i. Jag vill inte att kvinnor ska vara rädda för att satsa, men man behöver vara uppmärksam på om det utnyttjas – och isåfall bromsa och ifrågasätta. 

 

”Det tär på krafterna att känna att man förstör för någon annan”

 

Who’s to blame? 

Kapitalismen? Machokulturen? Den mänskliga girigheten? Det finns hur många anledningar som helst, och vi är alla medbrottslingar i formandet av samhället. Men att lyfta frågorna gör att fler behöver resonera kring saker som tagits för givet i generationer, så om vi vill ha förändring får vi lyfta på locket. 

Vi älskar internet men ibland snurrar det lite väl snabbt här inne. Vi tror på att göra val så man kan jobba hållbart även i den här branschen. Vad har du att säga om saken som ändå lever delar av ditt liv online? 

Det vore galet att tro att man inte blir påverkad av allt man matar sin skalle med via internet, så det viktigaste är att rannsaka hur det påverkar. Inredningskonton som vid första anblick funkar som en härlig avkoppling kanske väcker missnöje över att man inte lyckats styla sitt hem lika härligt. Någon flitig träningsbloggare kanske känns som den perfekta inspirationen, men växer snabbt till självkritik, kaloriräknande och minskat matfett i stekpannan. Det enda behöver inte utesluta det andra. Inspiration kan armkroka prestationsångest, och det ska man vara uppmärksam på.

Vad behöver vi se mer av? Eller mindre? 

Jag älskar konton som blandar humor med vettiga åsikter, något som får en att ifrågasätta sådant man trott varit självklart men med en rolig touch. Däremot är jag mätt på allt som har med hudvård att göra. En till sheetmaskselfie och jag kommer skrika. 

Maktstrukturer – ofta osynliga men oh så kraftfulla. Hur får man syn på dem? 

Maktstrukturer finns överallt, de är ofrånkomliga, men vi går oftast in i olika roller beroende på arena. Detta är lurigt, och en av de anledningar som gjorde att jag inte förstod att jag blev illa behandlad på jobbet. Jag har alltid haft lätt att uttrycka min åsikt, alltid varit framåt och blivit lyssnad på – men på jobbet var det en annan maktstruktur än i mitt kompisgäng. På jobbet var jag längst ner i hierarkin och hade ingen makt. Jag hade inte uppfattat mitt tidigare privilegie, att jag fick respekt, förrän jag inte längre hade det. Då var det ett bryskt uppvaknande.

Som en start tycker jag man ska känna av rummet, och är man fortfarande osäker på om man behandlas på ett schysst sätt kan man fråga sig om man hade blivit behandlad på samma sätt om man exempelvis var 20 år äldre, eller man. Eller vit, eller rik, eller inte hade barn. Det finns en massa faktorer som gör att andra sätter oss i fack vi kanske inte vill vara i. 

Dåligt samvete? Blir man sjuk av det? 

För mig var det absolut en bidragande faktor, för det tär på krafterna att känna att man förstör för någon annan. För mig var det i jobbsituationen: om jag inte presterade på topp skulle mina kolleger känna av konsekvenserna, men visst ligger det på förhållandenivå också? Jag får dåligt samvete när jag känner att jag klagar på min sambo, trots att det jag ber om är helt normalt. Men jag känner mig tjatig, och då kommer det dåliga samvetet. Detsamma kan säkert de med barn känna, att man inte alltid är en supermorsa, och att man kritiserar sig själv för det. 

Smittar det? Hur kan vi hjälpa varandra? 

Genom att prata om det. Dela erfarenheterna och bidra med igenkänning! Men också förstå hur systemet är format – att vi känner dåligt samvete för att vi är itutade att det är fult att klaga, fult att sätta sig själv i första rummet, fult att inte alltid prestera på topp. Man måste se strukturen för att förstå varför alla de där känslorna väller in. 

Det kan vara ångestladdat att göra tvärtom också. Normer och förväntningar är ju lömska på så sätt att de lurar oss att tro att det är farligt att bryta dem. Hur du något råd på hur man kan tänka när man vill och behöver göra tvärtemot? 

För mig avdramatiserades de värsta känslorna när jag såg det stora mönstret, för det är inte konstigt att man tycker det är jobbigt att bryta normer – de är så djupt rotade i oss! Att det är ärovärt att prestera (och fruktansvärt att framstå som lat) är två sådana ”sanningar” vi blivit itutade sedan barnsben. Om man blivit matad med dessa budskap ett helt liv är det klart man inte bara kan trycka på en knapp för att resonera annorlunda – det tar tid att lära om. Men när man förstår att någon profiterar på ens flitighet blir det lättare att tänka ”nähädu, det här tänker jag inte ställa upp på längre”, och gå därifrån. 

 

”Att man knyter näven i fickan och tar ett beslut”

 

Vad är det som är så bra med att vara… helt okej? 

Att man får så mycket tid och energi över till annat. Helvete, vad jag sörjer alla de kvällar och helger jag överarbetat för att dämpa min inre perfektionist – för att sedan komma till jobbet och inse att ingen brydde sig. Om det är något jag står fast vid så är det att tjejer generellt är så ambitiösa att de kan lägga ner halva tiden av vad de brukar för att ändå vara klart godkända – resten av tiden är bara backup för att försäkra sig om att det VERKLIGEN blir rätt. 

Måste man sluta drömma för att orka livet? 

Det tycker jag absolut inte, men jag är väldigt praktiskt lagd och gillar att se om drömmarna är möjliga eller troliga. Det är nämligen en stor skillnad. Att flytta till Hollywood och få huvudrollen i en superfilm är möjligt, men inte speciellt troligt. Då kanske man inte heller ska förvänta sig att det blir av. Att vara nyförälskad i sin partner i 70 år kanske är möjligt, men inte heller det troligt, så då behöver man inte dra för stora växlar av att känslorna svalnar efter ett tag. 

Och gör egen del – vad blir din nästa hållplats?

Nu när boken släppts ska jag passa på att njuta allt jag kan. I och med att OS i Tokyo blev framskjutet ett år finns det inte någon dunderpress från jobbet med att spela in reportage och förbereda livesändningar. Dessutom har bokat av det mesta för att bara få leva i bokbubblan ett tag – att ta sig an nya uppdrag nu hade liksom kapat glädjen längst fotknölarna! 

Sist men absolut inte minst, vad hoppas du man ska känna efter att ha läst din bok? 

Att man knyter näven i fickan och tar ett beslut – för sig själv – som man tidigare tvekat på.

25

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.