Sara Ahmed är en brittisk kultur- och samhällsvetare med något av rockstjärnestatus inom genusvetenskapen. Med begreppet the feminist killjoy kastar hon ljus på en situation som jag tror många feminister känner igen sig i, nämligen att vara den som skapar dålig stämning. En killjoy.

”Snarare handlar det om att frigöra sig från upplevelser och situationer som känns förtryckande, förminskande eller begränsande”

 

Sara Ahmed förklarar begreppet utifrån sin egen uppväxt och en vardaglig scen: en familj samlad runt middagsbordet. Där sitter den unga Sara med sina föräldrar och syskon. Tanken är att det ska vara en trevlig stund med god stämning, och därför talar familjen bara om sånt som är trevligt. Den unga Sara blir ibland bara så obekväm eller rent irriterad över vad som sägs runt middagsbordet. Hon säger inget, men blir spänd i hela kroppen. Till slut klarar hon inte av att vara tyst. Hon säger försiktigt att hon inte håller med om det som sägs. Och vips så har hon rört upp känslorna runt bordet och slagit hål på den goda stämningen. Det händer gång på gång, Sara blir familjens killjoy.

Hon hade inte som sitt yttersta mål att förstöra en god stämning, och det har inte the feminist killjoy heller, menar Ahmed. Snarare handlar det om att frigöra sig från upplevelser och situationer som känns förtryckande, förminskande eller begränsande. Den feministiska frigörelsen uppfattas emellertid i vår typ av samhällsstruktur som onödig, trist och tråkig. Framförallt eftersom dessa strukturer i hög utsträckning ses som neutrala och eventuellt ristade i sten.

”Patriarkatet har, som bekant, alltid sågat icke-behagfulla kvinnor vid fotknölarna”

 

Men, frågar sig Ahmed, dödar the feminist killjoy verkligen glädje när hon påtalar något som är skevt? Exponerar hen egentligen inte bara en känsla som redan finns där? Uppstår den dåliga stämningen i ögonblicket någon uttrycker irritation eller vrede över något, eller cirkulerar den redan i det dolda?

Kvinnor har traditionellt sett, och i många århundraden, haft uppgiften att behaga och skapa god stämning. Men the feminist killjoy har inget intresse av att bevara en god stämning om den gör henne själv, eller någon annan, obekväm eller illa till mods. Att som kvinna — särskilt som kvinna! — inte anstränga sig för att skapa eller bibehålla en god stämning kommer dock bokstavligen leda till att vissa människors glädje dödas. Patriarkatet har, som bekant, alltid sågat icke-behagfulla kvinnor vid fotknölarna. Ahmed menar att det är något som the killjoys accepterar. Detta eftersom de inte ser det som sin primära uppgift i livet att vara behagfulla. Särskilt inte i situationer där det finns ett (o)uttalat förtryck eller förminskade av människor. Det finns en frihetskänsla, större än obehaget, i att slå hål på en “god stämning” som ändå inte var för alla.

”Vi sitter alla bänkade runt ett middagsbord med patriarkatet”

 

Jag tänker att det är som känslan att ta av sig för trånga kläder och kunna andas på riktigt.

Det finns givetvis vissa dagar där energin saknas och kläderna sitter för trångt. Så är det nog för de flesta av oss. Men alla andra dagar dödar jag gärna och gladeligen glädje. Vilket då ofta har mer inslag av rock’n’roll än obehag. 

Hey babe, take a walk on the wild side.

Vi sitter alla bänkade runt ett middagsbord med patriarkatet. Och vi behöver inte hålla med om allt som sägs runt det där bordet. Blir vi betraktade som killjoys är det helt ok.

P.S

För de av er som vill fördjupa er mer i Sara Ahmeds tankar om killjoys och annat rekommenderar jag Vithetens hegemoni och Living a feminist life (där hon förser läsaren med både ett killjoy survival kit och ett killjoy manifest) samt hennes blogg feministkilljoys.com