Jag har blivit bokmamma för andra gången! Det är fantastiskt att få hålla sin guldklimp i händerna efter så lång väntan. Innehållet är jag förvisso så trött på att jag inte har minsta lust att läsa boken, men det är allt det andra. Hur titeln glimmar i guld, hur pärmen matchar bok ett i hyllan och hur det känns att bläddra i den.

Givetvis borde detta firas med vänner och bubbel. Nu är firandet inställt och jag kommer skåla med min man istället. Deppigt, men ofrånkomligt. Därför kommer inte heller denna krönika att handla om boksläppet, utan fokus blir på det som skulle firats – BOKEN. För hur blir en bok egentligen till?

De flesta skulle nog säga att den skrivs och sen blir den tryckt. Och det är sant, men det händer en hel del grejer där emellan. Sen jag blev med förlag så har jag gått igenom samma process två gånger och börjar känna mig ganska så hemtam med den. 

Innan jag ens skickar manuset till förlaget så har jag skrivit minst tre utkast, vilket tar mycket tid. Mellan omskrivningarna har jag testläsare som ger respons. Jag har ofta en grov synopsis när jag börjar skriva, som sedan justeras i takt med att manuset växer fram. Mina färdiga böcker är på 70 000 respektive 79 000 ord (324 respektive 363 sidor i de tryckta böckerna).

”När redaktören gör sättningen av manuset så är det nästan dags att plocka fram glas och bubbel”

Sen börjar arbetet med förlaget. Förläggaren kan ha synpunkter på helheten som dramaturgi, tempo, karaktärer och miljöer. Är det så, så görs en bearbetning av manuset. När förläggaren är nöjd tar redaktören över. Nu börjar redigeringen och manuset skickas mellan mig och redaktören ett oändligt (känns det som) antal gånger. Text tas bort, skrivs om och skrivs till. När det är klart är finliret kvar; korrekturläsning och rättning av grammatik och stavfel. Fast i verkligheten så gör vi oftast dessa saker parallellt under redigeringen. Här gäller det att hålla ordning på alla digitala versioner som det blir av manuset.

När redaktören gör sättningen av manuset så är det nästan dags att plocka fram glas och bubbel. Det är nu som manuset får den form som det ska tryckas i och det börjar likna en bok. Den sista korrekturläsningen är astråkig och samtidigt så viktig att det gör mig supernervös. De stavfel som inte upptäcks nu går med till tryckningen. I min första bok Skuggan finns ett par små korrfel. Men jag har förstått att det inte är helt ovanligt. I nya boken Striden har jag upptäckt ett. 

Ett moment som är riktigt roligt är när illustratören gör omslaget. Jag har en väldigt skicklig illustratör, som gör omslag som passar så bra till innehållet. Hon brukar visa en handfull skisser som jag och förlaget får tycka till om. När vi är överens om vilken bild vi ska gå vidare med så skissar hon ett mer detaljerat omslag som vi diskuterar och hon justerar tills vi är nöjda.

När det gäller titlarna på trilogin så spånade vi fram det gemensamma temat redan inför första boken. Titlarna ska vara ett ord och börja på S; Skuggan, Striden och…ja, tredje bokens titel får bli en överraskning längre fram.

P.S Månadens boktips! 

Smittan kommer som en farsot till Skåne. Några gör allt för att rädda de sjuka, andra hittar syndabockar och tror att Gud är missbelåten. Året är 1711. Smittan är pesten, men temat är skrämmande aktuellt i Häxorna av Elisabeth Östnäs. En mörk, skitig och gripande berättelse om tre kvinnor i en liten by i norra Skåne.