Har du hört någon förminska sig själv eller sin insats i det senaste? En kollega eller vän. Skruvade du på dig i obehag eller opponerade du dig rent av sanningshalten i deras uttalande? Har du noterat hur du talar om dig själv?

Vi börjar våra tal med att vi inte är några “talare”, ursäktar fikabrödet vi bjuder på och hävdar att ett arbete som de facto tagit massor av tid och energi bara var något vi “svängde ihop lite snabbt.” Att racka ner på sig själv är vanligt. Kutym nästan. Ett sätt att göra sig ofarlig och inte verka förmer kanske, men för vem och till vilken nytta?

“Det anstår mig icke att gör mig mindre än vad jag är.”

Så säger poeten Edith Södergran i sitt förord till diktsamlingen “Septemberlyran” från 1918.

Många gillar citatet. Färre lever i praktiken efter devisen. Men jag tror såklart det är möjligt. Först genom självreflektion – hur krattar jag min egen manege? När förminskar jag mig och mina handlingar i ord? Varför gör jag det?

”Stå ut med obehaget i att göra annorlunda”

Invänta sen ett tillfälle då du förr, reflexmässigt, hade snackat ner dig och låt tandraden agera en solid mur för utsagorna om dina egna, eventuella, tillkortakommanden. Notera vad som sker – i dig, i andra. Stå ut med obehaget i att göra annorlunda. Kanske upptäcker du att dina kollegor inte letar fel på detaljnivå utan verkligen vill tillgodose sig den större idén? Kanske kommer era nya bekanta på middag ännu en gång fast att du varken hann röja undan stöket i köket eller vika in tvätten.

För att illustrera detta att antingen sänka- eller höja förväntningarna på sin prestation gjorde jag ett språkligt experiment på en möhippa i somras. Det var inte min uttalade plan men tillfället uppstod och jag tog chansen att wallraffa lite.

Vi var ett ganska stort gäng och de flesta i sällskapet kände varandra sedan tidigare. Många hade gått i skolan tillsammans eller spelat i samma fotbollslag. Jag kände bara bruden. Jag är ingen lagidrottare. Jag saknar tävlingsinstinkt.

”Andras eskalerande orosbabbel påverkade också mig negativt”

 

Första punkten på agendan var sjukamp. Uppradade i en björkdunge och skir sommargrönska fick vi instruktioner av en ung guide. Alla grenar gick i stort sett ut på att pricka mål. Passade lek för klientelet! Några i gruppen hade utöver bollvana också jaktlicens. Under de närmaste 1,5 timmarna skulle vi blåsa “giftpilar”, skjuta med luftgevär och pilbåge, kasta hästsko, yxa, kniv och spjut. Ja, spjut. Detta inte så långt efter sista avsnittet av Game of Thrones sändes.

De flesta av oss var ovana vid såväl blåsrör som pilbågar och en bit utanför vår comfort zone. Deltagarna på möhippan tog sig an uppgiften mycket olika. De som gick först ut tenderade att snacka upp sin insats. Alla med glimten i ögat men ändå “Kolla nu, så ska jag visa er hur man gör.” De som stod sist i kön och som motvilligt lyfte spjutet/kniven/yxan uttalade sig mer ängsligt – “Hur håller man ens i ett spjut? Gud, ni andra var ju så duktiga…”

För att ge ett tredje mer neutralt förhållningssätt testade jag att helt enkelt hålla tand för tunga. Jag ville i ord varken höja eller sänka andras, eller min egen, förväntan om min prestation. Jag försökte helt enkelt bara försöka fokusera på uppgiften och greppa tekniken.

”Jag bara sa ingenting om min prestation”

 

Jag lekte med turordningen också. Ibland gick jag ut först, andra gånger i mitten eller sist. Det senare var helt klart värst, andras eskalerande orosbabbel påverkade också mig negativt.

När resultaten räknades samman visade sig visst att jag…vann? Jag vann. Och med marginal! Alltså stort. Ett gäng förvånade ögon vändes mot mig. Inte minst mina egna. I ett spontant utslag av skelögdhet mötte jag min egna häpna blick över näsroten och konstaterade att “tand för tunga” var en asbra strategi! Varken pepptalk eller depptalk men… no talk.

Förvåningen hos de andra bottnade inte i att jag ser helt tappad ut fysiskt utan för att jag gjort så himla lite väsen av min prestation. OBS: Inte min person, jag drog skämt och hejade på de andra deltagarna.  Jag bara sa ingenting om min prestation. Vilan och svängrummet det tilltaget gav mig i stunden beredde väg till seger. Största segern var att jag stod på min egen sida leken i genom.

Edith Södergrans oneliner föregås av en mindre känd man minst lika förlösande kaxig mening. Denne syftar till trygghet och självkännedom. Såhär krokar de i varandra:

“Min självsäkerhet beror på att jag upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att gör mig mindre än vad jag är.” 

Det här gäller även dig. Bit dig i tungan, stå ut med obehaget och få syn på din unika och maxade dimensioner. 

Illustrationen är gjort av Julia Hermansson.