Internationella kvinnodagen har mestadels blivit en slags Kvinnornas Festdag i vår tid. En gång om året, 8 mars, hyllar media, diverse events och inspirationsdagar gärna kvinnor som är särdeles begåvade, driftiga och idérika. De radas upp som pärlor på rad i tidningar, magasin och på podier. Ett crème de la crème av kvinnor att inspireras av. Framgångsrika författare, entreprenörer, forskare, rika filantroper och “outtröttliga” eldsjälar till kvinnor som kämpar för jämställda arbetsplatser eller mot könsstympning av flickor i Afrika. Det är positivt och angeläget. Deras arbeten och bedrifter förtjänar uppmärksamhet. Så, varför är de inte lika synliga året om? Att bara uppmärksamma och hylla dem för sakens skull den 8 mars gör, om vi ska vara ärliga, internationella kvinnodagen till ett lull-lulligt jippo. Något som inte lämnar minsta lilla rispa i den alltjämt stadiga patriarkala strukturen vi lever i.
”Inspirations- och succéhistorier leder inte till ökad jämställdhet”
Anledningen till Internationella Kvinnodagens existens är så tröttsamt osexig. Att vår gemensamma värld premierar män, för att de är män. Låt oss fokusera på just det den 8 mars. Jag vet, totalt o-festligt och o-glittrig. Det är nämligen inte inspirerande kvinnor som saknas i vår värld. Världen kryllar av begåvade, driftiga och idérika kvinnor. Det bör vara uppenbart alla dagar, hela året. Inspirations- och succéhistorier leder inte till ökad jämställdhet. Och det är den vi vill ha.
Jämställdhet är ett kollektivt mål som berör alla människor. Kvinnor och män, oberoende av vilken klass och kultur de tillhör. På många sätt kan succéhistorier vara kontraproduktiva och faktiskt förstärka den patriarkala strukturen. Helt enkelt för att kvinnors jämställdhet inte handlar om “vissa kvinnors” jämställdhet. Det fungerar inte att köra jämställdhet som en rad olika individuella projekt där en massa olika “jag” kör sitt eget race. Riktig jämställdhet kan bara uppnås genom ett kollektivt arbete där alla kvinnor är inkluderade. Ett stort, spretigt, bråkigt, stökigt vi.
Vi vet redan att det vi:et bubblar av briljans och skärpa. Att betona det under internationella kvinnodagen är att påpeka det uppenbara. Det vore mer produktivt ur jämställdhetsperspektiv om media, olika åttonde mars events- och inspirationsdagar, grundligt synade de normer och strukturer som outtröttligt och med precision, lägger krokben för det vi som är halva jordens befolkning. Vilka oskrivna regler, ideal och förväntningar är det som aktivt och passivt motarbetar kvinnor, för att de är kvinnor? En del av dem är lätta att få syn på, andra mer subtila.
”Det är helt avgörande att närstudera skevheten och det avskyvärda i dessa strukturer”
Vi uppfattar mycket av strukturerna vi lever i som neutrala. Därför är det en bra övning att spegelvända världen, byta plats för ett ögonblick, för att få fatt på hur det verkligen ser ut. Vi skulle inte alls uppfatta det som neutralt om den politiska, ekonomiska och sociala makten var centrerad till kvinnor, bara för att de är kvinnor. Inte heller skulle det framstå som neutralt om män hade det tyngsta ansvaret för det oavlönade hushållsarbetet; att tvätta, dammsuga, skura golv, planera födelsedagarna och julen, bädda och vabba. Eller om män i genomsnitt tjänade 3,6 miljoner kronor mindre under sitt yrkesliv, bara för att de är män. Vi skulle inte se det som neutralt att mansdominerade yrken generellt var sämre betalda. Det skulle vara fullständigt oacceptabelt om pojkar och män blev uppmanade att “vara försiktiga” på grund av flickor och kvinnor som sexuellt ofredade dem. Det skulle inte heller betraktas som neutralt om det mesta av den medicinska forskningen gjordes på kvinnor, och var anpassad för kvinnor. Eller att män i långt större utsträckning än kvinnor blev utbrända, sjukskrivna, fick anti-depressiva läkemedel utskrivna till sig, utan att närmare undersöka roten till varför det ser ut så.
”Sända sitt tack till alla kvinnor före oss som jobbade i en sjuhelvetes patriarkal uppförsbacke”
O-glittrigt och o-festligt. Jag vet. Men om vi någonsin ska börja montera ner de patriarkala strukturerna är det helt avgörande att närstudera skevheten och det avskyvärda i dessa strukturer.
Men det är ju trist att missa en fest. Särskilt en för kvinnor. I en ideal värld skulle makthavare, tankesmedjor och människor med stora mediala plattformar filosofera över spegelvärlden jag presenterade ovan, den 8 mars. Kvinnor borde ha en fridag och få göra precis vad de vill. Festa hela dan, ligga i sängen och peta navelluddet, jobba, analysera patriarkatet, spela piano, måla naglarna. Sända sitt tack till alla kvinnor före oss som jobbade i en sjuhelvetes patriarkal uppförsbacke, och nu sett till att kvinnor är myndiga, har rösträtt, får studera på universitet, arbeta, ha sex utan att gifta sig först. Och så vidare.
Fest eller inte fest. Uppmärksamma normerna och strukturerna som begränsar och tillbakahåller det stora, spretiga, stökiga vi:ets briljans och skärpa. Den 8 mars och alla andra dagar på året. I evigheters evighet, om vi inte börjar montera ner patriarkatet på allvar.
