Har du brutit med en vän någon gång? Med tungt hjärta noterat hur energinivån är allt för låg efter era möten för att relationen ska fortskrida? Fast att där fortfarande finns fina kvaliteter och roliga stunder. Lite så kändes det för mig att radera mitt privata Instagramkonto.

Det här är ju en väldigt liten grej egentligen. Men jag gillar små grejer, eller framförallt vad de kan ha för bieffekter, så vi ordar lite om det ändå. Såhär kan det alltså kännas, för en person, att radera sin sista privata sociala utpost på www.

Sociala medier verkar förgylla och stressa människors liv i ungefär lika delar. Somliga upplever mer av det ena eller det andra och jag vill varken göda någon skärmskam eller proklamera för absolutism. Alltså att börja eller sluta med något för gott och utan undantag. Jag är mer för balans av livets goda. Men det klart, har man frysen full av glass måste man ju ha pannbenet fyllt av disciplin.

”Instagram kändes efter ett tag som en tamagotchi – något som skulle matas för matandets skull.”

 

När det kommer till teknik är jag en “Late adopter”.  Jag är sist på pucken och “Don’t believe the hype” är min svårflörtade inställning till allt elektroniskt. Smartphone fick jag först när jag arbetade som Projektledare och min chef vägrade godkänna min gamla Nokia som arbetstelefon. Instagram gick jag med i 2015 när jag fick jobbet som Marknadskoordinator på ett globalt designföretag. En av arbetsuppgifterna var att sköta företagets sociala medier. Förstå hur dåligt lämpad jag var?

Jag höll god min under briefen och nappade sedan åt mig stället yngsta anställd för en “snabb introduktion” till de berörda plattformarna. För att se vad som flög och vad som föll (dvs ALLT till en början) startade jag ett privat konto och såklart fastnade jag. Självfallet tyckte jag att Instagram var superkul.

I 4 år hade jag sen ett ganska oreflekterat förhållande till Instagram. Men så… hände nått? Jag ville minska min egen skärmtid rent generellt då tid framför skärm (oavsett format på den; telefon/dator/tv) gjorde mig… trött och stingslig. Riktigt irriterad om jag ska vara ärlig. För att skaffa ett underlag till mitt beslut gjorde en plus- och minuslista på eländet:

På plussidan:

• Jag är en historieberättare. Instagram blev min moderna lägereld.
  
• Jag fick syn på det fina i mitt liv på ett nytt sätt via plattformen. De foton jag själv postade förstärkte min känsla av tacksamhet.
  
• Jag tog fler och bättre bilder på mitt och min familjs liv. Alltså många fler och mycket bättre bilder. 
  

• Jag var bra på att få likes utan att framstå som… så sugen på det? Det är en konstart men inte mindre fåfängt för det. 
  

• Jag kunde underhålla många vänskapsrelationer med små, väl valda, ord vid viktiga skeenden i deras liv.
  

• Jag skaffade en del nya vänner via mediet. Med min egen profil som garant för att jag inte var galen.
  
• Jag hade en liten skara medelålders kvinnor i norra sverige som avgudade (!?) allt jag skrev. Jag skrev mycket bara för dem.
  
• Jag var motsatsen till ett nättroll och tyckte det var kul att heja på folk vars arbete jag beundrade. Nån författare här, nån forskare där. 
  

På minussidan:

• Om jag postat en text kollade jag responsen oftare än vad jag är bekväm med att erkänna.
  
• I verkligheten är jag genuint intresserad av att ta del av en väns rabarberpaj, på Instagram är jag det inte. Alls.
  
• Jag upplevde att vänner antog att vi träffats nyss för att de ändå visste det mesta om mitt vardagsliv. 
  
• Bara ett (1!) konto intresserade mig på riktigt. Det handlade om Antropologi. Det kan man låna en bok om.
  
• Ibland skrev jag om ömtåliga teman som låg mig nära hjärtat och det kändes konstigt att adressera “alla och ingen.”
  
• Ju mer tid jag spenderade på mobilen, desto mer irriterad blev jag. 
  
• Instagram kändes efter ett tag som en tamagotchi – något som skulle matas för matandets skull.
  
• Om jag var inne i en text kunde jag uppleva att vår dotter STÖRDE mig i mitt Instagrammande… Ridå. 
  

Det är lika många plus- som minus på mina listor men i min högst subjektiva vågskål vägde mina minus tyngst. Så jag googlade fram hur man raderar rubbet permanent. Det måste man givetvis göra från en dator och inte i stundens hetta från sin mobil. Först dröjde mitt agerande för jag hade tänkt göra en fotobok av våra senaste fyra år men sen rev jag bara av plåstret och lät allt gå upp om intet.

Strax efter det här beslutet slutade jag även att läsa bloggar. Alla tio (!?)  “Nämen nu?…” tänker kanske du. Börjar jag väl gå till lite ytterligheter här va? Kanske. Men handen på hjärtat så följde jag bara de bloggar som uppdateras dagligen. Det var alltså mitt främsta kriterium. Inte så mycket vad de skrev om. Och det är ju knasigt spenderad tid.

”Som positivt upplever att jag täppt till ett slags energiläckage i min hjärna. Att ignorera är en aktiv syssla”

 

Som negativt såhär ett par månader efter mina diverse avslut på nätet är att jag inte kan fly min tristess lika lätt som förut. Jag har också helt slutat ta fotografier. Min mobilkamera är numera knastertorrt opersonlig och praktisk. Här finns inga bilder på skrattande barn eller kul utflykter. Bara skärmdumpade öppettider till stans bibliotek och badhus.

Som positivt upplever att jag täppt till ett slags energiläckage i min hjärna. Att ignorera är en aktiv syssla. I det fallet var absolutism bra för mig. Luckan står inte på glänt, luckan är stängd. Och jag upplever mig faktiskt som mer närvarande i stunden AKA livet.

Illustrationen är gjort av Julia Hermansson.