När jag säger att jag är genusvetare bemöts jag generellt på två olika sätt. Av nyfikenhet, glädje och lättnad. Eller, av en lätt misstänksamhet och skepticism. Den första kategorin är de som har ett genuint intresse för frågor kring jämställdhet. Det är, i största allmänhet, trötta på gamla skaviga patriarkala strukturer. En brokig blandning feminister, och regnbågsmänniskor, och no-borders-människor. Den andra kategorin tänker på genusvetenskap som något flummigt och politiskt. Att det handlar om att skapa ett icke-binärt samhälle, där kvinnor och män ska vara, och se ut, exakt likadant (så när som på ett par få biologiska skillnader då). I denna kategori finns också de som tycker att “jämställdheten har gått för långt” och att genusvetenskapen är ett exempel på ett samhälle i förfall. Oavsett om man blir glad, lättad eller skeptisk av genusvetenskap, så går det säkerligen att undra vad genusvetare mer specifikt har för expertis, och hur den kan användas. Så, därför tänkte jag ägna ett inlägg åt att förklara detta, i stora penseldrag.

”Samhället är fullt av maktstrukturer som påverkas av olika variabler”

 

Först och främst handlar genusvetenskap om att studera, förstå och kunna göra maktanalyser. Mellan kvinnor och män givetvis. Men också mellan olika etniska grupper — etniska svenskar och nysvenskar till exempel — mellan gammal och ung, chef och medarbetare, den yrkesverksamma och den arbetssökande, mellan vuxna och barn, sjuka och friska, och så vidare. Samhället är fullt av maktstrukturer som påverkas av olika variabler. Klass är ytterligare en, om än mycket förbisedd sådan (vad det har att göra med är förmodligen ett inlägg i sig). Genusvetenskapen synliggör maktstrukturer dels för att belysa det som är skevt, och dels för att bilda sig en uppfattning om vad som främjar ett jämlikt samhälle. Det vill säga ett samhälle med mindre diskriminering och förtryck på grund av kön, etniskt ursprung, klass, ålder, sexualitet, religion, funktionsvariationer och så vidare.

Identitet är ett annat tema som är centralt inom genusvetenskapen. Hur formas våra olika identiteter? Vad påverkar oss? Hur fria är vi (egentligen)? 

”Det handlar istället om vilka förväntningar som läggs på oss, och den kulturella kontexten vi lever i”

 

För att försöka ta reda på det betraktar genusvetare med neutral blick den kontext vi växer upp i, vilka förväntningar som ställs på oss och hur dessa förväntningar sedan formar oss. Här är det en rad variabler som samverkar och spelar roll. En av dem är till exempel den biologiska kroppen. Låt oss titta på hur: En liten bebis föds. Bebisen har en biologisk kropp med en livmoder i sig. Bebisens biologiska kropp gör att hon, redan vid födseln, får en rad antaganden kopplade till sig. Valfri mainstream barnklädesaffär, eller leksaksaffär, visar skrälligt somliga av dessa. Men parallellt finns förväntningar på en mer subtil nivå också. I vuxen ålder  kommer förväntningarna på den som har livmoder vara att hon ska vara mildare och mer omhändertagande, än den utan livmoder. Hon förväntas ta mer ansvar för det icke-avlönade hushållsarbetet. Samhället i stort tycker faktiskt också att det är absolutely fine att hon under sin livstid tjänar 3 600 000 kronor mindre i genomsnitt, än den utan livmoder. Genusvetare menar att de här förväntningarna, de här antagandena som görs, hör till ett socialt beteende. Det vill säga, det har ingenting med den biologiska kroppen (eller livmödrar) att göra. Det är inte våra biologiska kroppar som gör att vi blir mer eller mindre benägna att ta hand om det icke-avlönade hushållsarbetet, eller har lust att fixa avskedspresent till vår kollega. Det handlar istället om vilka förväntningar som läggs på oss, och den kulturella kontexten vi lever i. Genusvetare skiljer således på biologiskt kön, och de sociala förväntningarna på oss, genus. 

”Normer är på så vis i ständig förändring”

Det ständiga (åter)skapandet av genus, leder till ett annat centralt tema i genusvetenskapen: normer och normkritik. Normer — det vi betraktar som “normalt”— är helt och hållet kopplat till den tid vi lever i och den kultur vi tillhör. Normer är på så vis i ständig förändring. Några exempel på detta illustreras med följande: 

>På medeltiden var murare ett vanligt kvinnoyrke. 

>För ett par hundra år sen var det normalt för män att gråta offentligt. Det var till och med lite fint.

>För mindre än hundra år sedan var det normalt att mäta skallar och näsor och kategorisera människor utifrån dessa mått. 

>För skjuttio år sedan betraktades programmerare som ett kvinnligt yrke. (Bonusfakta: det var ett kvinnligt team som skrev programmeringskoden vilken gjorde månlandningen 1969 möjlig).

> För sjutton år sedan fick homosexuella inte adoptera barn i Sverige. (Fram till 1979 klassades homosexualitet som en sjukdom).

> Och framtida generationer…  kommer med stor sannolikhet betrakta vår shoppinghysteri och ständiga flygresor hit och dit med stor skepsis. (En personliga gissning).

Genusvetare cirkulerar kring frågan varför uppfattar vi detta som normalt? och intar ett utanför-perspektiv när vi betraktar normer. Det som uppfattas som “normalt” av många kan vara begränsande, eller rent av förtryckande och diskriminerande för andra. Alla individer känner sig inte bekväma med en samhällsmall som gör antaganden om hur de bör vara och leva utifrån könstillhörighet, ålder, etnicitet, klass, sexualitet, med mera. För minoritetsgrupper kan normer till och med upplevas som rena trakasserier. 

Att synliggöra normer handlar ofta om att avtäcka maktstrukturer. 

I stora penseldrag cirkulerar genusvetenskapen alltså kring makt, identitet och normer. Vilket i sin tur ger värdefulla insikter och verktyg till hur det går att skapa ett mer jämlikt och inkluderande samhälle, med mindre förtryck och mindre diskriminering. Alla typer av samhällsinstanser har med andra ord användning för genusvetare, både i ett praktiskt och analytiskt arbete. 

En vision om mer färg och högre i tak, skulle jag avslutningsvis vilja skriva, är det som löper som en röd tråd i det genusvetenskapliga arbetet.