2020-01-09

Tvåtusennånting, ett liv

Det är 2010, jag är 19 men jag tror jag vet allt. Allt om vad kärlek är och vi har båda tatuerat in varandras initialer för vi vet att det är vi för alltid. Men jag åker till Japan och en natt drömmer jag om en annan kille. Jag vaknar och gråter som att jag varit otrogen fast inget hänt, fast jag aldrig ens pratat med honom. Något mörkt börjar kanske gro.

Det har precis slagit 2011. Vi är i Paris men inget är romantiskt. Vi har åkt hit i desperation för att försöka fixa något som inte kommer gå. Alla är otrevliga, allt är stängt, inget är som Amélie i Montmartre, och två månader senare kommer jag ha flyttat ut till en bekants lägenhet. Jag sover på en hård extrasäng och den skaver in i ryggen. Skavet berättar för mig om hur inga förevigheter finns.

 

”Jag är tjugotvå och lever så mycket att det nästan gör ont”

 

2012 och våren är annorlunda än andra vårar för jag bor i södra Frankrike i en ljus takvåning med loft, världens smalaste trappa upp till sängen och snedtaket och jag äter melon och mild yoghurt till frukost. Jag bor tio minuters solig, saltmättad promenad från skolan och tjugo från havet. Jag ligger ofta med en kille och vi blir alltid packade och bråkar alltid, i min lägenhet, på barer, på gatan, men fortsätter ad nauseam.

När det hunnit bli 2013 tar jag examen i ett soligt Västerås. Det har varit fint men jag återvänder aldrig. Min kropp är törstig efter andra platser så jag packar en ryggsäck och åker ensam till Karibien i en månad. Jag hänger i graffititäckta varuhuslokaler i New York och jag lär känna en man i Mexico City som jag ska ha timslånga Skypesamtal med i flera år efter men som plötsligt ska bryta kontakten med mig sen men det vet jag inte än. Jag rider genom tobaksfält på Kuba, går längs långa dammiga bilvägar på Jamaica, begraver fötterna i den vitaste Bahamassanden och åker bakpå en Harley Davidson med en främling i regnet i Miami. Jag är tjugotvå och lever så mycket att det nästan gör ont.

I januari 2014 flyttar jag till San Francisco. Jag kanske trodde att jag visste innan dess hur det känns att leva, men det gör jag nog inte. Kalifornien ska komma att låsa upp en dörr inuti mig som en lönnlucka bakom en bokhylla, för jag vet inte att den finns förrän jag ser den, och bitar inom mig som jag aldrig visste fattats faller på plats någonstans inuti.

 

”Det är uthärdligt, och till och med stundtals härligt, tills det inte är det längre”

 

2014, 2015 och halva 2016 är en lång solig dröm. Jag förlorar mig i San Francisco och sveps med av äventyren som kantar denna plats. Jag lär känna de gröna papegojorna i träden i Telegraph Hill, pastellfasaderna, divebarerna, uteliggarna. Jag har crushes på olika killar, men en dag i augusti är det just han som krossar mitt hjärta och kantstött tar jag min första bästa chans att rymma till New York. 

Tre månader i New York kunde ha varit the adventure of a lifetime. Kanske är det stundtals det, men mest jobbar jag tolvtimmarsdagar hösten och vintern 2016/2017. Ibland hänger jag på St. Mark’s Place och äter asiatiskt med min kompis Robert, men spenderar många helger mest med en mycket stilig, men betydligt äldre man. Tills min eviga visumsituation tvingar mig att hitta ett nytt jobb och jag flyttar tillbaka till Kalifornien.

Hej tvåtusensjutton, hej igen San Francisco, hej igen pastelliga viktorianska hus och alla gator jag skulle kunna rita ut i sömnen. Precis som mina första 2,5 år i San Francisco har jag nu ytterligare 2,5 år framför mig i den här stan. Pendlar till ett jobb som känns som vit luft bara och går på minst femtio dejter med nya personer som alla känns som genomskinliga papper. Det är uthärdligt, och till och med stundtals härligt, tills det inte är det längre.

 

”Tvåtusentiotalet var ett helt liv”

 

Redan 2018 hade ett frö om Los Angeles såtts i mig. Det året är jag där nio gånger. Jag flyger ner så ofta jag kan. För att sitta på tak. För att ligga vid en het, tyst poolkant. För att hångla med han jag är kär i. För att andas in staden som gör mig yr. Och det är som att min kropp vet innan jag själv vet. Det finns inga alternativ.

Och 2019 händer det äntligen. Den tjugotredje mars låser jag upp lägenheten i downtown LA som ska komma att bli min bästa plats på jorden. Jag har bott här i ett tidigare liv, jag vet det. Jag var en kaktus, ett palmträd i LA en gång innan det här livet, för ingenting ekar så bekant, ingenting slår an så hundraprocentigt som Spring Street, som Ace hotels takbar, som det metalliska blänket av downtowns skyline i solen.

Tvåtusentiotalet var ett helt liv, och kanske var det hela tiden Los Angeles som ett eko, ett skall, som ett tusenårigt minne i mig som lotsade mig genom ett regnigt Bagarmossen, genom gråa gränder i Paris, mellan studentlägenhetshusen i Västerås. Det lotsade mig genom ett decennium av letande, och som till slut ledde mig hit, som ledde mig hem.

 

 

 

8

Kommentera

Så fint Vicky <3333

tack hjärtat <3

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.