2019-12-17

TVÅ ÄR FÖR FÅ : Den isolerade småbarnsfamiljen

Illustration: Julia Hermansson

Kan något så sprängfyllt av villkorslös kärlek och starka band samtidigt kännas som det ensammaste och mest utsatta upplägg du varit med om? Kan livet som nybliven, eller halv-ruttad, förälder i en småbarnsfamilj väcka så motsägelsefulla känslor?

Så var det för mig. Så känns det till viss del fortfarande. Samtidens upplägg för småbarnsfamiljer skaver.

Låt oss börja Dag 11 in i mitt föräldraskap. När jag, och många med mig, vinkar av sin partner då hen far till arbetet igen. För att dricka varmt kaffe, göra sina behov bakom en stängd dörr och föra samtal utan ett splittrat sinne och konstant stresspåslag. Och jobba då, såklart. I min tolkning är den heltidsarbetande partnern föräldraledig i ordets rätta bemärkelse.

 

”Att vår samtid drillat oss i ‘ensam är stark’ gör det svårt att hjälpas åt”

 

Dag 11 i min och vår dotters liv ven februarivinden runt husknuten. Snön slaskade och frös om vartannat utmed våra ändlösa skogspromenader och av de tjugofem (!) kilo jag gått upp under graviditeten gick jag snabbt ner trettiofem kilo. Mot slutet av amningen var jag nära nog osynlig i profil. Detta på en kropp som förr aldrig pendlat i vikt.

04:30 var jag ofta uppe för dagen. Min mentala livboj låg 12 timmar fram på agendan: 16:30. Det gyllene svennebanan-klockslag då föräldrastyrkan dubblerades och ansvaret halverades! Tidpunkten då min man kom in genom ytterdörren.

Värt att veta om min och min mans relation är att vi i princip fortfarande dejtade i takt med att min mage växte och mättes på Mödravårdscentralen. Det var alltså inte bara rollen som förälder som var ny för mig men också vår relation, hemmet och min mans familj. Mina trygga utposter i livet var obefintliga.

Att vår samtid drillat oss i “ensam är stark” gör det svårt att hjälpas åt. Det är svårt att be om hjälp, svårt att erbjuda hjälp, svårt att ta emot. Hur blev det såhär? Förr var det en självklarhet. I många länder, mindre lika våra i väst, är det det fortfarande. Man “ber” inte föräldrar om barnpass någon timme i månaden. Det är en självklarhet att alla tar hand om barnen.

 

”Att som nybliven förälder uppleva ensamhet i sådan stor omfattning var oväntat”

 

Ensamheten under vår dotters första 18 månader i livet var således det märkligaste jag varit med om. Min mans upplevelse att vara hemma med en 1,5-åring till tvåårsdagen skiljer sig från min. Den kavata lilla solstråle min man umgicks med om dagarna kändes väsensskild det rosa russin jag vakat över.

Att som nybliven förälder uppleva ensamhet i sådan stor omfattning var oväntat. Jag hade aldrig förr saknat naturliga kontexter. Jag hade heller aldrig förr varit i så stort behov av känslomässig stöttning. Allt social umgänge kändes konstlat. Jag tog oss till öppna förskolan ibland och jag kompisdejtade någon dito föräldraledig när jag orkade men det här orkade jag bara styra med hyffsat pigga dagar så oftast var vi ensamma. Jag har aldrig förr mått så svajigt mentalt.

Fast det förstod jag inte då. Jag gjorde som de allra flesta och kämpade på. Trött, tunn, skör och spröd efter all den omställning det innebär för kroppen och psyket att bära, föda och sen nära ett litet barn.

Vad säger vårt arv om allt detta då? Tja, människan har funnits i 200 000 år och under den absoluta merparten av denna tid har vi levt i flock. Storfamilj. Kluster om kanske 10-15 pers, vuxna och barn, i ett större samhälle på max 150 individer. Jag tror, handen på hjärtat, att detta är vad min biologi skrek efter. Detta var vad jag storögt letade efter i förlossningssalen på BB.

 

”Snabbhetspremien från Försäkringskassan var heller inget som styrde familjebildningen vilket den faktiskt gör idag”

 

Jag gissar att släktens kvinnor förr, visa och ödmjukade av egna erfarenheter, guidat nyblivna mammorna genom amningsstrul och traumatiska förlossningserfarenheter. Jag gissar att när man förr såg den lilla skruttiga mamman nästan duka under av trötthet från nattvak, helt sonika tog barnet ur hennes famn och stoppade ner henne under en mamutfäll att vila upp sig. OBS: Eftersom att mamman var van vid det självklara och delade ansvaret fick hon inte panik vid tilltaget utan sjönk lättad ner bland fällarna i en drömlös sömn.

När det lilla barnet vuxit upp nog att vilja leka fanns det redan födda kusiner att lattja med och mamman behövde således inte själv föda fram lekkamraterna. Snabbhetspremien från Försäkringskassan var heller inget som styrde familjebildningen vilket den faktiskt gör idag. Sådär som ekonomi alltid får stå över andra argument som “Orkar vi?” Vi skaffar faktiskt barn med tätare mellanrum nu än innan detta lilla politiska beslut kom på plats.

Om föräldrarna förr i tiden sög eller på andra sätt inte dög (It happens) kunde barnet ändå söka sin en trygg anknytning i en moster, äldre kusin eller farfar med mer sans och balans innanför revbenen. Barn av idag till föräldrar som inte mår väl – mår än värre. Har än färre.

Att man när en kvinna fött sitt första barn, säg för 100 000 år sedan, skulle placera henne ensam i en hydda långt bort från byn 40 timmar i veckan för att sedan bara besökas av den andre föräldern ser jag som otroligt.

Jag klassades aldrig för förlossningsdepression. Vad jag tror mig ha upplevt var förlossningsisolation. Efter mitt livs dittills mest omvälvande händelse. Jag tycker inte att min upplevelse är märklig. Jag tycker grundupplägget är märkligt.

 

”Allt jag vet är att avlastning behövs”

 

Men vad ska man göra då? Att flytta ihop med sina egna föräldrar, svärföräldrar, syskon med familjer och slåss och tampas som vid sommarstugan? Ovanan i upplägget hade såklart skapat mer konflikt än komfort.

Man kanske kan närma sig familjebildandet på ett annat sätt initialt? För personer som väljer att skaffa barn på egen hand eller som är ensamstående av olika anledningar, känns det kanske mer naturligt och rimligt att bjuda in fler stadiga vuxna i upplägget redan från början? Den ödmjukheten inför vad som komma skall (KÄRLEK, VABB, KÄRLEK, VÅNDA, KÄRLEK, VINTERKRÄKSJUKA…) borde kanske också tvåsamma fundera över.

Bor man långt från både föräldrar och svärföräldrar kanske man kan gå ihop ett gäng familjer i samma situation och efter ett rullande schema passa varandras barn? Kanske kan man hitta en fin och stadig tonåring för regelbundet barnpass? Kanske kan man ta den hjälp som erbjuds. Som jag tacksamt och lättat numera gör med mina pensionerade, passionerade svärföräldrar. Allt jag vet är att avlastning behövs. Att det berikar barns liv att ha flera trygga vuxna att ta rygg på.

 

Illustrationen är gjort av Julia Hermansson

 

 

 

15

Kommentera

louisebondebjer

Tack för din läsning, håller absolut med. Tufft emellanåt med de små älskade liven….

Det ÄR tufft emellanåt Louise. Och vi har all rätt att få uttrycka det, vissla på förstärkning… Att man älskar ungarna, that goes without saying:)

Linda

Håller så med dig och är mitt uppe i ensamhetens vakuum. Är hemma med barn nr 2 och resterande fix med hämta/lämta och hem gör att jag de flesta veckor inte träffar någon annan än min partner. Det är ju bisarrt!? Några mammor på förskolan har hjälpt till med att ta med stora tjejen hem efter förskolan men skulle så behöva hjälp med en tvättmaskin, lite bebisskumpande, en barnvagnspromenad eller ja, bara lite lunchsällskap. Så arg också på min familj som inte kommer hit men tror att jag också måste bli bättre på att be om hjälp, även om jag väl tycker att de verkligen borde förstå mitt behov av det efter otaliga ledsna telesamtal. Heja oss alla mammor, vad vi får stå pall. Man får ta en dag i taget och tänka att det snart blir bättre.

Vakuum och bisarrt är två verkligen bra ord i sammanhanget Linda. Jag väntar vårt andra barn och räds varken graviditetens olika skeden eller förlossning men just tiden i ensamhet efterråt.

Tanken att ”det krävs en hel by för att ta hand om ett barn” inkräktar inte ett dugg på mina tankar om mitt föräldraskap, även om jag såklart har ett par, jag vill hellre bjuda in till att våra små ska ha många olika trygga vuxna att ta rygg på.

Heja din ambition att uttrycka din önskan i klartext. Jag ska göra detsamma.

Emma

Tack för en bra och träffsäker text. Hemma med mitt första barn och jag har ofta känt mig ensam. Träffat en del andra föräldralediga och hade tidigare förhoppning om att bounda med någon lite extra och umgås privat ( och drömmen hade ju varit att man blivit så pass bra kompisar att man fortsätter att ses och att ens barn växer upp med varandra). Men så har det inte blivit och nu ska jag snart börja jobba igen, vilket känns skönt rent socialt. Min man ska nu vara föräldraledig och jag är faktiskt lite orolig för hur han kommer ha det om dagarna. Vet att han kommer att älska att vara med vår dotter och hitta på roliga saker – men hur blir det med det sociala för honom?

Man har ju gärna en bild av hur något ska bli. Det är ju helt naturligt! Men även när man inte har en så tydlig bild formulerad för sig kan man bli chockad av vad man upplever och känner väl ”på plats.” Så var det för mig.

Jag hoppas att du får må väl i dina givna sammanhang, i arbetet och bland kollegorna! Och att din partner, vis av dina erfarenheter, får uppleva lite mer stöd och samvaro under föräldraledigheten och lite mindre ensamhet. Vi är ju ändå flockdjur. <3

Sara

Alltså tack för dina kloka ord! Har aldrig känt mig så ensam som nu med en liten bebis och då har jag ändå varit deprimerad i perioder av mitt liv. ( obs är det ej nu – bara vanlig småbarnsförälder!)

Åh Sara.

Greppa alla halmstrån there is. Greppa allt i närheten… sänd ut egna tentakler. Det här med att stå ut. Varför ska vi vara så stoiska? Jag fattade inte förrän efteråt just hur dåligt jag mådde solo med bäbis.

Inför runda två hoppas jag verkligen kunna ta hand om mig bättre och ärligare. För allas skull. Försök du också, det du orkar. Jag älskar vanliga småbarnsföräldrar.

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.