2019-12-03

Eleonor Rosenlind om: kvinnokroppen

Kvinnokroppen. Jag önskar ibland att vi kollektivt bara gav den ledigt. En välbehövlig långsemester från den ständiga granskningen, sexualiseringen, kommentarerna och komplimangerna, idealen och skepticismen. Bara låter den vara. Vila. Finnas. 

 

”Över kvinnokroppen haglar beröm, förvåning, bestörtning, avundsjuka, skadeglädje och tipselips”

 

En serie föreläsningar under min utbildning, som jag ibland återvänder till i samtal med andra, är de om hur patriarkatet i vårt samhälle syns som tydligast i kvinnokroppen. Jag skulle förmodligen kunna skriva en roman på ämnet, det finns så många lager… Därför förhåller jag mig endast till ett av dem här. 

Låt mig från början tydliggöra att jag inte betraktar patriarkatet som en manlig konspiration, utan som en typ av social struktur som vi alla förhåller oss till. Simon de Beauvoir beskrev denna i sin feministiska klassiker Det andra könet. Hon grundade också uttrycket den andra som syftar på det som betraktas som avvikande eller annorlunda. Mannen betraktas som norm, det neutrala. Kvinnan det andra. 

 

”Vi nagelfar och rannsakar kvinnokroppen med en frenesi som bara kan beskrivas som besatthet”

 

Och det andra är alltid, av någon märklig anledning, mer fritt fram att kommentera. Över kvinnokroppen haglar beröm, förvåning, bestörtning, avundsjuka, skadeglädje och tipselips. Det är viktigt att den ser ut si, eller så. Att den besitter ett visst sexuellt kapital, i fertil ålder åtminstone, och en viss sexuell tillgänglighet. I lagom mängd, ska tilläggas. Den får inte vara för lättklädd. Men inte heller för påklädd. Nej tack till muslimska huvuddukar och heltäckande baddräkter, och nej tack till en alltför lättklädd, “horig” stil. 

Vi nagelfar och rannsakar kvinnokroppen med en frenesi som bara kan beskrivas som besatthet. Den får aldrig bara vara neutral. Den bedöms och betraktas och rangordnas ständigt, i evigheters evighet. Och javisst, även manskroppen utsätts i viss utsträckning, för att påpeka det självklara. Men trycket på kvinnokroppen är off the scale i jämförelse. 

I sammanhanget är följande värt att notera: Århundraden av målningar med nakna kvinnokroppar. Statyer av icke-namngiva nakna kvinnor – i jämförelse med påklädda namngivna män. Endast en av tio statyer i Sverige föreställer en kvinna med namn och kläder på. 

Simone de Beauvoir skriver: Precis som mannen är kvinnan sin kropp, men hennes kropp är någonting annat än hon själv. 

En man som går barbröstad på stan en het sommardag är ok. En kvinna som gör samma sak är otänkbart, till och med ett lagbrott: förargelseväckande beteende.
Bröstens sexualisering gör amning i det offentliga till något subtilt besvärande i vissa sammanhang. Vissa människor anser att det är opassande eller rent av osmakligt att kvinnor sitter och ammar på kaféer, i parker, på stranden, i hotellobbyn, eller vart nu dessa ammande människor med småbarn råkar vara. En bebisfilt eller sjal som skyler brösten gör det hela mer tolererbart. (Eller att gömma sig i en provhytt för att amma). 

 

”Tänk dig en stad prydd med statyer av gamla drottningar till häst, vetenskapskvinnor, författare och så vidare”

 

Det är svårt att känna sig neutral inför den kropp som ger upphov till så sinnessjukt mycket åsikter, och som utsätts för en sådan bevakning och ständig bedömning. 

Hur kan vi ändra detta? 

Jag har tre förslag, tre olika utgångspunkter. Till en början kan det vara att bara notera för sig själv: Fick jag en kommentar/komplimang jag helst inte ville ha, eller gjorde mig obekväm?
1. Kan jag älska min kropp lite mer, trots att… (x, y, z)?
2. Tillförde de där nakna brösten/ sexscenen / våldtäktscenen verkligen något till filmen?
3. Kan jag påminna mig om (igen) att de snygga kvinnokropparna i magasinet jag bläddrar i faktiskt inte existerar i verkligheten? 

 

”Låt kroppens förnimmelser vara utgångspunken, lyssna på den, njut av allt den möjliggör”

 

Byt perspektiv. Byt ut kvinnorna till män och visa versa; i de gamla målningarna, statyerna runt stan. Tänk dig en stad prydd med statyer av gamla drottningar till häst, vetenskapskvinnor, författare och så vidare. Och i motsats, namnlösa nakna män som pryder parker och torg. Jag skriver inte detta för att det är något vi ska sträva efter, men visst är tanken roande?
Det omvända perspektivet fungerar även när vi betraktar bilder och reklam i de glansiga magasinen, på reklampelarna runt stan, och tittar på film.
Fundera också på känslan av att kunna ta av sig blusen, t-shirten, skjortan, bh:n och gå ut barbröstad på stan en het sommardag utan att detta skulle vara (1) en politisk aktion eller (2) ett lagbrott. 

Slutligen, skifta fokus från det yttre till det inre. Var i kroppen istället för utanför den. Låt kroppens förnimmelser vara utgångspunken, lyssna på den, njut av allt den möjliggör. 

Kanske är det någonstans här, i de små stegen med tydlig riktning, som ledigheten tar sin början.

 

 

Ett par lästips längs vägen

Det andra könet av Simone de Beauvoir (en klassisk tegelstensbok, tyvärr lika aktuell 2019 som 1949)
Ways of seeing av John Berger (En nätt och lättläst bok)

 

 

11

Kommentera

Karin

Tack!

Yvonne

Bra krönika som tar upp att forttfarande 2019 värderar man inte människor för vem och vad de är!Att börja fokusera på dina punkter för åtgärd är viktigt!Yvonn

Jenny Wahlbäck

Jag blir tung i kroppen när jag tänker på allt den ska vara…vad skönt det skulle vara att bara få njuta av den…och vad kul att vända perspektiv….nakna, veka mansstatyer…;)

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.