2019-10-27

Eleonor Rosenlind om att vara en: stark kvinna

Eleonor är den tidigare grafiska formgivaren som skolade om sig till genusvetare. Efter flera år i London är hon tillbaka i Sverige med en dröm att ge människor verktyg att kunna förstå och ifrågasätta maktstrukturer. I sina kommande texter hos oss på JWHF vill hon synliggöra det som vi uppfattar som neutralt och normalt men som i själva verket är skevt. Tillsammans med ödmjuk hyllning till alla kvinnor som är sura, anses fel, känner sig svaga, inte orkar vara “starka” eller polera sin yta, sitt hem eller vad det nu kan vara som vi alla kämpar med. 

Ett begrepp som stör mig ganska mycket är detta: stark kvinna. Jag förstår självklart att det är något som sägs i största välmening, för att hylla en kvinna som gått eller går sin egen väg. Begreppet strösslas likt färgglad och empowering konfetti över kvinnor som utmärker sig till exempel genom sitt mod, sin intelligens och viljestyrka. Det finns såklart bara goda intentioner med detta. 

Och det är det som är problemet. För varje gång vi hyllar en “stark kvinna” så cementerar vi också den absurda tesen att kvinnor i grunden är svaga. Starka kvinnor lyfts ju fram just som en lite annan sort.
I förlängningen fungerar begreppet dessutom oavsiktligt, eller avsiktligt, som ett sätt att påtala att det finns ett mera “rätt” sätt att vara kvinna på. 

 

”Att bara bunta ihop vitt skilda kvinnor, med vitt skilda erfarenheter, under epitetet “stark kvinna” känns fattigt och fantasilöst”

 

Associationerna till ordet stark får förresten en helt annan betydelse när det kopplas ihop med ordet man.
När jag googlar “stark man” får jag upp länkar som har med styrketräning att göra. Och en artikel om en stolt man som lyft drygt 400 kilo i bänkpress. Om vi med “stark kvinna” inte menar någon som är en drottning på crossfit eller lyfter massvis med kilo i bänkpress, så skulle jag önska lite mer tydlighet i vad vi beundrar hos henne. Att bara bunta ihop vitt skilda kvinnor, med vitt skilda erfarenheter, under epitetet “stark kvinna” känns fattigt och fantasilöst. Jag tror till exempel att den “starka kvinnan” egentligen är utomordentligt smart; orädd; driftig; egensinnig; självrådig; skarp; briljant; ihärdig; modig; begåvad; kreativ; autodidakt; glänsande; idérik. Och så vidare. Låt oss bli mer tydliga med vad vi uppskattar och inspireras av. 

 

”Vi behöver sluta använda begreppet ”stark kvinna”(…) Utöver det tycker jag att precis alla är värda lite konfetti över sig då och då”

 

Och en inte så liten parantes vad gäller ordet stark: styrka förknippas ju traditionellt sett också med att “bita ihop” och inte visa sin sårbarhet. Men att våga vara i kontakt med sina känslor när man är trasslig, liten, ledsen och rädd – och visa detta för andra – kräver ju en enorm styrka! I jämförelse är det lättare att ta på sig en mask (eller pansardräkt) och låtsas som allt är ok. Det sistnämnda kräver inte i närheten av så mycket styrka som att visa sin sårbarhet. 

Hursomhelst, min poäng är denna: jag tror – paradoxalt nog – att vi behöver sluta använda begreppet ”stark kvinna” för att kunna göra det till vår grundtes att kvinnor alltid besuttit mod, kreativitet, intelligens och skärpa. Utöver det tycker jag att precis alla är värda lite konfetti över sig då och då.

Särskilt de som vågar visa sin sårbarhet. 

 

 

15

Kommentera

Sissan

Mitt i prick! Tack!

Jenny Wahlbäck

Intessant med sådana epitet. Har inte tänkt på att det blir underförstått att kvinnor i regel är svaga när man uttrycker sig så. Tankeväckande.

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.