Det talas om arbetsliv och privatliv som att vi hade två? Två väldigt olika men parallellt löpande liv som vi lätt och ledigt förväntas växla vårt hundraprocentiga fokus mellan. Men hur jämlikt värderas då de båda liven? Och hur är det med kommunikationen?

”kraven på ett sådant
vattentätt dubbelliv är
övermäktigt, osunt
och ohållbart”

För ett par decennier sen var det inte ovanligt att medarbetarnas respektive bjöds in att delta i julfiranden och jubileum. En inkluderande och ganska fin gest tycker jag, ett slags “Tack för att vi får låna…”  En chans för Privatlivet och Arbetslivet att ta i hand med varann. Det sker inte så ofta längre.

Tvärtom upplever många att de förväntas “Arbeta som om de inte hade ett privata relationer och ratta sitt privatliv som om dom aldrig arbetade.” Att kraven på ett sådant vattentätt dubbelliv är övermäktigt, osunt och ohållbart i längden förstår vem som helst.

”verkligt briljanta koncept
förlöses av just vila och fokusskifte”

Bara det faktum att arbetslivet generellt sett förläggs till mycket piggare tider och lönas tresiffrigt per nedlagd timme spelar in. När familjemedlemmar återses vid arbetsdagens slut är de i regel ganska urlakade. Viktiga samtal och lustfyllda aktiviteter får oftast snällt vänta till helgen. Eller semestern. Eller…

Lek med tanken att vi arbetade varannan dag. Jämvikten är total i tid. Släng in medborgarlön för de fria dagarna också så värderas de båda liven lika även ekonomiskt. Vad skulle hända då? Förmodligen skulle de med kreativa arbeten generera ännu bättre ideér då verkligt briljanta koncept förlöses av just vila och fokusskifte. De med fysiskt krävande jobb skulle ges chans att sträcka ut onda ryggar och värkande leder på en mer regelbunden basis. Ni med platsbundna arbeten skulle i och för sig bli ganska låsta till er geografiska position men det är å andra sidan kanske välkommet i flygreglerartider. Att 5/2 upplägget för vardag respektive helg, ganska snart skulle framstå som helt befängt är däremot solklart.

”se den större bilden”

Jag tänker på reklamklippet “Epic split” för Volvo där actionskådisen Jean-Claude Van Dammes går ner i en ganska osannolik split mellan två framrusande lastbilar. För mig är det här en utmärkt metafor för behovet av kommunikation. Låt säga att den högra lastbilen representerar Arbetslivet och den vänstra Privatlivet. Om den ene lastbilen behöver väja lite till vänster på grund av ojämnheter i marken måste den andre lastbilen göra det med. Utan kommunikation fordonen emellan brister balansen och den eleganta bilden byts snabbt ut mot långt mer vämjeliga scener där personen i mitten slås blodig mot de framrusande däcken.

Så, till dig som är ansvarig för nästa företags kick-off; stryk alkoholpotten rakt av och lägg istället pengarna på att lossa plats för de anställdas närmsta anhöriga. Sätt fram en stol för revisorns bästa vän, ekonomichefens partner och receptionistens alla barn. Se den större bilden. Just barnen är jätteviktiga i sammanhanget. De om några lånar ut totalt ovärderliga anknytningspersoner till arbetslivet varje dag. Tacka dem för det. Låt liven mötas.

Illustrationen är gjord av: Julia Hermansson