2019-03-21

Minnen från ett halvt decennium, från den stad som varit och som alltid kommer kännas i mig

När jag hade hittat en kille på craigslist som ville sälja sin gitarr, perfekt, en billig nylonsträngad precis vad jag letade efter och vi gick hem till honom och han sa I’d say thirty bucks but I’ll take whatever för han hade precis blivit av med sitt jobb och gjorde sig av med allt han ägde.

När jag blev full med två främlingar i downtown, vi tog bilder i en fotoautomat och jag tyckte britten var söt, vi hånglade i en gränd sen men den andra killen ville följa med mig hem jag sa nej och han pushade och jag sa nej sluta och knuffade honom hårt i axeln och efter det var han aggressiv på sms och jag såg honom inte förrän tre år senare när han stod bakom disken på ett café men jag vände mig om snabbt och gömde mig i min luva.

När det var höst fast det kändes som mitt på våren och jag strosade längs med min gata och tittade upp på huset jag bodde i som för första gången fast egentligen för hundrade minst och det var en liten som saxofon inuti för jag bor verkligen i gatans finaste hus tänkte jag, kanske hela stans finaste. Ett lila viktorianskt med vita dekorationer som en kanderad violtårta.

När vi flyttat in ihop, vi som skulle vara vänner för alltid, när vi hittade på äventyr varje dag, när vi promenerade till sneakersbutiken i North Beach så många gånger men efter ett halvår kanske nio månader gled vi isär, dom började ljuga om vart dom skulle och nånting hade gått sönder och det kändes som något kallt och mörkt som växte.

När vi båda var singlar på alla hjärtans dag och blev fulla på romdrinkar som vi köpte av the coconut guy i Dolores Park och åkte fulla till ett karaokeställe och övertalade chauffören att följa med och skrålsjöng Cee Lo Green innan vi försvann åt olika håll med varsin kille men ingen minns detaljerna ändå.

När vi var på romantisk italiensk restaurang och han sa I’ll probably move to Atlanta, unless I find something to keep me here och tystnade med en djup blick rakt in i mina ögon men jag blev som jag alltid blir när killar jag egentligen borde tycka om gillar mig, vek undan blicken och skakade av mig stunden och sa jaha vad skulle det vara då?

När det var exakt den dagen vi flyttat till USA och vi gick upp på taket till lägenheten vi airnbnbade och det var mörka byggnader med fönster som ett nät av lampsken som tornade upp sig och jag bor här nu kändes så intensivt inuti att jag fick svindel.

När vi satt vid baren med knäna mot varandra tyst djupt och länge och han äntligen sa we’re growing together och jag mådde nästan illa för att jag var så kär och han var kär tillbaka och jag föll handlöst handlöst men senare skulle han totaldemolera mitt hjärta och hela den sommaren låtsades jag vara glad fast jag inte var det, jag skulle stå vid Ferry Building ensam och hulka så jag knappt kunde andas. Och vid ett garage i Lower Pac Heights. Och i hans soffa och i min säng rakt in i väggen och på hundra platser till.

När vi kommit tillbaka till stan efter tre och en halv vecka på Hawaii och jag drog min väska från tunnelbanan ner eighth street till min lägenhet. Det var inte första gången jag kommit tillbaka från att ha varit bortrest sedan jag flyttat hit, men det var första gången det kändes som att komma hem.

När jag märkte att min telefon var borta från min väska mitt på dansgolvet och jag dök ner bland alla ben i mörket för att se om den hamnat på golvet och där såg jag den, min vita iPhone 5 på ett kladdigt klubbgolv men när jag plockade upp den var det inte alls min utan någon annans vita iPhone 5. Och någon hade stulit min och jag vet inte om det kändes bättre när jag fick höra att fem andra personers telefoner blivit snodda på samma ställe men kanske lite och nu har det stället stängt igen.

När jag blev stolt över att de mexikanska tanterna i Mission tilltalade mig på spanska men lika stolt över att berätta för mina kollegor att jag är från Sverige, när jag ville passa in i San Francisco lika mycket som jag ville sticka ut. När jag alltid alltid för alltid älskade den här staden och ville ta den med storm lika mycket som den gjort med mig i fem år. Kanske har jag lyckats eller jag vet det förresten för San Francisco kommer alltid kännas inuti mig, som en varm blå färg som något tryggt, och jag vet att jag alltid kommer finnas här, för jag kan se mina fotspår här, jag kan känna dem över alla backar, över gator vars alla namn jag kan utantill.

 

 

14

Kommentera

Misse

Farligt att lyssna på melankolisk musik och läsa det här samtidigt om målet är att ha torra kinder.

Vicky

men gullig du e då!!! tack <3

Twinnie

Åh vad härligt att få dyka in i några av dina minnen från en värld vi någonstans delar men upplever på så olika sätt.
Tack att du ger oss en inblick i din vardag och dina tankar. Massa massa kram twinnie

Vicky

så fint att du tyckte om den!! <33 puss!

mm bara njuter av jävligt bra text

Vicky

glömt svara på denna kommentar men tusen tack iaf!!!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.