2019-02-05

Genom risfält, eukalyptusskogar & teplantage

Det är söndag. Jag slår upp mina ögon och känner inte igen mig. Det tar några sekunder innan jag inser att jag är i en säng, i ett hotellrum, på en annan kontinent. Allt kommer sakta tillbaka – reseångesten som börjat ca 2 dagar innan avfärd. Som fick mig att säga att jag ångrar mig, att jag vill stanna hemma, i tryggheten, hemma med min sambo. Stressen som sköljer över mig när jag kliver på tåget till Kastrup, med katastroftankar som att jag kanske aldrig får se min familj eller mina vänner igen, att flyget kanske kraschar, att en tsunami eller storm kommer välla in när jag väl är framme. Flygresan som trots alla dessa tankar går bra, taxiresan till hotellet som är dubbelt så lång som förväntat.

”Jag kommer att förlåta mig själv
flera gånger om på den här resan”

 

Jag har knappt kunnat sova. ”Ni kom på den varmaste dagen” och vår AC fungerar såklart inte. Fönsterna har varit öppna hela natten för att släppa in de små brisarna från havet. Havet, vars vågor rullar in mot stranden, dygnet runt, kraftfullt. Vissa sover extra gott av det där ljudet, känner sig avslappnade – inte jag.  Klibbig av svett, huvudvärk av sömnbrist och med en tom mage öppnar jag dörren och går ut på vår loftgång.

Solens strålar smeker mitt trötta ansikte. Havet viskar godmorgon. Palmernas blad rasslar i takt till musiken som spelas nere i cafét. Frukosten är klar!

Allt är förlåtet.

Jag befinner mig i Weligama, i den sydliga provinsen på Sri Lanka. Den kommande veckan ska jag yoga flera timmar om dagen, träffa nya människor, äta de godaste frukostarna, sola, bada, surfa, göra utflykter & ta det lugnt. Men det viktigaste av allt – jag ska börja lyssna inåt igen. Jag kommer att förlåta mig själv flera gånger om på den här resan. För alla katastroftankar, för all min prestationsångest, för all stress som har min kropp i sitt järngrepp. För vänner som glidit bort, för jobbsituationer som inte blivit som jag tänkt och för alla de gånger jag inte litat på min intuition.

Vi skakade av oss 2018, sa “Ajöss & goodbye” till det som varit och välkomnade det nya året med nya intentioner. Vi började och avslutade varje dag i en veckas tid på en yogamatta. Om morgnarna vaknade vi till liv tillsammans med solen och på kvällarna såg vi den samma sakta & dramatiskt gå ner över havet. Kvällspassen lystes upp av stjärnhimlen där nymånen, Orion och de andra stjärnbilderna ställde till med en show varenda kväll. Vi på våra yogamattor uppe på hotellets takterrass hade första parkett och jag ville aldrig att det skulle ta slut.

”Jag tog ett djupt andetag
och lät doften spridas
i varenda cell i min kropp

 

När veckan väl kom till sitt slut reste jag & två nyvunna bekantskaper vidare. Vi stannade vid kusten i ett par dagar för att ta det lugnt, äta gott, sticka tårna i sanden & vända näsorna mot solen så mycket vi kunde. För sen begav vi oss iväg på äventyr! Vi åkte in mot landet, upp i bergen. Såg vilda elefanter längs med vägen, risfält & vattenfall. Och grönska – denna ständiga grönska!

Vid kusten var det mycket palmer & andra fruktträd men bergen var klädda i en mjukt frodig skog vilket skapade fantastiska scenerier. Luften var svalare, typisk svensk sommar-temperatur, och dimman låg tät över bergstopparna.

Här stannade vi i några dagar och utforskade omgivningarna & naturen. När det var dags för mig att åka mot flygplatsen passade vi på att ta tåget ett par stationer för att få uppleva ännu mer av de rekommenderade vyerna. Det är en tågresa jag sent kommer att glömma! Vi susade fram bland berg, teplantage och små byar. Vid ett tillfälle tänkte jag “Vad är det som luktar mint?”, tittade upp och såg trädens vita stammar – det var som magi, en skog av eukalyptus tornade upp sig på bergsidan! Jag tog ett djupt andetag och lät doften spridas i varenda cell i min kropp.

Allt är förlåtet.

 

”Men mest av allt är jag
tacksam för att jag tog mig tid”

 

 

Jag är så tacksam för en riktigt go semester, ett miljöombyte som hette duga, nya upplevelser och min nya yoga-familj. Tacksam för min sambo som pushade mig att åka när katastroftankarna slog till och som unnade mig det här! Men mest av allt är jag tacksam för att jag tog mig tid, kastade mig ut i det okända & satte mig själv i första rummet.

Kvinnorna som höll i yoga-retreatet heter Ida & Rebecca. De är yogainstruktörer med hjärtat på rätt ställe. Deras företag, Ida na’ Pingala, ordnar yogaretreat både i Sverige och utomlands. Deras glädje, kunskap & ödmjukhet gjorde detta till en av mina bästa upplevelser någonsin och de får mina varmaste rekommendationer.

Vi hörs snart igen, då med ännu mer vårinspiration.
Snart tar trädgårdsglädjen vid igen.

 

7

Kommentera

jennybrandtgronberg

Vad härligt.
Jag är expert på att tänka katastroftankar.

Vad skönt att en inte är ensam!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.