2019-01-17

Om att vara utmattad och att hitta kraft hos andra

Det är maj. Det är varmare än vanligt. Jag åkte 14 mil e4an söderut för att gå på konsert. Det är inte långt när man är bor i västerbotten. Det var såklart att jag skulle åka 14 mil enkel väg för att gå på konsert. Jag skulle se Annika Norlin. Den här kvällen dessutom tillsammans med Norrlandsoperans symfoniorkester. Vilken kväll.
Hon inleder starkt med min favoritlåt. Jag gråter så min t shirt skiftar färg från ljust rosa till mörkt rosa.
Jag hinner samla mig innan hon berättar att hon ska spela en ny låt. Hon berättar lite om låten och jag känner mig träffad. Hinner tänka att det här kommer vara bra. Det här kommer kännas.
Hon börjar sjunga.
Jag håller andan för att höra varje ord.
Refrängen kommer och jag fullkomligt tappar det. Nu är även kavajen blöt av tårar.

“men älskling jag är ledsen
du fick tag på ett skadat exemplar
jag går sönder så fort jag andas
du fick tag på ett skadat exemplar”

 

Där. I konsertsalen på Norrlandsoperan brister det totalt. Där och då. För någon har satt ord på hur jag känner. Exakt på pricken.
Egentligen är det är väl inget nytt. Att människor känner igen sig och hittar tröst i musik. Det är ej unikt. Men jag har aldrig gjort det. Och på det här sättet. Det var otroligt. Men också så jobbigt. Luften gick ur. Jag skakade. Det var så nära, så precis mitt i. Mitt i mitt inre. Allt jag känt men inte kunnat sätta ord på. Jag hade inte ens formulerat tanken. Men hon gjorde det åt mig. I konsertsalen var det som att jag hittade någon som förstod precis. Som kunnat berätta om det jag känner. Att inte va själv i den tanken var så fint. Livsviktigt. Det börjar vibrera i bröstet bara jag tänker på det.

Skadat exemplar. För det är fan exakt så. Det är vad jag är. Lite skadad, men jag kan läka. Där och då är det som att någon satt ord hela mitt inre.

 

”Det viktiga är att våga berätta
och det är därför jag skriver och hon sjunger”

 

Några dagar senare släppte hon låten.
Jag lyssnar och blir en pöl varje gång jag hör den. Ber också min kille att lyssna. För att han ska förstå. Att det är så här det känns. Det jag inte kunnat förklara.

För det är det här både låten och den är texten handlar om. Igenkänning. Att få känna igen sig. Inse att det finns fler som känner samma. Där kunde hon sätta ord på det jag kände. Ibland kanske jag kan sätta ord på det jag känner och någon annan kan hitta tröst i det. Det viktiga är att våga berätta och det är därför jag skriver och hon sjunger. Våga prata om det. Känner du ingen som är sjuk, ut å leta på internet. Vi finns här. Alla vi trötta. Det är fan guld värt. Att prata med någon som också känner allt det där ja tänker. Det har varit livsviktigt för mig. Jag tror det är återhämtning att inte känna sig ensam i sina känslor. Att få känna att vi är fler som känner samma sak. Trösten i det. Lättnaden när jag vågat berätta något jag skämts över att jag känner och personen utbrister “men EXAKT så känner jag också”
Att bara få prata med någon som fattar. Det tror jag är viktigt för att bli frisk. Att få vila hos andra som känner lika. Att få känna sig som en normal person med andra sjuka som inte heller orkar ha ett jobb.

Och alltså jag lovar. Det finns folk som förstår. Jag har träffat så många. Instagram är en riktigt guldgruva, men det har också varit en fling på tinder, en kompis nya tjej eller din gamla lärare. Det är så många som är sjuka, det är förjävligt men i det kan vi hitta igenkänning. Gemenskap. Slippa känna oss så ensamma.
Det är det viktigaste i allt det här. Så ska vi göra något bra av det här med att så många blir sjuka i utmattningen är det att hålla ihop. Hjälpa varandra och förstå.
Den gemenskapen är det finaste jag har i mitt sjuka.
Låt fler få hitta den!

 

 

12

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.