2019-01-09

JWHF’s bokklubb – Alex Schulman svarar

Nu har vi läst och diskuterat vår tredje bok i vår bokklubb. Vi läste Alex Schulmans roman ”Bränn alla våra brev”. Vilken bok! Och vilken härlig diskussion det blev! Läs gärna diskussionen i sin helhet i vår Facebook grupp. Ni delade med er av kloka perspektiv och infallsvinklar – kring berättelsen i sig men även vissa frågor till författaren kom upp i diskussionen. Och tack vare vårt fina samarbete med Bonnier Bokklubb har vi fått möjligheten att faktiskt få svar direkt från författaren på några av frågorna. Så kul ju! Här kommer alltså Alex Schulmans svar kring några av sakerna som vi diskuterade.

  1. Diskussion:  Är osäker på hur jag ser på att en författare tar sig friheten att tolka verkliga personers verklighet – hur ser ni på det?

Diskussion: Intressant med att berätta någon annan historia. Tänkte inte så mycket på det förrän nu (tack!). Hm. Även om han fastställer att det är en roman i slutet av boken, så blir den ju extra gripande eftersom han utgår från riktiga personer. Jag tänker mest på de som fortfarande lever. Han nämner ju det kort i boken, att han tar sig tolkningsföreträde över hans och hans syskons uppväxt och personer i hans liv. Jag har tyckt det vore svårt att göra så personligen. Men samtidigt kan skrivande vara en väldigt läkande process, tänker jag.

Alex svarar: Det här är en fråga som jag brottats med i mycket annat av det jag gör. Särskilt när jag skrev om min mamma i ”Glöm mig” tyckte jag att det var svårt. För jag vet ju att när jag nu skriver den här boken så förändrar jag hennes eftermäle. För många människor blir hon inte bara den skickliga talskrivaren i näringslivet, juristen, trebarnsmamman – hon blir också alkoholisten. Vad är det för rätt jag tar mig när jag gör på det sättet? Och jag har haft mycket ångest, men ändå alltid landat i att detta är min historia och jag äger rätten att berätta den. När det gäller ”bränn alla mina brev” var det inte lika svårt, eftersom de flesta som omnämns i boken ju för det första är döda och det har gått så lång tid. Jag var mycket mån om att låta Sven Stolpes och Karin Stolpes barn (de som fortfarande lever) läsa. Jag ringde dem och skrev brev, men de hörde över huvud taget inte av sig. Jag träffade också David Lagercrantz och sa till honom att jag ville att han skulle läsa boken innan den gick i tryck. Han svarade: ”Nej. Detta är din bok, bara din, och du ska inte för en sekund tänka på vad jag eventuellt skulle ha att säga om den.” Det tyckte jag var fint. När det gäller sanning kontra fiktion generellt i detta projekt, så har jag varit noga med att skriva att det är en roman. Både på omslaget och i efterordet, där jag också påpekat att jag gjort vissa förändringar i kronologi med mera. Det tar inte ifrån boken att den är fullständigt sann, för så uppfattar jag den.

2. Diskussion: Upplevde att Alex understryker lite väl mycket att han är på Olofs sida, som att han måste vara övertydlig med det för att inte riskera att skydda Sven

Alex svarar: Haha, jag har inte funderat på det, faktiskt. Men jag tänker att det är omöjligt att vara på någon annans sida. Men kanske inte ändå – några veckor efter att boken släppts fick jag ett brev från Horace Engdahl. Han hade läst boken och var övertygad: skurken i boken är Olof Lagercrantz. Sven Stolpe är hjälten! Kanske säger det något om Horace själv. Men jag tyckte det var intressant, för det öppnade en dörr som jag inte trodde man kunde öppna: möjligheten att faktiskt stå på Svens sida i den här historien.

3. Diskussion: Uppskattade boken jättemycket men kunde inte låta bli att tänka att den är så stark i sig själv att den inte ”behöver” ramberättelsen. Men jag förstår varför han valt att rama in det så och tycker absolut att det funkar. 

Alex svarar: Ända in i det sista funderade jag över om denna ram verkligen behövdes. Jag tyckte på ett sätt att det skulle vara ett fegt sätt att inleda boken, att liksom ta stöd av mig själv, min offentliga persona. Och jag var rädd att boken skulle förminskas till skvaller, att man skulle prata med om min äktenskapskris än om kärlekshistorien mellan Sven och Karin. Men jag landade till slut i att ändå behålla ramen, kanske för att den var sann och akut.

4. Diskussion: Är det någon mer än jag som försiktigt reflekterade över Alex egen väg genom offentligheten satt i kontrast till historien boken djupdyker i? Han var under många år stämplad som mobbare och en medieperson som svinade runt på andras bekostnad. Jag har länge uppskattat Alex Schulman framförallt genom Alex & Sigge-podcasten och kom på mig själv med att känna ett sting av ödmjukhet inför det han själv sannolikt burit med sig i sin ärvda ryggsäck och hur det kanske också präglat hans väg i offentligheten. Jag kanske helt svamlar, men tyckte att boken liksom gav mig ett djupare intryck av personen Alex Schulman. Om man nu kan göra så långtgående analys utifrån en roman…

Alex svarar: Jag tror förstås på att man kan ärva vrede. Och andra saker. Det finns i mitt beteende så många saker som kommer rakt från min mamma, som fått det från sin pappa. Men jag tror också att vi alla är unika och så fort som någon ger sig i kast att förstå en annan så blir man stöpt i en form. Den form som jag stöpts i, av medierna, under de senaste åren är att jag var den elaka mobbaren som plötsligt blev snäll och eftertänksam. Sanningen är att jag inte var elak då – och att jag inte är snäll nu. Det är alldeles för enkelt att placera sig själv i såna kategorier, tror jag.”

12

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.