2019-01-08

Om att inte vara menad för radhus och kabel-TV

Tvåtusenarton är ett halmstrå som jag greppar efter. Varje december de senaste 2-3 åren har jag tänkt “jävla skitår”. Men i år har varit fint. Det har varit bra och lärorikt, fyllt av resor och solsken och hångel och brunch och jag har älskat mig själv och min kropp mer än något annat år tidigare. Det är som att jag vill pausa här, men inte bara på grund av att det har varit så härligt. Det är för att tiden går och jag känner ett litet snabbt sting av flackande avgrund som nyper mig inifrån. En tunn röst, lömsk, precis innanför hörselgången som undrar: tiden rör sig…men rör du dig med den?

Jag blundar, fingertoppar mot tinningarna, svag huvudvärk svagt illamående som att jag svept ett glas med en liten liten orkan i. Det virvlar upp mot magmunnen, någonting om kompisarna som vänligt tackade nej till utekväll, de har ju en bäbis nu. Det snurrar, en fika, någon mittemot mig som jag tror är min barndomsvän pratar om amorteringar och eldragningar. Någonting i en Facebookfeed och kanske har ett ex gift sig. Känner en tsunami inifrån av vigselringar, hundadoptioner, husköp, lägenhetsrenoveringar. Det är en våldsam våg där inne och den vill säga mig nåt. Eller nä, den vrålar när den sveper över mig.

Efteråt är det mörkt och jag är kall och blöt och det hänger ett svart mummel i luften, något om att alla mina kompisar har lägenheter eller hus eller bäbisar eller hundar eller åtminstone ett minst femårigt förhållande. Bilder blixtrar förbi mitt inre, Tinderprofiler och sms-konversationer, någon skriver “Are u up” klockan 04:47, “Hi vicky” igen klockan 02:23 några dagar efter, och “Hey vicky wyd” ännu någon dag efteråt klockan 01:29. Jag är tjugosju och undrar varför jag är kvar i denna sörja, undrar om det är såhär det känns att inte ha figured out your life.

Och kanske är det sant att jag fortfarande inte har figured out mitt liv. Jag bor med två roomies, jag vet inte hur man kör bil, och det närmaste jag har till förhållande just nu är en förvisso snygg, men självupptagen musiker som efter åtta dejter inte ens kan komma ihåg att jag inte äter kött. Bingo. Jag vet inte var jag är om fem år, eller kanske ens ett, och vid det här laget känns en flytt till månen närmare än ett lägenhetsköp. Ok, blöta jävla ångestflod — jag fattar hinten.

Jag fattar vad den gör med mig, den här svarta stridande floden och varför. Jag känner strömmarna, de drar kring mina vrister men jag kommer på mig själv och jag trycker huvudet ovan vattenytan igen. Jag påminner mig själv hur man simmar igen, andas extra djupt och jag nyktrar till. Och då är det som att jag når en strand, som att solen skiner rakt igenom mig, och långsamt tinar jag upp och blir varm igen.

När solstrålarna spelar över mitt ansikte minns jag mig själv och vem jag är. Jag minns varför jag lever, och jag kommer ihåg att jag lever för äventyren. Jag tänker på de gångerna jag varit fast i utstakade banor, i rutnät och regler, och jag minns paniken i det. Jag är inte menad för det — inte nu. Jag minns tillbaka på när jag var i ett långt förhållande, det var ett samboskap med husdjur i en mellansvensk mellanstad. En dag läste jag ett blogginlägg av någon som bestämde sig för att flytta till New York och trots fantastisk kille, katt och lägenhet hade jag slängt mig ner på sängen och gråtit. Insåg väl inte det då, men jag gör det nu: jag är menad för impulsivitet och frihet, för resande, för äventyr, och för oväntade möten.

Det kan få finnas ångest ibland, men jag är okej, jag vet det. Jag har kanske ingen gullig ettåring, inget renoveringsprojekt och ingen familjevänlig hund, men jag har mina egna äventyr. Jag kan flytta till San Francisco om jag vill, jag kan flytta till New York om jag vill, jag kan flytta till Los Angeles om jag vill. Jag kan lära mig köra bil fastän jag fyllt tjugosju, jag kan hitta på mina egna regler. Jag kan börja prata med främlingar i Ubers och säga “can I join” och hänga med på spontanfest på W Hotel för varje natt kan vara min natt om jag vill. Jag kan spänna ögonen i den snyggaste killen på baren, jag kan hångla upp honom och låta bli att smsa dagen efter, jag kan dansa bli full skratta gråta göra vad fan jag vill.

Det är okej att tiden går. Tvåtusenarton var ett praktexemplar men jag vet hur man simmar nu, hur man surfar på vågorna istället för att ätas av dem, spolas bort. Och då kan varje år bli mitt år, varje år kan bli ett äventyr.

 

 

15

Kommentera

Nastasja

Du är så fantastisk med dina ord!!! Älskar att läsa. Känner att jag är en av dem du beskriver och det är liksom inte utan ångest ibland som jag har hus i en förort med ett jobb som äter upp all tid. Tänker då och då ”jaha blev det inte mer än såhär” men vwt att jag alltid sträcat efter rutin. Försöker hitta guldvardagen i mitt, hoppas att odling ska bli kul i sommar tex. Hoppas du vill hälsa på någon gång och bli bjuden på brunch och kanske lär jag mig göra bloody marys för din skull!!!

Vicky

fina nastasja!! det är ju det som är tankefällan tror jag, att gräset alltid är grönare på andra sidan. finns ju inget rätt eller fel, bara vad som känns mer eller mindre rätt i olika skeden i livet. det är ju helt fantastiskt att ni har ett hus, kan knappt fatta det. kanske inte låter så i texten men jag vill ju tex också ha en bebis nån dag, men den här krönikan är mer en påminnelse till mig själv att inte leva i ångest att jag inte har det än, utan att komma ihåg vilket fantastiskt liv jag har tills jag hamnar där 🙂 ser fram emot bloody marys med dig!

Nastadja

Tycker att det är en så bra påminnelse med! Att sträva efter målbilden man har i livet just nu. Älskar ju huset men blir så sjukt påverkad av andra, precis som du beskriver. Längtar tills vi ses igen <3

Alltså. Åh. Du sätter PRECIS ord på hur jag känner just nu. 2019 är året då jag borde börja plugga och ”ta tag i mitt liv” eftersom alla andra verkar göra det, men jag vill inte. Vill inte. Att vara fri är svårt ibland. Tack för att du visar vägen!

Kram!

Vicky

men åh, är ju så lätt att säga till andra och inte till sig själv men OROA DIG INTE osv. du måste ingenting!! det är det som är lifehacket. man får göra prick vad man vill. lyx!! kram

Tycker att ditt liv låter alldeles fantastiskt!!!
//hälsar gift trebarnsmamma till tonåringar, med villa, bil men ingen hund, som önskar att mina barn ska leva precis så där, innan de eventuellt bestämmer sig för om de vill följa normen. Eller inte!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.