Relationen
Du och din älskade lever tillsammans. Ni ligger, äter, festar, sover, shoppar, tränar, kollar på film och reser precis när och hur ni vill. Allt är chill och livet leker.
Så kommer det ett barn till världen. Plötsligt märker du vem det är du lever med. Sidor som du inte ens efterfrågat eller noterat innan ni blev föräldrar uppvisar sig först nu. Hrm. Vad hände? Vem fan e han?!
Plötsligt ber man om lov att få gå ut och ta en öl med polarna, med stora cockerspanielögon. Vänta nu lite här. Jag har varit nykter, gravid, fet, hormonstinn sömnlös och illamående i 9 månader. Sen lämnar jag förlossningen med en havererad kropp och ett babianarsle efter att ha bajsat ut en vattenmelon. Nu sitter jag här med min annars vackraste sexigaste kroppsdel i munnen på vårt barn 24 h och så undrar du varför du inte kan få gå ut med grabbarna. Och jag är en gnällig pipkärring som säger nej?! Om du inte förstår själv att du är fel ute så. Och just det gör så många kvinnor ledsna och ensamma, att frågan ens kommer…Kan ni förstå det? Vi älskar det vi går igenom. Men de flesta av oss hatar det lite också. Och kvinnor känner sig ensamma och oförstådda då männen fortsätter leva som vanligt och har sin kropp för sig själv. När man väljer att skaffa barn, då väljer man nåt som man egentligen inte förstår innebörden av. Men man måste förstå att det helt klart betyder avkall och uppoffring till en början på heltid. Ställ in er på att isolera er och skit i allt annat i 2 månader efter förlossningen och ni får bästa möjliga förutsättningar för nystart som småbarnsfamilj. Det dybaraste i livet- familjen och relationen till din livspartner.
Förändringen
I början är det mysigt såklart men också mycket jobb och stora förändringar med ett litet barn. Tro för guds skull inte att livet är slut för det! Men just nu har du valt att bilda familj. Det gör man tillsammans. Inte genom att en part är frånvarande. Boa ihop er, det är fantastiskt på alla sätt. Man kommer kunna dricka öl med polarna igen, men kanske inte just precis nu.
Alla människor kommer från olika familjer och förutsättningar. Av det märks oftast inget innan man blir föräldrar. Desto tydligare blir det när man uppfostrar barn. Hur pratar vi till varandra? Vilket språk använder vi? Äter vi middag tillsammans? Hur reagerar man om det gjorts nåt galet? Hur umgås man tillsammans? Vad är respekt och hur visar vi det? Vad är viktigt i livet? Vad har vi för vardagsrutiner kring mat, hushåll, sömn, fysisk aktivitet etc? Hur kommunicerar vi känslor? Vad är ansvar?
Det vi får som små
Här har vi vårt omedvetna arv i ryggsäcken och utan att du vet ordet av använder du det som du själv upplevt som liten. Har man blivit utskälld om man spillt mjölk? Har man kört med 5 minuters metoden? Har man haft pedagogiska, lugna föräldrar eller har det varit bråk och stim runt köksbordet? Har man fått godnattsaga och kramar och blivit badad eller fått krypa ner smutsig själv i sängen? Detta är inget vi valt själva. Det vi får som små, det blir våra referenser och det är den enda sanningen vi vet vare sig vi vill eller ej. Visst, det finns dom som haft en förfärlig barndom men som lyckas göra precis tvärtom själva som vuxna men det är tyvärr inte självklart. Jag utgår ifrån att människan i sin natur oavsett bakgrund är god och vill gott och blir förälder på sitt bästa vis utifrån sina förutsättningar men vi är olika! Vad kommer vi ifrån själva och hur vill vi uppfostra våra barn? Är vi ense? Hur skulle vi kunna enas? Prata!
Olika språk från när vi var små
Hur kommunicerar vi kärlek? Kommunicerar vi kärlek alls? Vad är viktigt? Vill vi ha en paket med sidenband eller vill vi bara ha en kram för att känna oss viktiga och uppskattade? Eller känner vi kärlek när någon tänkt till och handlat med till middagen hem? Detta gäller både er relation och er som föräldrar o som enskilda individer. Vad behöver din partner för att må bra och känna sig lycklig? Vad är hennes dröm? Vad gör henne ledsen? Vet du det? Om inte så ta reda på det! Vi ÄR olika och vi är uppväxta med olika språk. Vetskap, kunskap, acceptans och respekt för våra olikheter är en grundpelare och ett måste för att kunna leva tillsammans och uppfostra barn tillsammans. Vi tycker olika ibland. Det är ok. Ibland förstår vi inte varandra alls men gör åtminstone ett försök att förstå din partner eller hennes situation. Ni kan hitta ERT sätt. Mötas halvvägs. Men för att komma dit måste man respektera olikheter och att båda kan ha rätt. Detta är en livslång process och detta måste pratas om. Ni måste prata! Bråka om så behövs. Uttryck känslor och tankar. Lär dig säga förlåt. Annars tappar ni varann på vägen. Det finns ingen som tycker lika om allt och är vänner och likasinnade i allt. Relation, föräldraskap och familj behöver jobbas på, vårdas. Vill du ha en fru med sexlust? Lär dig hennes kärleksspråk! Det finns inget så oattraktivt som trötta, oansvariga, icke-handlingskraftiga män. Ta disken efter maten och du ska se att du får ligga. Ganska lätt ekvation. Medan män tänker ”va fan har disken med sexlust att göra”. Vi är olika! Fatta det bara!
Sen måste vi kvinnor respektera att mannens startsträcka är betydligt kortare än vår. O att mannen är duktigare på att bara va utan att analysera o känna så jävla mycket kring allt. Östrogen och testosteron liksom. Olika!
Planering och framförhållning- lär er dem orden! Skriv veckoplanereringar, storhandla och hjälps åt. Dela på föräldraledigheten, det främjar alla i familjen. Gilla läget att sex inte står högst på listan nu, men för de kan man ju pussas och kramas och va nära känslomässigt. Man hittar nya sätt.
Det svajar under fötterna, allt förändras men ni har möjlighet att forma det tillsammans. På ert vis. Föräldraskapet och relationen.
Peace out och kraft åt alla/ fittdr.
Du hittar mer av Fittdoktorn här.
Illustrationen till inlägget är gjort av Julia Hermansson.
Kommentera
Aline
Tack! Så bra skrivet och skönt att läsa när man är mitt i ”kaoset”.
midis
Håller helt med. En skön påminnelse!
J
Fantastiskt varmt skrivet. Jag blir så imponerad av att någon kan vara en hjälpande hand utan att komma med en enda pekpinne. Wow! Jag och min man har tre barn tätt. Jag har alltid drömt om och föreställt mig en lite större familj med fyra barn och varit öppen med det. Men nu säger min livspartner nej. Det är hjärtekrossande på så många plan. 1. Det känns som ett icke-problem. Jag är så oändligt tacksam och lycklig för våra barn. Men ändå fattas en pusselbit. Det kommer alltid finnas ett tänk om. Jag brottas ständigt med att släppa och trycka undan drömmen. Vilket gör att jag skäms för den. 2. Jag har ingen att prata med om det här eftersom ingen riktigt delar samma längtan eller bara tycker att jag är skvatt galen som drömmer om mer småbarnsliv. Men det är ju inte småbarnslivet i sig utan en stor familj med massa kärlek och många att älska. 3. Det tär på vår relation. Jag anstränger mig till max för att allt ska gå smidigt med barnen eftersom jag när ett litet hopp om att han ska ändra sig. Och det gör att jag ibland glömmer att njuta av det som är. När han inte ändrar sig känns det som att jag misslyckas med att göra honom lycklig. 4. Diskussionerna vi har om det blir lätt väldigt ångestfyllda och jag räds att faktiskt råka bli gravid för att jag skulle veta att min man inte vill. En abort eller ett barn till skulle innebära ett enormt avkall oavsett för en av oss. Tack för att jag fick skriva av mig.
midis
Tack för du delar med dig, tror många kan bli hjälpta av just det – att dela med sig!! Det finns inga rätt eller fel i hur man drömmer. Det kan vara lika underbart som hjärtekrossande vad man än drömmer om. Men precis som Annika skriver; PRATA! Det är nog enda vägen ur. Kram!
J
Tack för omtänksamma ord. Kram!
BS
Förlåt, men jag håller inte ALLS med ang det sociala?!
Vi kastar typ ut den andre när det kommer upp något socialt sammanhang som hen vill gå på.
För oss har att få barn inneburit att sociala träffar minskat till typ NOLL. Obs, ej träffar med barn. Och det är absolut jättemysigt att träffa sina kompisar med barn och se dem leka tillsammans osv, men i ärlighetens namn får man inte ut så mycket kvalitativt umgänge med den andre vuxne då, iaf inte med småbarn.
Men sociala träffar som att gå ut och dricka öl med kompis; YOU ARE WELCOME! Så glad när dessa tillfällen uppstår pga: Den som går ut och dricker öl är mycket gladare både innan och efter sin träff. Man får vara ensam hemma med kidsen, vilket ju är supermysigt! Man får tv:n för sig själv när kidsen lagt sig!
midis
Fattar typ vad menar ändå, håller helt med. Kan njuta så himla mycket av att vara själv med Algot på kvällarna då och då. Men precis när han var nyfödd, vilket jag tror krönikan syftar till, så uppstår det ett mellanrum ofta. När kvinnan varit gravid i nio månader och killen.. inte har det. Men det är ju samtidigt det som är det fina i föräldraskapet: nyanserna. Det finns lite av allt! Viktigast: gör det som känns rätt i magen!