2018-10-14

Jag har en kilt

Mamma vill ta foto på mig. Det är morgon, sent nittiotal och jag går i lågstadiet. En helt vanlig skoldag, men jag har klätt upp mig lite extra. Jag har på mig en vit jeansjacka och vita strumpbyxor i vita sandaler. Och en rödrutig kilt. Mammas gamla kilt, som hon köpt på resa i Skottland när hon var liten. Mamma tycker att jag är så fin. Det tycker jag med. Men i skolans korridor blir jag omringad av de coola, äldre tjejerna som ser på mig och frågar: “Varför är du så finklädd? Ska du på kalas eller?” De skrattar hånfullt åt mig. De har adidasbyxor och tjocktröjor med Champion-logga. Håret är klippt i skarp, kort page, precis som Robyn. Allas stora idol. Min med. Men mitt lockiga hår vill inte lägga sig som deras. Jag blir paff, ledsen, känner mig töntig och fel. Samtidigt finns där något annat, en liten röst inom mig som säger: “Strunt i dom. Jag är fin. De andra förstår bara inte.” 

Så jag fortsatte klä mig som jag själv ville. Jag fortsatte rota i mammas, fasters, farmors och mormors garderober efter kläder, skor och väskor att använda på nya sätt. Hos gammelmoster hittade jag en helt fantastisk 50-talskjol, veckad och knälång med grafiskt mönster i turkost och grönt. En kjol som Carrie Bradshaw hade kunnat ha på sig, tänker jag och tar på mig den för att gå på födelsedagsfest. Men det är tidigt 2000-tal, jag går i högstadiet och Malmö är långt ifrån Manhattan. Alla tjejer på festen har jeans och tighta toppar med spagettiband. “Alltså, inte för att vara taskig, men varför har du på dig den kjolen?” frågar en av dem. ”För att jag tycker att den är fin”, svarar jag. Hon förstod uppenbarligen inte heller.

Några år senare utlyses en tävling på en av Sveriges största bloggar: “Inspireras av Gossip Girl och vinn en resa till New York!” Jag har sett alla avsnitt av Sex & the City, men inte ett enda av Gossip Girl. Men jag ska vinna ändå. Av min farmor lånar jag en lila v-ringad tröja. Min syster har en vit blus och min mamma ett långt halsband med pärlor. Och en kilt. Jag tar fram den rödrutiga kilten ur garderoben igen, nu som min Blair Waldorf-kjol. “Grattis Jasmin, du har vunnit!” säger Elin Kling när hon ringer mig. Hon förstod. Tillsammans åker vi taxi på New Yorks gator och jag får köpa skor på SAKS Fifth Avenue – precis som Carrie.

Källa: här

Ytterligare några år där efter har jag hoppat av universitetet, gått en stylistutbildning, bloggar om mode och bor i Stockholm. Jag vågar slänga iväg ett mail till en stylist jag beundrat på avstånd, länge. Vi träffades på Centralstationen och eftersom jag vet att hon och Robyn precis suttit front row på Kenzos visning i Paris tar jag på mig min fasters gamla Kenzo Jungle-tights. Det går hem. Hon förstår. Som hennes assistent får jag vara med och planera den stora invignings-showen för Jean Paul Gaultiers utställning i Stockholm. Som överraskning ska självaste Robyn komma in på slutet, klädd som Jean Paul i hans signaturlook: blåvitrandig tröja och kilt.

“Jag har en kilt”, säger jag. Robyn får låna den.

 

 

 

 

Du hittar mer av Jasmin här och här.

26
  • Just wanna view more of
  • Style

Kommentera

Länge leve kilten! Vilken fin krönika om att våga gå sin egen väg. Heja!

Tack Julia <3 Vad glad jag blir!!!

Dewi Jahja

Heja dig Jasmin! Så fint skildrat – med massor av integritet – inifrån och ut!
Dessutom glad att mina gamla Kenzotights verkligen kom till nytta:) . Jag fick dem i 30-årspresent 1991 av min redaktion och blev fullkomligt överlycklig. De var utan tvekan mitt favoritplagg ett par år framöver. Kilt hade jag på 60-talet. Farmor gillade ju kilt som du vet och jag minns att jag fick en liten kort, rödgrönrutig, med en såndär stor ”säkerhetsnål” framtill, som jag kände mig jättefin i.

<3 Tack Dewi! Blev sugen på att ha Kenzo-tightsen idag bara för det… Liite slappa i resåren har de blivit men mycket älskade och använda 🙂

Vad kul! Jag har också envisats med att genom årtiondena ha på mig en kilt. Dock inte en och samma eftersom min första åkte på redan när jag var fyra år 1968. Och kommenteras den? Oh ja. Numera låter det så här:

– Men har du så kort kjol … i din ålder?

Tack Lotten! Haha, såklart det ska kommenteras… Suck.

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.