2018-08-28

Diagnos: ätstörd, ångestig, och så in i helvete normalviktig

Jag älskar verkligen Instagram. Det är min favoritplats för allt — jag kan hålla mig uppdaterad på #svpol, fangirla över Cardi B-videos och asgarvsscreenshotta memes. Och allt detta SAMTIDIGT som jag kan pusha ut mina egna bilder på LA-äventyr och SF-vyer. Dessutom följer jag så sjukt många inspirerande och vettiga människor (det är väl en naturlag att alla tycker att ens egna feed av dem man följer är den bästa väl?).

Diagnos: ätstörd, ångestig, och så in i helvete normalviktig

Men nyligen snubblade jag, nästan samtidigt, över två separata inlägg från två olika konton i min feed. Båda poster kom från personer som på ett eller annat sätt är superpassionerade kring kvinnors förhållande till kroppen, både mentalt och fysiskt. Jag följer dem för att dom båda är starka, inspirerande individer som sänder ut tänkvärda, upplyftande och kroppspositiva vibbar (för regel #1 är att om du inte har posi vibes drar jag en unfollow dirr).

Kontentan av det ena inlägget var ungefär följande:

“Din kropp är en reflektion på hur du mår. Om du ser tillbaka på tiden då du mått som bäst i livet kan du säkert minnas att det var då din kropp både kändes och såg amazing ut.

När vi mår skit är känslan den motsatta: vare sig vi inser det eller inte, så använder många av oss mat till att fylla ett tomrum för att ge oss någonting som vi saknar i våra liv, vårt jobb, eller våra relationer — en emotionell krycka utan att reflektera över det: överäter, stress-snacksar, och självsaboterar konstant. Vi går runt med ett sug som inte försvinner, är ständigt uppsvullna, och går upp i vikt. INTE OK.”

Och det här det andra inlägget på ett ungefär:

“Din kropp är en reflektion på hur du mår. Om du ser tillbaka på tiden då du mått som bäst i livet kan du säkert minnas att det var då din kropp både kändes och såg amazing ut.

När vi mår skit är känslan den motsatta: vare sig vi inser det eller inte, så använder många av oss svält till att fylla ett tomrum för att ge oss någonting som vi saknar i våra liv, vårt jobb, eller våra relationer — en emotionell krycka utan att reflektera över det: vi övertränar, stressbantar, och är hungriga konstant. Vi går runt med ett magkurr som inte försvinner, är ständigt yra, och går ner i vikt. INTE OK.”

Diagnos: ätstörd, ångestig, och så in i helvete normalviktig

JAHA. Några reflektioner här då. Först och främst: VILL SKRIKA!!! Hur kommer det sig att båda dessa två kroppspositiva konton i min feed har detta tunnelseende på…trumvirvel…vikt? Sist jag kollade var det tvåtusenarton. Trodde vi hade lämnat vikten av vikt i förra decenniet minst. Har det gått folk helt förbi (samhället i allmänhet och kroppspositiva communityt i synnerhet) att varken välmående, hälsa eller ätstörningar fortfarande inte bara sitter i plus eller minus på vågen.

Hur vi hanterar matångest, stress, och ätstörningsspöken är inget att skämta om. Det är svinviktigt att vi tar det på allvar, och det är fint att se fler och fler dela sina upplevelser och att stigmat kring psykisk ohälsa blir mindre för varje dag. Men — vi får inte glömma att vi alla hanterar livet olika. Snälla rara (samhället i allmänhet och kroppspositiva communityt i synnerhet) — fortsätt vara öppna, ärliga, och kroppspositiva kring *alla* kroppar där ute och stötta alla som vågar dela sina erfarenheter; men alla ni vänner av ordning kan väl för tusan släppa dessa välmenande generaliseringar och okvalificerade gissningar kring betydelsen av och anledningen bakom viktuppgång respektive -nedgång?

Diagnos: ätstörd, ångestig, och så in i helvete normalviktig

Jag kanske skulle ta och skriva min egna instapost. Den skulle väl gå i stil med det här:

“Min kropp har aldrig riktigt varit en reflektion på hur jag mått. Om jag sett tillbaka på tiden då jag mått som bäst i livet så har jag varit normalviktig. När jag mått skit — ungefär likadant: jag väger normalt, tränar normalt, har normala värden.

Ändå har jag genom åren haft en högst icke-normal relation till mat. Ändå har jag skadat mig själv. Ändå har jag blivit diagnosticerad med en ätstörning. Allt medan min vikt varit ungefär samma. INTE OK.”

Lär väl inte bli många likes på den. Men det kan det väl vara värt.

 

 

 

 

 

Vickys blogg hittar ni här. 

23

Kommentera

Frida

Alltså äntligen ett kroppsinlägg jag håller med om!

vad glad jag blir tackitack!!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.