2013-11-19

Den där första jäkla tiden.

zzzz
Samtidigt som blondinbellabarnets nedkomst närmar sig tänkte jag att det var dags att kolla igenom min egen förlossningsmapp på datapatan. Minnas tillbaka. Det känns liksom som ljusår bort. Den där första jäkla tiden. För mig tog det hundra år att landa och känna en trygghet i mammarollen™. S hade kolik sina första tre månader på denna jord. Jag har nog aldrig skrivit om det tidigare. Hon skrek och skrek och vi var liksom hjälplösa. Hjärtat värkte ikapp med snippy och bäcken och bröst. Jag kunde inte trösta mitt eget barn. Det var nedbrytande att se den där lilla personen som jag skulle ta hand om och skydda och se till att inget ont någonsin hände i smärtor.
Jag ville helst bara gömma mig under en sten. Om stenen fanns inom hemmets fyra väggar vill säga. Jag ville absolut inte röra mig i det offentliga, men det gjorde jag liksom ändå (när jag inte låg och trodde jag skulle dö i mjölkstockning för åttonde gången). Fikade och lunchade tillsammans med vänner, bekanta och en efterhängsen vetskap om ekvationen: S + skrik = *oändlighetstecken*. Och att det aldrig upphörande skriket skulle störa kostymnissarna och tanterna och alla i hela världen. Om vi säger att hon skulle råka bli tröstad av att bli ammad skulle jag ändå bara mjölka ner hela caféet och allas kladdkakor och dyra macchiatos med mina sprinklers till boppar. Om hon skulle råka komma till ro och somna skulle hon säkert dö i plötslig spädbarnsdöd.  Jag var konstant uppstressad, hysterisk och amningssvettig. Och lät mig inte få vara det.
När hon var tre månader slutade hon andas. En liten stund. Och jag slutade amma. Kanske hör det ihop, att hon hade slutat gå upp i vikt och andningsuppehållet. Kanske är det också det hemskaste jag någonsin känt. De där tomma lungorna. Gropen under revbenet. Jag minns fortfarande exakt hur det kändes. Och jag håller andan varje gång jag ska känna med handen på hennes mage att hon fortfarande lever. Men där rev jag alla ribbor och släppte alla förväntningar på hur cool jag skulle vara som mamma. Hur bekväm jag skulle känna mig i mammarollen™. Hur ofta jag kunde känna på hennes bröstkorg. Hur nära jag skulle ha vagnen när jag avslappnat fikade med gamla klasskompisar. Hur relaxat jag skulle amma i det offentliga tills hon var cirka två år. Hur orolig jag fick vara.
Och tänk sådär ett och ett halvt år senare är jag helt säker på att jag är världens bästa mamma till S. En liten liten cool hönsmamma.
jmf
En annan sak som slog mig när jag kollade i mappen: alltså vad fräsch jag var bara ett par dagar efter los förlossos. Med piffig klänning och trendfärgen blåmärkeblå från det värkstimulerande droppet. Förstår exakt varför jag blev nominerad till tidningen Mamas  bloggmama-pris det året och inte ens blev bjuden på galan i år.
prom2

0

Kommentera

Men åh. Igenkänningen! Tack för detta inlägg!

Åh vilket fint inlägg! <3
Grät en skvätt och kände med. :')

Ida

Kände själv hur det nästan var svårt att andas när du beskriver andningsuppehållet. Usch vad läskigt. Man kan nog inte förstå hur det känns om man inte har barn själv. Men jag tror det är lite liknande med min mycket yngre syster. Kommer ihåg när vi var i Paris ensamma och jag liksom konstant hade hjärtat i halsgropen eftersom jag var så orolig att hon skulle ramla ner i Seine eller nånting. Men hon lever och frodas som tur är!

VictoriaB

Fint inlagg Ida!
Kramar!

Zanna - mamma till Levis 18 månader

Vad fint skrivet Ida. Och jag måste bara säga, igen, att Stella är den SÖTASTE lilla flickan jag någonsin sett. Om jag få en flicka, så funderar jag helt seriöst på namnet Stella.
Urgullig

Elin

Du är så stark och så bra och det har du varit hela tiden även om du inte tror det själv. Är så glad åt din lilla familj. Fällde en liten tår till inlägget, du är så duktig på att skriva Ida!

Va? Vikken skandal att du inte blev bjuden. 🙁
Jag kom på mig själv med att bli SUR för att BB’s förlossning gick citat ”fantastiskt” när min var förskräcklig. Tabutänk verkligen, men frågan kom upp: Vad har hon gjort för att förtjäna en sån fantastisk förlossning och jag inte??
Givetvis vet jag ju att det är helt random. Logiskt. Men vad knäppt man kan tänka. Nu fick jag det ur mig här, också helt random.

åh mys och gos blandat med dödsångest och panik. Ser ändå fram emot det, knäppt va? Älskar att du är så ärlig och skriver så jäkla underhållande. Pussa på din lilla bäbis nu.

Åh så bra skrivet! Jag har länge tänkt jag ska skriva av mig om den första tiden men jag är nog inte redo riktigt än. Nu ska jag gå och krama mitt fjun <3

så jäkla bra skrivet fina du. Känner igen mig så mycket av det du skriver, den första tiden var minst sagt omtumlande. Och jag ska ge mig på det igen om några veckor! Galet ju!

Patricia

Åh vad arg jag blir att du inte fick gå på galan! Jag var där igår och du missade ingenting helt ärligt. Men ändå. Sura tomater. (obs jag var endast bihang till en annan inbjuden, det var inte mycket till kul utöver att jag var den enda som hurra:ade över att de bjöd på snittar med prickig korv i. Som jag sen tappade i min urringning… aja.)

Själv landade jag nog inte i mammaskapet före hon blivit typ… 14 månader? Allt var kaos de första nio-tio månaderma. Nu är hon 17 månader och jag tror ärligt att jag lider av post-traumatisk stress. Fint inlägg <3

Man tappar ju andan själv då du skriver om andningsuppehållet. Kan inte ens inbilla mig vad jag skulle göra om det skulle hända mina bebisar. Tvekar inte någonstans att du är bästa mamma för Stella!

Natalie

Ååååh Ida!!!! <3 Känner igen detta så mycket och tänkte också på det när jag såg att BB hade fått barn. Var tom tvungen att kommentera till henne och skriva: "Vet inte om du känner dig ledsen och konstig. Men om du gör det så är det helt okej och inget märkligt med det. Ha inte skuldkänslor!".
Fick min dotter för 4 månader sen efter en helt traumatisk aslång förlossning. Sprack från A till Ö och hade jätteont. Grät varje gång jag skulle amma pga ont i brösten. Och då hade vi ändå "världens lättaste bebis". Trodde det skulle vara så för alltid och tänkte att jag var förlossningsdeprimerad och att det var viktigt att piffa upp sig och ta emot besök och känna sig helt normal 1 vecka efter förlossningen. Vet att jag gick tillbaka i ditt arkiv och läste från när S var nyfödd och tänkte att du verkade ha haft det så lätt. Antagligen gav jag ju också den bilden utåt, att allt var frid och fröjd. Grät och grät och grät i tre veckor. Kan inte ens tänka mig hur jobbigt det hade varit om hon dessutom haft kolik. Nu är hon 4 månader och jag börjar älska att vara mamma och känna mig tryggare i mammarollen för varje dag som går! Är tryggare med att gå ut, det känns inte alls jobbigt längre. Men de första tre veckorna var nog de jobbigaste i hela mitt liv!

Natalia

Igenkänningsfaktorn är hög. Första tiden är inte rosafluffig för alla. Bra skrivet, tack!

Matilda

Åh, ja! Jag blir också provocerad av Blondinbella! ”förlossningen var fantastisk och tog 4 timmar, amningen går superduperbra direkt och nu sitter jag och tittar på fotboll på bb”
Min förlossning var så jävla smärtsam och jag trodde att jag skulle dö och den tog 12 timmar(+12 timmar hemma). På bb var jag instängd på rummet i 3 dygn pga ville absolut inte träffa andra människor. Sitta i sällskapsrummet och se på tv? BAH! Satt med rödsprängda ögon och stirrade på bebisen och hoppades att den inte skulle vilja amma för det gjorde såå jävla ont. Tryckte på larmknappen 100 gånger säkert på grund av panik.

Det var det finaste inlägget jag läst på länge! Fina du, tack för att du delade med dig! Massa kramar!

Tack för ett viktigt inlägg som jag och säkert många andra mådde bra av att läsa. Ibland får man prestationsångest av hur lycklig och bra man ska vara. Vissa verkar tycka att det bara är att ta sig i kragen och att allt löser sig med rätt inställning, men så är det inte för alla. Jag känner mig fortfarande värdelös efter min förlossning med en latensfas med 2-4 minuter mellan värkarna i 48 timmar. Då hade jag fått två sovdoser och när jag blev inskriven var jag helt förstörd, tröttare än någonsin och öppen… 1 cm! Wohoo. Men nog om mig, ville bara dela med mig för man måste få säga att det kan vara svårt. Första tiden med bebis med.
Och du är världens bästa mamma till Stella. Jag inspireras massor av ert liv, ni verkar ha så mycket roligt för er och önskar att mitt liv ser ut så om ett år när min son är lite äldre! Tack igen <3

Natalie

Låter PRECIS som min förlossning! Vilken jävla mardröm. Mellan 0-2 cm var allra jobbigast! 48 timmar av värkar som aldrig släppte och bara spydde som en gris. Och inget hände!!!! Sen efter andra sovdosen öppnade jag mig till 7 cm på bara tre timmar och sen fick jag iaf äntligen ta lustgas och epidural för att överleva de 12 timmarna som var kvar. Skönt att någon har upplevt något liknande, känner mig också dålig….. (Vilket ju är helt sjukt)

Men gud blir typ glad av att höra att någon annan varit med om samma, tycker man mest bara läser om snabba förlossningar! Min förlossning gick också fort på slutet, eller när jag var inne tredje gången var jag öppen 1 cm och de kunde inte ge mig en tredje sovdos (de funkade ju ändå inte.. hade fått sova totalt 6 timmar på 2 dygn på 2 sovdoser) så gjorde de en hinnsvepning. ”ÅH vilken straaaam kant” sa barnmorskan. Sen öppnade jag mig till 3 cm på en timme. Sen var han ute 7 timmar senare. Har typ minnesluckor från hela förlossningen, jag satt typ fast i lustgasmasken, hade blåmärken på näsan dagen efter, haha! Men min kille sa igår efter att jag ältat det här för 170e gången att ”har man en förlossning som du så är man ju inte sämre, då måste man ju jobba ännu hårdare!”. Hade bara drömt om att få känna YES när man blev inskriven för att man öppnat sig tillräckligt, men nu blev det ju aldrig så.
När jag blev hemskickad sa de ”nästa gång du ska föda så är det nog bra om du åker in ganska fort eftersom du hade en snabb förlossning”. De menar ju själva förlossningen efter latensfasen men fyfan vad det kändes ironiskt att höra ändå!
Känn dig inte dålig <3 vi är grymma.

Fast 12 timmar kvar efter 7 cm var ju inte snabbt. Stackars dig, åh gud. Du måste varit hur trött som helst.

Moa

Vad oerhört fint du skriver, Ida! Grät en skvätt nu när jag läste om andningsuppehållet och minns att jag blev så orolig och ledsen när jag läste om det då när det precis hade skett. Jag har en pojke lika gammal som Stella, därför har det varit extra intressant att följa dig genom graviditeten, förlossningen, spädbarnstiden fram tills nu och in i framtiden.
Första tiden med min lille Lusse var rent ut sagt… hemsk. Självklart älskade jag honom så det gjorde ont, men han var sjuk och vi var in och ut på sjukhus. När han friskförklarades vid 1 månad och vi fick åka hem var det en stor lättnad. Men hemma kändes allt dystert och tomt. Jag längtade tillbaka till livet innan förlossningen och hade enorma skuldkänslor för det. Min sambo, Lusses pappa, var också nedstämd och det kändes som det låg ett grått filter över hela den sommaren, 2012. Frampå hösten började jag trivas i mammarollen, började umgås med andra nyblivna föräldrar i grannområdet och var världens stoltaste mamma någonsin, ville visa upp Lusse för hela världen!
Det har gått upp och ner, men nu börjar jag längta efter nästa klimp.
Det är säkert jättedumt, men jag stör mig på BB enormt mycket. Jag tror verkligen att hon inte kan erkänna hur jobbigt och tufft det kan vara, för det ÄR det. Eller…? Är jag bara en avundsjuk tragisk olycksönskare?

Tusen takk for at du tar den tid til å bli bedre kjent med meg. Jeg er en 27 år ung selvstendig med base i Oslo. Jeg har endelig funnet mitt ”kall”, som gledespike er jeg helt i mitt ess. Mitt valg har gitt meg mange muligheter som jevnaldrende bare kan drømme om. Fantastisk sex, spennende reiser og herlige bekjentskaper for livet er bare noen av fordelene jobben min gir. Jeg kunne virkelig ikke ha vært heldigere og jeg føler meg priveligert hver dag.

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.