2017-04-18

Varför praktiserade jag?

Nu är det snart tre veckor sen jag slutade på min praktik. Under fyra månader praktiserade jag på Mama Said Media – en digital byrå med fokus på sociala medier. Så himla skönt att ha det bakom sig inte för att det var dåligt – tvärtom – utan för att jag har haft ont i magen över detta i över två år.

Vi tar det från början.

För snart tre år sen skrev jag min c-uppsats och det var den som knäckte mig. Jag älskade att gå på universitet mest för att jag en gång i tiden trodde jag var för korkad för att klara av det. Men jag inte bara klarade av det – jag var duktig. Och utan att riktigt ha förstått det själv, blev jag beroende av den känslan. Så jag var fast besluten över att få VG på min uppsats. Samtidigt som jag planerade mitt och Antons bröllop och gifte mig två veckor före inlämning. Jag grät när min examinatorn gav mig Godkänt. Jag grät, la mig på soffan och firade aldrig min examen. Jag kände mig som en besvikelse. Än idag har jag inte plockat ut mitt examensbevis.

Sen blev jag gravid.

Pluggade en skitrolig kurs på Malmö Högskola, att skriva och publicera på digitala medier. Det var första gången jag fick praktisera all den teori jag lärt mig i Lund. Och det gick bra. Min lärare tyckte till och med att jag skulle skicka in mitt ena projekt till Disney. Sannolikheten att de ens skulle öppna det var förvisso minimal men det är inte poängen.  Han tyckte det var tillräckligt bra för att försöka. Men jag gjorde aldrig det. Och i efterhand (alltid, i efterhand) är det så tydligt för mig hur naggat i kanterna mitt självförtroende var redan där. Jag var kass fast allt visade på annat.

Algot föddes och jag åkte bergochdalbana. Åh. Ibland önskar jag att jag visste det jag vet nu då. Att jag skulle varit mer förlåtande mot mig själv. Insett att det är okej med både otillräckligthetskänslor och att depressioner under och efter graviditet är vardagsmat. Men jag skämdes. Så jag sprang på, tryckte undan alla känslor och låtsades som allt var bra. Tills kroppen sa ifrån och jag inte sov på fyra månader. Hittade mig själv hulkandes på en vårdcentral med så mycket ångest att det stundvis kändes som jag skulle dö.

Sen började Algot på dagis. Det var avgörande för mig. Känslan att äntligen få lite avlastning för att kunna börja laga mig själv igen var ovärderlig. Fokusera. Göra en sak i taget. Det blev vändningen. Jag hade haft ångest i över två år – sen min förbannnade c-uppsats – över att jag inte hade någon jobberfarenhet. Det kändes som precis varenda jävel sprang om mig. Att jag var sist. Sämst. Och jag orkade helt enkelt inte känna så längre. Den känslan åt upp mig. Jag var dränerad. Höll på att ta slut.

Jag skulle kunna säga att jag sökte praktik för att var för att det är svårt att få jobb, att jag aldrig hade någon praktik i min utbildning, osv osv, men sanningen är att jag behövde det här. Jag behövde en låg tröskel. Så lite motstånd som möjligt. För jag var nere i botten. Så jag gav mig själv fyra månaders praktik för att jag behövde komma vidare. Jag struntade i var. Släppte all prestige. Jag ville bara…vidare.

Jag inser nu att Mama Said förvisso fick en sjukt kompetent praktikant – med nästan fyra års studier och flera års personlig erfarenhet av sociala medier. Men jag ångrar ingenting. Förutom att jag fick massa nya erfarenheter så lärde jag mig det jag behövde mest:

Att jag kan.

Jag lärde mig att jag är kompetent, nyfiken, smart och påläst. Med mycket kvar att lära såklart men jag insåg att jag är en duktig digital strateg. Hur fantastiskt kul jag tycker detta är, media och kommunikation. När jag grät dagarna i ända och hade som mest ångest längtade jag tillbaka till den gången jag började började på universitet och motbevisade mig själv första gången. När jag svängde med skolväskan, köpte fler böcker än vad som behövdes och småsprang upp till föreläsningssalen i ett blått hav av blommande skilla. Det var mitt mål. Att jag skulle blomma igen. Att uppleva samma slags känslor som då. Jag drabbas såklart fortfarande av otillräcklighetskänslor och ångest, det försvinner nog aldrig helt. Men det gör inget. För poängen är,

att jag tog mig vidare.

3

Kommentera

Blir rörd av din text. Så ärlig och rak! Heja dig Christin. Jätteglad att jag lärt (håller på att lära:) känna dig och övertygad om att du kommer att hitta jobbet som får dig att blomma fullt ut! Om något så är ju den kompetensen och utbildningen du sitter på så sjukt rätt i tiden. Framförallt kombinationen av att kunna skapa innehåll och samtidigt fatta strategin bakom. Som sagt, pepp pepp!
Kram, Lina

Christin

Lina! Tack! Blev så glad för din kommentar, den sparas! Och framför allt; detsamma!

Jag hoppas (och tror) jag någongång ska hitta min plats. Även om det kanske tar lite tid, det är väl det svåra att acceptera. Men långsamt leder ju också framåt, som jag snällt försöker påminna mig om. Framför allt, vill jag ha roligt längs vägen. Känns viktigt.

Det gör det förresten det så mycket lättare att skriva såna här texter med så fint pepp. Så tack! KRAM!

För det första – fi fan vad grym du är. För allt du uppnått men än mer för att du skriver så utelämnande här. Tänk vad det betyder mycket för personer som mig som är mitt uppe i plugget och lipar över skräcken att inte klara eller kanske få G trots att jag fått VG på nästan allt jag lämnat in. Uppskattar din blogg (och dig, även om vi aldrig träffats) så mycket. Heja dig!

Christin

TACK för den här fina kommentaren. Det gör det lättare att öppna på locket, så att säga. Det är därför jag gör det. För jag tror att hade jag läst en sån här text för ett, två år sen hade det betytt mycket. Så tack för att DU delar med dig. Jag tror verkligen på att det är viktigt att man vågar dela med sig. Man blir mindre ensam då, även om det är läskigt. Och jag kan verkligen, verkligen känna igen mig både framtidsångest och (okontruktiva) betygsambitioner. Önskar att jag kunde dela med mig av en snabblösning. Men det är ju en själv som måste känna att man duger. Det är inte helt lätt. Men hoppas vi kan peppa och stötta varandra på vägen dit.

KRAM!

Vad jag blir glad av att läsa detta! Heja dig Christin!

Christin

Tack! Blir glad av dig! Kram!

Åh <3 Vad glad jag är att du tog dig vidare, heja dig! Långsamt leder verkligen också framåt!

Christin

Långsamt leder också framåt!! Tack Mikaela!! Det är väldigt skönt att känna sig glad igen. Kram!

Fina du, vad glad jag är för att du tagit dig framåt och för att du idag ser din kompetens och stryrka. Jag är också en “duktig flicka” men sedan en psykolog lärde mig ordet “good enough” har jag tagit med mig det i livets alla delar vilket är skönt. Jag behöver inte vara världens bästa mamma, en super bra vän eller den driftigaste av de anställda, att vara tillräckligt bra räcker långt ❤

Christin

Ofta kommer man ganska långt med “good enough” och får dessutom lite skön livskvalité. Har väl inset att det är det livet handlar om – att göra bra och ha det bra. Måste gå att kombinera. Så det är mitt mål nu.

Tack för din kommentar. Blir väldigt glad. Inte minst på såna här utelämnande texter. Det är skönt att veta att man inte är ensam. Kram!

Emelie

Så himla bra och viktig text! För de där otillräcklighets känslorna kan knäcka en. Du är bra christin, heja dig! Många pussar ❤️

Christin

Emelie!! Tack för att du kommenterar. Betyder lite extra. Blir glad av dig! Du är också bra!! Puss!

Blir rörd. Sitter här med tårsprängda ögon och bara ler. Shit vad du är stark. Och jag känner igen mig till viss del. För mig var det en sån känsla av att jag kan när jag gick emot alla fördomar om mig själv och testade ett gammalt högskoleprov. Nu har jag ju till och med skrivit ett riktigt. Det fick mig att växa en meter direkt. Så mäktig känsla av att motbevisa sin självbild. <3 Tack för en viktig text och för att du delar med dig.

Christin

Tack för du kommenterar så fint. Visst är det en fin känsla? När man motbevisar sig själv. Jag var också stolt över mig själv när jag gjorde HP. Det SKA man va, för det är en jävla grej. Blev så imponerad när jag följde dig och ditt högskolepov på bloggen. Så målmedveten! Blev väldigt inspirerad! Heja dig Wilda!!!! <3

Christin, du har skrivit många vettiga, smarta och fina texter på din blogg men den här är en av de bästa! Jag är så ledsen att samhället ser ut så här, att det får en del av oss att sätta upp helt orimliga ambitioner på oss själva. Och samtidigt så gör det mig så himla glad att du har tagit dig igenom det här, att du skriver om det och framförallt att du mår bättre nu! Det gör mig väldigt glad.

En annan sak som jag tänkte på när jag läste, är din beskrivning av känslan att alla andra springer om en. Den har jag också, fast om helt andra saker, nämligen det som rör mitt privata liv. För jag känner ofta att alla springer om mig när det gäller att bli ihop, flytta ihop, resa ihop, och bilda familj ihop. Och det gnager i mig. Så med utgångspunkt i den känslan, även om den har andra beståndsdelar än dina känslor av otillräcklighet och misslyckande, så kan jag förstå dina känslor om jobb och skola och praktik. Jag hoppas du förstår hur jag menar? Kram och tack!

Christin

Malin, tack för din väldigt fina kommentar. Både för komplimangen, peppen men mest för att du delar med dig. Tack. Du har helt rätt, normen är helt sjuk. Nina Åkestam skrev en skitbra krönika häromdagen om samhället och kvinnors prestationskrav. Såg du? Kan verkligen rekommendera att läsa den. Så spot on.

Och ang din stress, så förstår jag verkligen. Även om det är tvärtom. Så konstigt det där. Slår vad om att jag säkert stressar någon annan. Med äktenskap och barn osv. Så dumt att det ska vara så. Men jag tänker att ju mer man pratar om det, lyssnar och försöker förstå. Känns in någon annan. Tänka att man inte är ensam. Att “ha allt” är en myt. En mening som inte finns. Så kanske man vågar och kan vara snällare mot sig själv. Nu kanske jag svävar iväg. Men ville bara säga att jag förstår, och att det kan vara en början på en lösning någonstans där framme.

STOR KRAM!

ja! tack för tipset! jag har redan läst den och jag håller med dig om nina åkestams krönika. den var verkligen spot on! och gav mig lite vrede att ladda mina batterier med. jävla samhälle, tänker jag ibland (ofta) jag följer åkestam på facebook så jag får en notis varje gång hon lägger ut en ny krönika. tips tips!

visst är det så. jag tror att vi alla stressar varandra på olika sätt. det är så lätt att fokusera för mycket på det som en inte har, istället för det som en har. jag tycker inte du svävar iväg, jag tror jag förstår vad du menar. det är så lätt att tänka att bara jag “har det här också” så är mitt liv bättre än vad det är nu. och så är det ju oftast inte. livet är oftast jäkligt bra också här och nu. och jag försöker hålla min oro still och tänka att allt löser sig framöver. för det måste liksom göra det. och jag håller med dig, det blir bättre om en pratar, lyssnar och försöker förstå varandra. då blir vi mindre ensamma. kram <3

Christin

Kram <3

Hei Christin! Må bare kommentere på dette innlegget for så bra var det. Såklart trist, men den såkalte 25-30 års ångesten er noe jeg tror de fleste faktisk har følt på i større eller mindre grad. Husker tilbake da jeg selv var ferdig med utdannelsen og så ikke fikk jobb innen min bransje og ble nødt til å ta verdens kjedeligste administrasjonsjobb i et helt år på en bank samtidig som det føltes som alle andre rundt meg lyktes og sprang forbi. Og så inser man i ettertid hvor tullete den tankegangen er fordi livet er laaaaaangt og noen ganger er man foran i løypa og andre ganger bak, og det handler liksom ikke om å nå først i mål men mer om å ha det litt gøy på veien:) gratulerer med fullført praksis og lykke til videre. Kram

Christin

Susanna, blev så glad för din kommentar. För du stöttar och delar med dig. Konstigt hur den känslan som nog är supervanlig i den här åldern, kan kännas så…ensam. Även fast jag ser andra gå och går igenom exakt samma sak. Men för mig var det nog också en massa hormoner som ställde till det. Bara så himla glad att jag tagit mig förbi en kulle. Så kanske man kan vila lite innan nästan. För övrigt vill jag bara lägga till att du är en stor inspiration. Tycker det är SÅ COOLT att du tog tag i drömmen och att ni åkte iväg. Definitivt en förebild! Kram!!

fina, fina du! blir så himla glad av det här, att du gjorde detta för att du behövde, för att det kändes rätt så. så himla bra! tänker att det annars är lätt att gå med den där ångesten i all evighet, ta ett jobb som en är lite rädd för och sedan bara trycka utan allt en känner “för att det är lättast så”. det är ju så mycket bättre att faktiskt göra val som får en att må bra, på riktigt.

kram! <3

Christin

Tack för den här fina kommentaren <3 du har helt rätt, men väldigt lätt att man tar den andra vägen. Själv gjort det allt för många gånger men kroppen klarar liksom inte mer. Så det var knappt ett val. Ville bara, över allt annat, må bra. Kram! <3

Men åh Christin! Precis så. Precis så är det. Vi kan. Kram

midis

Vi kan! Stor kram till dig <3

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.