Idag var första gången jag inte ville åka hem. Ljög uppe i huvudet tusen gånger om. Algot kanske är sjuk? Om man kisar? Har aldrig förbannat vuxenlivet så som idag. Ville ställa in och bara springa med. Skjuta upp allt på obestämd tid.

Kanske skrek min trötta kropp efter detta. Eller så är det tidens tand som är mjuk och snäll igen. Tredje sommaren i huset, kanske håller det äntligen på att bli vårt. När ska jag lära mig att sån är jag, det tar tid innan saker helt letar sig in. När ska jag låta mig vara sån. Alltid likadan. Det har aldrig spelat något roll hur mycket pengar vi lagt på hotellrum heller. Jag rynkar alltid på näsan. Två sidor som hela tiden dansar sida vid sida. Längtan efter äventyr och den som bara vill hem.

Har för övrigt aldrig sett trädgården så torr. Så vi skyndade oss att ta hand om det vi sått. Inte för att det är mycket i år. Vi orkade inte mer en blomsterbädd och några hösthallon från Antons farmor och farfar. Ironiskt hur jag som ändå jobbar med att skapa innehåll till höger och vänster och vet mer än väl att back stage är enorm. Internet är fullt av ögonblick, men inte allt. Ändå kliar jag mig i huvudet när vi inte bygger gästhus i skåpbilar eller renoverar badrum på ögonmått. Ladan kommer nog ta oss 30+ år.  Bara ett helt vanligt hus och allt vi orkar är att vattna.

Men vi vattnar och tar hand om det vi har. Doften av blöt jord väcker även det mest bortglömda barndomsminnet till liv. Gräset är nästan helt gult och jorden ryker när Algot tvärbromsar med sin cykel. Förlåt, jag menar hans motorcykel.

Även om gräset är gult så blommar allt mer än jag trott. Det är något med jorden i Backetorp. Underjordiska källor som ändå gör att jorden håller fukten bra. Den som finns. Hjälper allt att gro. Får allt att orka lite till.

Tänk om man ändå hade det, underjordiska källor. Vilken kraft man skulle va. Men sen igen så är det kanske precis det man har.

10

VECKANS KÄNSLA: Trött. Hektiskt jobbschema de senaste veckorna tog verkligen ut sin rätt. Det var aningen naivt att tro att en helgs återhämtning skulle räcka.

VECKANS BÄSTA: Att jag ser ljuset i tunneln. Att jag kommer ha normal arbetsbelastning framöver och att saker kommer kännas kul igen.

VECKANS SÄMSTA: Tröttheten och mensvärk. Verkligen urusel kombo, blir så ängslig och har lätt till att hamna på fel efterfest i huvudet. Har som mantra ”det är pms, det är pms, det är pms”.

VECKANS HÖJDPUNKT: Ett roligt stylistjobb och att känna att man har tid att pussa Algot i nacken. Det var så härligt igårkväll när vi åt hamburgare och lekte i kvällssolen bara vi tre. Fint att va lite ledig.

VECKANS TRÄNING: Såhär går det när man lånar en lista från en träningsprofil, hehe. Försöker få igång träningen. Men svårt när allt man vill är att gå och lägga sig.

VECKANS LUNCH: typ alla luncher har varit på språng. Oklart varför. Men fick i alla fall äntligen till en lunch med Julia efter flera månader med hög arbetsbelastning för båda. Precis när hon började bli klar med sin bok (kommer ut i augusti!) så drog JWHF igång rejält för mig.

JUST NU: Fotat klart lite jobb, ligger i sängen och svarar på mejl. Med gardinen nerrullad. Vågar knappt säga det men mitt huvud behövde vila.

IDAG: Ska få klar det sista och sen ska jag iväg på middag med gänget från Lokal54 där jag hyr en kontorsplats! Mysigt!

HELGEN: Vi åker till huset lördag morgon. Och jag längtar så in i bomben. Det är en helt annan värld där.

Ni då?

 

p.s listan lånade jag från Anja.

8

Hej i värmen. Som är extra påtaglig just nu. Inte bara för att min kropp dunkar av mensvärk (orkar knappt tänka på alla stackars höggravida i denna värmen) utan för jag är minst sagt är säsongsförvirrad efter denna vecka. Inte nog med högsommarvärmen i maj, dessutom stylade jag (tillsammans med Sanna = bra team) två julscener till ett par reklamfilmer i igår och idag. Som ska rulla i sociala medier senare i år. Kul men svettigt.

Har även minglat bland arkitekter. Mindre kul i ärlighetens namn, jag ville mest vara på stranden. Men gick för Anton skull. Det är viktigt att vara intresserade och aktiva i varandras liv för ett lyckat äktenskap sägs det.

Medan Algot var hos min familj-utan-att-vara-familj här i Malmö. Så fint hur det är typ samma för honom. Häller ut lego och myser i soffan som om han vore hemma. Gulligt! Och Malmö är så sinnessjukt fint nu. Typiskt att vädret får spel på rätt sätt det året jag jobbar som mest sen efter studenten typ. Jag som annars tjatar mig blå i huvudet om vädret och ägnat de senaste två åren till att ha sån sjuk jobbångest. Livets ironi.

10

Kolla, visade sig att jag hann ta en bild på syrenerna. En nypa luft mitt i allt jobb. Jag tror det var i början av maj då jag var bjuden hem till Johanna. Som tillsammans med Ida bjudit in ett gäng som alla frilansar i Malmö med omnejd. Så fint intiativ. Brukar alltid känna till eller i alla fall känna igen någon men här var alla nya. Vilket blev en viktig påminnelse till vilken bubbla man ofta befinner sig i.

Ida och Johanna hade också en intensiv kärlekshistoria i hur de blev vänner. Älskar sånt, hur man inte bara vågar släppa in någon men också ge sig hän. Johanna gör ju fantastiska illustrationer och jobbar på ett nytt företagsäventyr som jag själv ser så framemot att se mer av och Ida gör dessa fantastiska öronhägnen.

Vi började ute på gården, trevande och lite nervösa. Så som det ofta blir i nya sammanhang. Men fint att så många tackade ja och var nyfikna. Typ det bästa man kan va tänker jag; nyfiken. Har hjälpt mig i många lägen.

Och Johanna bodde så otroligt fint, med exploderande grönska precis utanför fönstret. Så var det också så otroligt skönt att vara i ett rum där man inte kände sig konstig när man sa vad man jobbade med. När jag och Lina började med JWHF i höstas fick vi nämligen många förvirrade blickar när vi försökte förklara vår idé för utomstående. En vilsen blick och ett “oj…ja…låter…väl…spännande… eh jaha…hur lever man på det…” gjorde att hjärtat ofta sjönk till magen. Varken jag eller Lina ville till sist knappt prata om JWHF. När man satsar så är det ibland tufft nog att övertyga sig själv, så att sen övertyga andra samtidigt kan vara plågsamt. I en sån här process ifrågasätter man sig själv så oerhört mycket, granskar varenda söm och vänder och vrider. Axlar storhetsvansinne och självhat på en tunn lina. Vid den här tillställningen var första gången jag vågade prata högt om JWHF, sådär på riktigt. Jag pratar annars inte så gärna om saker som inte hänt än. Vill verkligen inte vara den där “mycket snack, lite verkstad” personen. Och när dom tittade med stora ögon och sa “va modigt“, så svarade jag äntligen självsäkert “ja“. För hur det än skulle gå så hade jag landat i det och kunde känna att det faktiskt ligger ett viss mod i det. Och det var en efterlängtad känsla.

20

Verkar som att värmen stannar kvar ett tag till. En vecka i taget, nu är vi inne på fjärde. Häller i Algot vatten och utökar min garderob till svalare plagg. Algot för att vi var så nära på att han blev rejält uttorkad förra veckan. Vakna samma morgonen som lanseringsfesten och kände att någon inte stämde. Kände genast igen symptomen från den gången för två år sen då han var kräksjuk i samma värme som nu. Typ det läskigaste jag varit med om i mitt liv när vi satt där på akuten och inte fick kontakt med honom. Så hällde i ungen vätska. För snabbt visade det sig, så sen fick vår soffa snällt åka in på kemtvätten efter allt åkt upp igen. Förra veckan alltså. Puh. På en mer lättsammare not är mina två nya, fladdriga kjolar från HM. Så sköna. Men värdelösa i storlek. Fattar inte, beställer jag storlek 40 vill jag att hela kjolen ska vara storlek 40. Inte att midjan helt plötsligt blir 36. Så jag sydde om dem och gjorde midjan större. Här ska man ta mig tusan kunna röra sig hur man vill.

Fick det här halsbandet av Anton & Algot som ett grattis till JWHF. När jag hörde Algots lilla röst ropa “mmmaaaammmmaa” i hotellhobbyn, längs med korridoren, när vi gjorde i ordning lokalen i torsdags. Hjärtsnörpet alltså. Och när dom sen gick och Algot sa “mamma jubba“, så kände jag viss stolthet också. Väldigt gullig gest, kände mig sedd och älskad.

Och så fick jag den här ringen av Lina och Lite Kalabalik. Älskar verkligen deras ringar. Vet knappt något annat som sätter fart på en outfit som dom. Precis som med halsbandet älskar jag att lekfullheten letar sig in även bland accessoarerna nu förtiden.

19
  • Just wanna view more of
  • Style

Så glad för de här bilderna som Hanna tagit av mig. Tror aldrig jag haft så fina bilder på mig själv, hehe. Hanna är en stjärna att jobba med. Energin bakom kameran är lika viktig som den framför. På tal om superkrafter. Vilken kraschlandning det blev för mig. Visste att det skulle bli så, efter en så intensiv period, men ändå. Så segt när det kommer. Man känner ju det man känner även om man vet varför. Jag är visserligen sjukt stolt över allt vi åstadkommit, även det jag själv gjort. Livet såg väldigt annorlunda ut för bara ett litet år sen. Inser nu att jag kanske behöver gå lite djupare i det och förklara för dom som är nya här (hej!). Men det är ett annat inlägg, eller flera. Men kortfattat. För två år sen led jag av såna fruktansvärda sömnproblem att jag hittade mig själv på med en akuttid på vårdcentralen. Fick aldrig någon diagnos men något utmattningståhej vad det tal om. Jag sov 3-4 timmar per dygn i flera månader. Har massiva minnesluckor från den tiden. Livet som ny mamma var en större stress än jag kunde föreställt mig. Och med ett knäckt självförtroende så var jag rätt nere. För att uttrycka det milt.

Den stora skillnaden nu mot då är att jag har saker som ger mig energi också. JWHF är sån himla bensin för mig, även om den bränner rätt mkt också. Rent praktiskt i alla fall. Jag är väl någon slags content manager här på sidan, alltså jag axlar rätt många roller nu förtiden. Även någon slags projektledare I guess eftersom jag roddar med kontakt med vår webbyrå, bloggare, gästkrönikörer och publicerar det mesta på sidan. Och att få ihop allt det inför lansering samtidigt som jag hade lanseringsfesten som flåsade mig i nacken. Det blev en aning mycket. Jag visste det hela tiden, men hade blicken på målet. Det blev också för mycket för att jag var nervös och förväntansfull om varannat. Så är det ju när man satsar. Det var inte bara det praktiska jag oroade mig för, känslomässigt var jag ett virrvarr (fortfarande till viss del!).

Min största utmaning kommer vara att stänga av jobbet. Eller hitta stunder av 100% återhämtning. Inte minst eftersom jag har andra jobb vid sidan av JWHF. Träning är en sån grej för mig, som jag såklart prioriterat bort flera veckor nu. Så dumt, men lätt hänt. Träning har alltid varit nödvändigt för mig, hjälpt mig ur både en och två depressioner. Men stress och prestationsångest, så lömskt alltså. Livnär sig på dålig kost och stillasittande, typ. Kommer in ditt system, kodar om dig och manipulerar kroppen till att sitta ännu mer still. Och prioritera ännu sämre. Så när jag började slappna av förra söndagen, när jag insåg att vi nästan var i hamn, sa kroppen sitt. Låg hulkandes över toalettstolen hela natten till måndag. Nästan pinsamt att skriva om, men desto viktigare. Lanserade sidan måndag kväll. Visste att jag bara skulle ta mig igenom veckan. Fokusera. Och nu det som är viktigt att skriva om; att ta det lugnt. Jag lär mig hela tiden. Ramlar tillbaka i gamla fotspår. Låter mig påverkas. Inbillade förväntningar. Stress är inte coolt, men samtidigt det som belönas. Knivskarp balansgång det där. Besvärande att prata om. Men jag är nog inte den enda där ute. Tänker jag? Och med allt detta sagt så är livet är så himla skoj just nu. Men skoj behöver också energi, så jag behöver ta hand om min. Ska bara fortsätta lära mig hur.

26

Den som spar han har. Eller den som är stressad ingen tid har. Så har inte hunnit visa dessa bilder från förra gången i vårt sommarhus. Var det Kristi himmelsfärd? Startskottet på ljuvliga maj. Vi trodde liksom att vi hade tur just den helgen, men nu har det gått flera veckor! Här står min lillebror och hans fru Helle, som egentligen bor i Köpenhamn. Om vi någon gång styckar av tomten så är det till dom.

Kids life. Viggo, Algots kusin, påväg upp efter mer mat. Han älskar mat.

Och såhär är det att äta middag med barn. Splittrat, hehe.

Anton hade gått all in med pocherade ägg i 56 grader (eller något, dom tog EN TIMME att tillaga) och hemmagjord hollandaisesås. Älskar när Anton har energi över att laga mat såhär. Innan barn gjorde han sånt här stup i kvarten.

Ja, ni ser ju att det var gott. När man tar fram brödet för att få upp såsen.

Här står Algot och skäller på alla av någon anledning. Så tydligt att han har kommit på att han kan säga “nej jag villlll inte” och försöka få sin vilja igenom. “Vi ser att du är arg Algot, det är okej”, sen måste vi kuta in i huset och småfnissa för att han är så gullig.

Efter maten tog vi en promenad. För att trötta ut kidsen så vi kunde få en smidig läggning och kunna kolla Handsmaidtale ifred. Här är Viggo och Anton. Så fint hur vi bara delar barnen nu och alla är trygga med alla.

Det är ganska backigt hos oss så dom små benen får kämpa på.

Vi gick upp till lamorna. Eller ja, alpackorna som vårt grannhus har.

Kidsen löves it. Vi vuxna med för den delen. Kul partytrick det där alltså, alpackorna.

Sen hade vi nedförsbacke hela vägen hem. Sommarben alltså, ljuvligt! Nästa gång vi åker dit tillsammans är på midsommar. Hoppas hoppas vädret håller i sig. Hade varit så fantastiskt att kunna få en sån här midsommar igen. Även om ösregn också blev mysigt till sist förra året.

10

Ett lyckligt med trött hej! Kanske den skönaste fredagen på länge, nervositeten rinner sakta av mig. Denna vecka. Alldeles speciell. Igår var deadline nummer två. Vår lanseringsfest. Vilken jäkla kväll. Sån fantastiskt stämning. Kan inte tacka alla nog. Man gör vad man kan för att en fest ska bli så lyckad så möjligt men gästerna gör verkligen sitt. Och våra gäster var extra färgstarka. Som ett gäng fina vänner.

Både jag och Lina är lite chock över hur vi helt plötsligt stod här. Det är klart att man går in i ett sånt här projekt och drömmer om att det ska bli så bra som möjligt. Men det som varit så himla speciellt ändå är att vi bara gjort. Satt en fot framför den andra. Kanske är det nyckeln? Kombinationen av att hålla blicken högt, men ändå bryta ner allt i små delar. För att orka fortsätta. Ring den personen ena dagen, gör inbjudan andra, loggan nästan, mejlen den tredje. Bara gör och dröm.

Florista stod för blommorna. Jag inväntar bilder från Hanna för att göra de mest rättvisa. Men Sophie är verkligen en strålande blomster-kreatör. Rekommenderar verkligen henne till nästa fest.

Min mamma hade budat blommor till hotellet vi hade festen hos.

Och Sanna, denna klippa. Också en strålande kreatör (nästa vecka gör vi vårt första stylistjobb ihop!) Hjälpte mig göra i ordning under dagen när Lina satt fast i möte. Hon och Karin räddade mig igår. Hade gått i sönder utan dem. Att rodda ihop det här nämligen inte helt utan stress, kroppen slits. Men det får bli mer om det i ett annat inlägg.

Vi packade goodiebags för glatta livet. Blev en härlig sådan. JWHF i varenda detalj.

Tack vare strålande hjälp hann jag svira om i tid. I min nya kjol från Rodebjer (typ den finaste, skönaste, bästa kjolen jag ägt) och skor från &otherstories.

Älskade Floristas tolkning av JWHF. Underbart. I strålande lokal mitt i stan hos Clarion Colletion Hotel Temperance. Blev så bra och så härligt att fira hos dom!

Sanna & Lina! Tänk att jag inte känt någon av dom speciellt länge. Fantastiskt ändå ju. Hur snabbt det kan gå. När man hittar rätt. Jag har lärt mig så otroligt mycket av dessa två. Proffesionellt såklart men mest att hjälpas åt är key. I min bransch finns det en förväntning att man ska klara allt själv. Ibland är det också så man marknadsför sig själv. För att framstå som tokkompetent för att få jobbet. Och det är ju kul att vara bra på mycket. Men utmattande och nästan omöjligt skulle jag vilja säga. Dom här två har lärt och visar mig vad som kan hända när man hjälps åt och teamar upp sig. Hej arbetsmarknaden. Alla behövs.

Och Lina som kom in i mitt liv som en storm. “Nu ska vi vila“, sa vi när vi skildes åt efter en promenad hem från festen igår. Klockan hann inte ens bli tio innan vi började skriva om nästa idé. He.

Och tack till alla som kom på festen med otrolig berikande energi. Och alla som skrivit, tjoat och hojtat. Jag har inte hunnit svara på allt – bear with me.  Om ni har skrivit om JWHF får ni hemsk gärna lämna en kommentar till ert blogginlägg eller så. Vill så gärna läsa och säga hej tillbaka såklart. Och svarar på alla mejl till JWHF så fort jag kan.

Men nu. En promenad i solen.

För att orka allt.

Puss!

21

Vilken svettig dag. Massvis av saker att beta av. Små saker som ändå tar sån himla tid. Och så var det svettigt på grund av vädret. Svängde iaf inom Florista här i Malmö för att lämna av några vaser inför imorgon, vår lanseringsfest. Möttes av det här. Ett smakprov till vårt bord. Blommor i JWHF färger. Hur underbart?

Köpte tre t-shirts på fem minuter. Bokstavligt talat, typ. Jeans och coola t-shirt är verkligen min go-to outfit. Inte minst när jag måste springa hack i häl med gottegrisen. Gina Tricot har oväntat fått in massvis av fina, så sprang förbi. Plus för att man inte känner att man går av på mitten om man spiller ketchup. Annat är det när man råkar ta hål sin sin dyra Ganni t-shirt. Så trögt egentligen. Tyckte dessa gjorde tricket. Ska ha en på mig imorgon!

Och så den ljuva eftermiddagen när jag hängde med gottegrisen. Längtar så mycket efter honom efter mycket jobb senaste tiden. Men samtidigt tudelat för jag längtar också mycket efter att få sova. Är så trött. Så vi har faktiskt lite barnpassning i helgen. Efter inrådan av min psykolog. Återhämtning är som bekant livsviktigt och för någon som mig lite diffust säga “jag ska ta det lugnt” funkar inte. Måste ha en struktur för det också. Ska öva in det. För det har jag inte i ryggraden. Förresten. Så skojig ålder på Algot nu. Håller på så himla mycket med sin mimik, överdrivna ansiktsuttryck till höger och vänster stup i kvarten.

Men han kan vara såhär gullig också, här på Di Pencos uteservering. Jag beställde en cola till min tapas och det kändes ett ögonblick som vi var utomlands.

Och Algot lärde sig hur man doppade bröd i olivolja som en annan från medelhavet. Och en annan (vuxen) ska äntligen snart sova. Varit en sin himla bra dag. Jag var mitt i ett språng när Lina skickade mig länken till det här inlägget. Mokkasin Sofia som skriver så otroligt fint och rörande om Just Wanna Have fun. Nästan så man fäller en tår när någon tar emot och tar hand om ens arbete och vision på det där sättet. Under det senaste halvåret hände det flera gånger att vaknade mitt i natten i en ångestklump och ångrade mig. Undra vad fasiken vad vi höll på med. Om någon skulle fatta vad vi menade. Så att få läsa den hyllningen var obeskrivligt fint. En lättnad. Att man inte var helt knäpp.

Tack!

13

Ett extra varmt hej idag. Inte på grund av vädret direkt, men på grund av er där ute. Vilket fantastiskt mottagande vi fick igår. Jag var helt ärligt inte helt beredd. När man sitter med ett projekt så intensivt och så länge som detta känns det nästan som om man hittat på det hela i ens huvud. En dröm. Eller kanske en psykos, hehe. Så djupt inne i det att jag har svårt att se tydligt. Det har minst sagt varit en bergochdalbana. Inte visionen, den har varit tydlig hela tiden. Jag och Lina har haft ett tydligt mål med vart vi ville gå. Hon skriver om det så fint här.  Men känslomässigt och nervositeten. Men drömmen och viljan har alltid varit större. Herregud vilket halvår. Det slog mig idag, när jag hade ett avstämningsmöte med 040 – vår fantastiska byrå som byggt schabraket och förtjänar ett helt eget inlägg – att för ett halvår sen visste jag inte ens hur jag bytte header på min egen blogg. Skrattade högt när Pija, projektledaren beskrev mig och Lina med att säga att  Lina svarar på deras frågor med ett “jag vet eller jag kan, inga problem” och jag svarar “jag chansar, inga problem“.  Skrattade från magen. Verkligen fångat essäasen av oss. Därför vi fungerar så bra och kommit så otroligt långt på kort tid. Lina förtjänar också ett eget inlägg. Nästan så jag blir helt rörd när jag tänker på det. Återkommer.

Men det ska erkännas att jag är ganska trött. Vi håller en pressmiddag i Malmö på torsdag, en härlig hej-och-hallå-fest tillsammans med härligt gäng i branschen, som vi samarbetar med eller som hjälp oss längs vägen. Något jag verkligen lärt mig är att man måste inte kunna allt själv, utan man kommer rätt mycket längre tillsammans. Vilket vi också tar med oss till JWHF. Det finns så mycket härliga kreatörer där ute, hoppas på att kunna lyfta många längs vägen. Det större kalaset för nära och kära får bli i sensommarvärmen när vi hämtat andan. Men ser så framemot torsdag, även om det varit en aning mycket att planera hela pressmiddagen samtidigt som jag jobbar på att få ihop sajten. Många datatimmar vill jag lova. Jag har varit knädjup i mejlen. Så har verkligen strukturerat upp vila och återhämtning i helgen. Viktigt.

Så medan alla pratar om syrenerna och den sjukaste majvärmen på länge. Sol flera veckor i rad och jag vet inte allt, så känns det lite som jag missade allt. Har aldrig jobbat så hårt som den senaste tiden. Men sen igen så gav det ju också frukt. Bröt nästan lite ihop när jag berättade för Anton hur många besök vi hade på sidan igår och Anton lyser upp och säger “är du inte stolt?”.

“Jo”

och kommer tårarna.

Det här kommer bli bra.
Jag känner det.

28