2018-04-05

Lite om att ha huset

Lite om att ha huset Lite om att ha huset Lite om att ha huset Lite om att ha huset Lite om att ha huset Lite om att ha huset Lite om att ha huset Lite om att ha huset

Det är verkligen en pärla. Vårt sommarhus. Ibland fattar jag inte hur vi hade sån tur att det dök upp precis när jag gått med på att börja titta på sommarhus. Jag inser att vi aldrig kommer hitta ett hus som detta igen. Anton hade pratat om det ett tag, det här med sommarhus, men jag strävade emot. Rädd för att binda upp oss för ungt, ta på oss för mycket. Ännu mer ansvar. Jag drömde fortfarande om att resa. Men så gick jag med på att “titta kan man alltid göra”. Tänkte att det skulle ta flera år att hitta ett hus. Men grejen med att öppna fönstret och ha det på glänt är att man riskera att vinden fångar en. Att det blir tvärdrag. Att alla dörrar och fönster smäller upp och pappershögarna på bordet flyger åt alla håll. Vi tittade aldrig på några andra hus än detta och i bilen på utfarten från huset ringde jag banken. En vecka senare var papperna signerade.

Jag försöker hålla fast i den initiala känslan när jag tvivlar och känner mig överväldigad. Blundar och låter mig känna det. Vilar och litar på det jag kände. Magkänslan. Den rena känsla av eufori, drömmar och lycka som gjorde att vi sprang. Kutade. Hand i hand. För samtidigt som jag inser hur otroligt det är vi kunde lägga vantarna på det här huset, så har jag ofta slagit huvudet mot väggen och undrat varför nu? När vi tog över huset hade Algot inte ens fyllt 1 år och jag var mitt i min värsta tid. Första natten sov jag inte alls. Inte för jag var glad och exalterad utan för jag var mitt i mina sömnproblem. Satt uppe på nätterna och skrev i telefonen. Försökte somna med en podd i öronen. Grät när solen började gå upp igen. Orkade inte ens en gå en promenad runt huset, så Anton fick gå själv med Algot.

När jag och Anton haft det som tuffast har jag velat sälja huset. Vi har så otroligt svårt att få ihop alla våra drömmar. Och ett hus är ett väldigt stort ansvar. Det bara är så trots alla sommarbilder som florerar därute. Utöver jobb, barn och ens sociala liv så ska man tänka på att renovera taket, en diskmaskin som går sönder stup i kvarten, möss, mördarsniglar och jag vet inte allt. Ett sommarhus är inte så charmigt i februari. Vi bråkar om vem som ska ringa hantverkare, hur vi ska få in vattenprovet som bara kan lämnas på tisdagar,  vem som ska ta in offerter osv. Vi bråkar när vi blir rädda för att huset ska läcka in vatten, rasa, gå sönder och kosta en miljon att laga. Eller när vi ska bestämma oss för om vi ska renovera huset eller bo i större lägenhet? Trots att det är sån himla ynnest att kunna ha detta huset och det säkert är så himla bortskämt, så blir vi överväldigade och undrar om vi gjort rätt. Eller, jag undrar. Och det händer att vi bråkar om det också.

Men så kommer dagar som helgen som var. När vi är ute hela dagarna. Dricker kaffe i solen. Får besök. Arbetar som maskiner. Glada, välsmorda maskiner. Kanske är det kroppsarbetet, kontrasten till våra datorstyrda jobb i stan. Solen kanske. Jag vet inte. Men väl i huset kan vi jobba i timvis, knappt utan mat och vatten. Och så high fivar vi varandra i slutet av dagen. Klappar varandra på axeln. Är ett team. Algot som ramlar i bäcken, som låtsas lukta på blommorna och som klappar sniglarna. Då lever jag i drömmen. Och magkänslan den där dagen i januari när vi såg huset första gången susar genom kroppen.

0

Kommentera

Tappar andan <3

Christin

Kram, Alicia! Du gör mig glad.

Så fint skrivet Christin! Och bilden på Algot med korgen på huvudet är underbar.

Christin

Tack Malin <3 Visst är den? Algot i ett nötskal!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.