2018-07-08

Gränser, bajs och verkligheten

Nu har vi landat i huset i några dagar. Denna gång är det lite extra efterlängtat, eftersom här är så lugnt och skönt. Eller ja, det sköna kommer efter man tankat på med lugnt. I fredags satt jag hos terapeuten och när hon frågade hur läget var då sa jag “jag går på reserverna nu“. Hela våren har vi benat ur hur jag använder min energi, vad som är rimligt och vad som händer när jag går över min gräns. Hur får jag energin att räcka jämnt över hela veckan istället för att köra med gasen i botten och vara helt överkörd och slut när det bara är onsdag. För det är ju ofta då jag får ångest. Men den matematiken är ganska ny för mig, jag tänkte mest att det var något fel på mig när jag fick ångest. Och att jag måste skärpa mig, bita ihop och orka mer. Så dumt. Även om jag inte fick energin att räcka jämt ut denna vecka så är bara det att jag kan se mitt eget mönster ett steg på vägen. Tänker att det att man ignorerar sina egna gränser är ett ganska beprövat recept på att gå in i väggen.

Så vi packade bilen imorse och begav oss. La mig i hängmattan väl framme, lyssnade på podd och slogs lite mot diverse hjärnspöken. Alltså bara för att man identifierat varför man blir trött så betyder inte det att allt blir tipp topp på fem sekunder. Kan fortfarande känna mig värdelös för att jag inte orkar mer. Man känner ju fortfarande det man känner. Men ett steg på vägen som sagt. Gottegrisen personifierar i alla fall myset.

Blev glad över att komma hit. Det är ett fint ställe att vila på. Och mormors Le Klint-Lampa står fint på vårt nya skåp. Älskar den, tidlös och full av barndom. Fint!

Sen gick eftermiddagen i en jäkla fart. Vi var hungriga stup i kvarten, hade vattenkrig och på tjugo minuter trampade jag barfota på en fågelunge som ramlat ut ur sitt bo och sen bajsade Algot i duschen som jag var tvungen att plocka upp. Jaja.  Verkligheten, råder bot på vilka hjärnspöken som helst.

22

Kommentera

det är så lugnande att du skriver om det här, att inte orka. jag känner mig som världens sämsta person när jag inte orkar. när jag tackar nej till träffar, flyttar på fikor och stannar hemma på helgerna. när all min energi går åt till att bara ta mig igenom en arbetsdag finns det liksom inget kvar till livet. och då är det så befriande att läsa att en inte är ensam, även om det också är så jäkla sorgligt att vi är så många i det här.

hur som, tack för att du gör det här!

midis

Tack själv Ellen. Det är ju så himla viktigt att visa att man inte orkar allt, eller vad som händer när man försöker. Kanske kan det väcka någon tanke hos någon annan. När jag blir så trött att jag får ont i ögonen och ända ut i ryggen så trodde jag det var pga typ sovit konstigt, nu vet jag att det är en del av min “stressbild”. Försöker lära mig att ha återhämtning i vardagen, hela tiden. Men är så van vid att bara köra (över mig själv) att det tar tid och är stundvis ganska frustrerande sak att lära sig själv. Vet inte hur svårt det ska vara för hjärnan att förstå att man orkar mer i längden om man tar fler pauser löpande (även om man inte hinner med lika med på en och samma dag). Stor kram till dig.

Så bra innlegg Christin! Kjenner meg så igjen i det her med å ikke orke og være trøtt. Er det fordi man har for mye på gang eller er det fordi jeg mangler jern og magnesium liksom at jeg blir så trøtt? Eller er det småbarnsårene? Så vanskelig å trekke den magiske grensen for hva som er rimelig å prestere. Uansett god sommer til deg!

Og så himla fin den hvite lampen var!

midis

Håller verkligen, verkligen med. Det ÄR svårt att veta vad som är “normal trötthet”. Men jag blir i alla fall oerhört trött när jag har gjort för mycket helt enkelt. Haft för få pauser, exempelvis är jag väldigt dåligt på att planera in luft i min kalender efter en väldigt social dag. Jag älskar att vara med människor, men har kommit (något förvånande) fram till att det även tar energi ifrån mig. Och att jag måste “återställa” det ganska omedelbart, eller i alla fall samma vecka. För mig funkar det inte att vänta med återhämtningen fram till semestern. Den måste vara hela tiden, kontinuerligt och alltid. Det jobbar jag mycket på att lära mig. Stor kram susanna!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.