2018-02-05

Att våga vägra växa upp, kompiskärlek och nödvändigheterier

kompisar Helsingborg utekväll cardinal

Ibland känner
jag mig som
Peter Pan
som om jag
går baklänges
och ramlar
in i alla
som fortsätter
framåt
jag lämnar
rum som
består av
för många
beslut
släcker lampan
trycker in allt
i garderoben
vill du det, det
eller det
läser om mål
tips,
självhjälpshallå
tydliga vägar
skottade och
saltade
dit ska vi
äh, det kan vi
ta sen, tänker
jag – för
helt plötsligt vill
jag bara
dansa
stöka ner, göra
min grej
snubbla och
aldrig gå
och lägga mig
igen
vara uppe sent
jobba för
mycket
inte tänka
så jäkla
mycket på att
det finns
en morgondag
också
våga lita på
att den finns
där ändå, även
om jag inte
sköter mig
att allt
inte är upp
till mig
dagarna går
förhoppningsvis
ändå
istället
vill jag

stanna i stunden
släppa loss
va glad, ge
mig hän

so I did
i världens
bästa sällskap
kompisar, vilken
guldgruva
dom har
en stor del
av mig, vem
skulle jag
va om jag
inte fick va
Christin med
dom
där jag får
vara enkel
och svår
komplex, orimlig
och få säga
saker jag
bara vågar
säga där
hos dom i
vår hemliga
livslevande,
livsnödvändiga
vrå

jag ramlade
in vid halv
fem på morgonen
i lördags, söndags?
jaja,
någon dag
med världens
flin, huvudvärken
from hell
visserligen
men vad gör
det när man
har världens
lättaste
kväll runt sig
i sig
ett till minne
att spänna
fast, så
bra att jag
önskade att
den aldrig
skulle ta
slut

hoppas

att vi
forever, i alla
fall
lite grann
alltid

ska
våga vägra

att

växa upp

0

Kommentera

Hanna

Mitt i prick! Så livsnödvändigt att få släppa allt ansvar och hämningar för en kväll och återgår till kärnan i sig själv. Önskar jag kunde leva närmare detta tillstånd oftare.

Christin

Precis så! Det var så härligt och jag hoppas 2018 ska bli mer så än på länge! KRAM

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.