2018-01-30

Är man en komplett familj på tre?

Har jobbat exakt hela dagen fram till nu (klockan halv tolv typ). Med ett avbrott för pilates på lunchen och en timmes minigos och läggning. Kvällen har till största del vigts åt Lite Kalabalik och vårens kollektion (är ALLTID ute i sista minuten). Men även lite annat jobb då en ska vara hemma i morgon (förskolan är stängd) så då blir det lätt så här. Har föresten även betalt räkningar. Man både gillar och hatar Klarna. Smidigt japp men de blir också rika på en sådan som mig som alltid missar att betala i tid och får betala 60 kr i påminnelseavgift. Hrmf. Och jisses vilken extremt tråkig tisdag-i-januari-bloggtext. Snacka om vardag. Sorry.

Tack för era tankar kring mina funderingar om ett eller två barn. Någon undrar om formuleringen “nöja sig” innebär att man egentligen vill något annat. Klok undran då jag aldrig skulle säga att jag “nöjt mig” om en partner. Men tror faktiskt mest det är en formulering (eller?). Jag/vi (för man är ju två om det) funderar vidare. Och den förbannade klockan tickar ännu högre. Störigt. Vad man än landar i så tänker jag vara ytterst nöjd med mina beslut. Blir det bara mini så kommer jag inte ångra att hon slapp fajtas med ett odrägligt syskon (sorry brorsan men så var det), kommer heller inte ångra flexibiliteten i en liten familj, lättheten i att bara ha en att lägga, en som trotsar. Blir det en till kommer jag ju såklart inte att ångra det heller. Det kan man ju inte göra. En annan aspekt är jämställdheten. Av naturen är det ju himla svårt att leva jämställt när en sliter med hormoner och dålig fysik i nio månader och sen får minimalt med sömn (om ammar) i ex antal månader efter. För mig skavde det något enormt att det inte gick att balansera upp den skevheten.

0

Kommentera

Det där sista. Fint att du skriver om det för känner igen mig – inser jag nu. Jag var arg rätt länge att graviditeten drabbade mig och inte Anton och inte tillsammans. Och att jag sen fått kämpa för att återställa mig själv någorlunda. Det har varit en djup känsla av orättvisa som jag också tänker mkt på inför eventuellt ett barn till. Kram <3

enlangblondin

Jag tror fler än man tror känner den där orättvisan. Man är ju faktiskt väldigt själv i allt. Kroppen förändras, hormonerna styr och sen om man ammar blir man väldigt utlämnad. Och vanligast är ju dessutom att man som kvinna tar första tiden hemma. Och min erfarenhet är att det är först när killen också varit hemma som jämställdheten jämnar ut sig (alltså han fattar vad som ska göra och vad det innebär). 💛

Emma

Så intressant diskussion! Håller med dig om jämställdheten, vårt förhållande hamnade i ngn slags hemmafru-light-fälla efter första barnet.
Men!
Allt uppvägdes och nästan mer därtill efter andra. Det gick liksom inte för mannen att bara glida med. Han fick rodda allt med andra barnet, vardagslogistik och sin del av nätterna (jag köper inte att bara den som är hemma ska vara uppe, idiotiskt ju).
Så ur en jämställdhetsaspekt var andra barnet, åtminstone under bebistiden, en stor revansch och vi var tillbaka på banan igen

Jennie

Hur många barn och hur det ska hanteras är högst personligt, men jag (med tre barn) kan bara instämma att det faktiskt kan bli jämnare med fler barn (graviditeter oräknade, tyvärr).

Nån sa till mig att “man ångrar inte ett barn man övervägt” när jag var tveksam inför trean (liknande anledning som jag anar i ditt resonemang; jag hade nyss frigjort mig från bäbistiden och var tillbaka på jobbet), och det kan jag tänka på ibland. Varje barn har tillfört nya dimensioner och utmaningar, men aldrig att jag ångrat det. Tvärtom (10 år senare).
Fint med bra och relevant diskussion. Hurra för det!

enlangblondin

Tänker också att det är omöjligt att ångra ett barn. Men kan ändå inte låta bli att tänka hur jag skulle må med tröttheten och allt vad det innebär. Hur det skulle fresta på mitt välbefinnande.

enlangblondin

Intressant! Aldrig tänkt på att det så klart kan bli så. Och att bara den som är ledig ska ta nätterna är idiotiskt då det kräver enorm energi att ta hand om ett barn ju.

Åsa

Åh vad jag får flashbacks… en 25 år eller så. Vi fick en dotter 2 juli 1990 och döm om min förvåning hur vårt jämställda förhållande försköts, vi som delat på allt innan hennes ankomst. Vi var efter både två och tre år helt överens om att vår trio var ett vinnande koncept. Klockan tickade och efter dryga tre och ett halvt år ändrade vi inställning – det blev ett måste att försöka (drabbade mig mycket otippat) och efter fyra och ett halvt år kom lillebror. Ännu en förvåning – jämställdheten blev bättre. Jag tror att ni vet och känner när ni verkligen vill, blir det så får vi hålla tummarna för att det funkar.

enlangblondin

Å vad fint att höra om din historia. Och 2/7 är min mini också född. 🙂

L

En så spännande fråga tycker jag! Vi är tre och jag älskar att vara en liten familj. Älskar att säga “vår lilla familj”. Jag tänker att vi har så mycket tid att ge varandra och att vi vuxna också får tid för oss själva och varandra utan att det går ut över umgänget med vårt barn. För egen del känner jag att pressen på syskon mest finns i form av samhällets förväntningar. Det finns flera bra böcker att läsa om ensambarn och de osanna myter som hänger kvar om du är intresserad!

enlangblondin

Känner också att största pressen kommer från omgivningen. Tipsa gärna om en bok! Tack!

Hanna Boulter

Normen kring hur många barn man ”ska” ha möter jag också jämt. Själv har jag fyra och det är inte klokt hur många åsikter (utan att ha bett om det) som jag fått höra. Blir så trött. Kan man bara få leva, göra sina egna val osv. Vanligaste frågan är om det är samma pappa till alla barn?! Fattar INTE logiken i den frågan. Den andra frågan är om det var planerat? Högst privat, tänker jag. Alla verkar också tro att de två äldsta (12 och 10) klarar sig själva nu när de fått två yngre syskon. Vilka 12 och 10-åringar klarar sig själva? Inte mina iaf. Sen blir jag ständigt utmämnd till expert på barnuppfostran också, ehm…
Gällande jämställdheten och skevheten. Kan grubbla mig fördärvad över det och har inga kloka tankar att delge, förutom att du inte är ensam i att inte riktigt kunna gilla läget.
Kram!

enlangblondin

Tack för att du delade med dig! Och folks åsikter ja… Märkligt hur många som inte tänker innan de snackar. 🙄

Emma

Väldigt intressant fråga! Jag tror att man är en komplett familj när man känner att man är det. Det finns inga rätt och fel eller pekpinnar när det gäller familjekonstellationer. Dock är det svårt att avgöra när man står inför vägvalet ännu värre när man känner stress.

Själv är jag uppväxt som ensambarn och under min uppväxt saknade jag aldrig att ha syskon. Vi var en cool familj på tre som gjorde det vi kände för. Det är nu på “äldredagar” som jag saknar att ha syskon, dels beror det på att släkten blir mindre när man inte har syskon. Dels beror det på att jag önskar att jag hade någon att dela mina bekymmer med gällande föräldrar som blir äldre osv. Sedan kände att det finns väldigt mycket fördomar kring ensambarn. Men fördomar är till för att brytas 😉

enlangblondin

Tack! Så intressant att läsa. Och det sista du skriver. Om att bli äldre som ensambarn. Har jag tänkt mycket på. Sen är det å andra sidan ingen garanti att man har en bra kontakt med sitt syskon. Och angående fördomar — oh yes!

Lotta

Såklart att man är en komplett familj på tre. Men att låta jämställdheten vara ett argument? Det är ju bara att inte amma så kan ens partner ta den första tiden eller så delar man den rakt av. Då får du ju tillbaka ditt liv och sömn. Själv tänker jag att jämställdhet är väldigt viktigt, men att det ger sig. Ibland på min bekostnad och ibland på min partners. Men vi är ju ett team oavsett om han gör mer hemma ibland eller jag. I det långa loppet jämnar det ut sig. Det viktigaste tycker jag är dela vabb rakt av och dela alla förskolans stängningsdagar osv. Då synliggör vi jämställdheten och då kanske det syns mer i kvinnornas lönekuvert, då vi är jämställda även på jobbet.

enlangblondin

Jag tycker jämställdheten absolut kan vara ett argument. Om det sliter på själen och hjärtat att det känns orättvist blir man inte en lycklig människa.
Jag och killen har delat 50/50 på både föräldraledigheten och vabben, utan större problem. Men att gå nio månader med allt vad det innebär (illamåendet, slitet, hormonerna osv) hur gör man det jämställt? Att killen tar precis allt annat under den tiden kanske? Jag gillade att amma även om det gjorde föräldrarskapet ojämställt. Och det finns säkert saker man kan göra för att uppväga det, men det kräver väldigt stor insats från killen och ett intresse från hans sida att vilja bli 100% jämställd.

Låter förövrigt som att ni funnit en fantastisk balans i er rellation! Underbart ju!

volang

Ja det tycker jag verkligen! Går själv i exakt samma tankar som du just nu (min son är 4) och hade det inte varit för att normen är annorlunda hade jag antagligen inte tänkt en sekund på att jag vill ha ett till barn.

Är så sjukt nöjd där jag är just nu och älskar friheten och hur relativt enkelt vårt liv är just nu. Har så svårt att motivera en ändring när det känns som att man kan njuta av tillvaron efter så himla mycket omställningar sedan barnet kom. Den enda anledningen skulle vara att det skulle vara för min sons skull som vi skaffade ett syskon och jag vet inte om det är anledning nog? Han har inte en enda gång frågat efter det och är en supercool, kreativ och trygg unge som tycker lika mycket om att hitta på egna lekar och påhitt som att leka med kompisarna på förskolan och våra vänners barn.

Haha så långt det blev. Men som sagt. Tänker så mycket på detta just nu så det var härligt att skriva av sig till nån som går i samma tankar. Men mitt svar är ja. Man KAN nöja sig och det är verkligen bara att se utanför sin egen lilla sfär så hittar man familjer med “bara” ett barn som har det hur bra som helst.

Kram!

enlangblondin

Känns som vi tänker och resonerar väldigt lika. Och tror som du att det är omvärlden som gör att vi överhuvudtaget tänker så mycket på det. ❤️

Klart man är en komplett familj på tre! Ni bestämmer ju precis själva hur ni vill att er konstellation ska se ut, det måste ju kännas bra, annars blir det inte kul för nån.

Det jag tänker på som sällan lyfts fram i såna här diskussioner är hur långt livet (förhoppningsvis) är, och hur kort tid en graviditet och amningstid egentligen är i förhållande till de ca 40 år därefter som man ska ha en relation till sitt/sina barn. Och hur kul det kommer bli att följas åt och få vara en en del av barnets liv. Visst det ÄR skitjobbigt med småbarnstiden, men kanske kan man få lite andra perspektiv på den om man lyfter blicken något? Jag väljer inte att skaffa fler barn enbart på grund av att syskon är så himla härligt för det är det ju inte alltid under uppväxten. Men som vuxen vet jag ju otroligt många som både har en jättebra relation till sina föräldrar och sina syskon. Tyvärr är inte jag en av dem av olika skäl, men jag lever med drömmen om att det ska bli annorlunda för min egen familj.

enlangblondin

Det tycker jag är ett väldigt klokt sätt att tänka. Att småbarnsliven är väldigt kort i det stora hela. Men jag som älskar att leva i nuet har ändå svårt att tänka så!

Johanna

Instämmer så himla helt med dig om att det blir så ojämställt när man får barn, så himla himla ojämställt! Och det skaver hos mig också men är ju delvis mitt eget fel…. men ändå… suck

Hanna

Hej! Så länge du inte ”förbjuder” din sambo att ta ansvar, göra saker etc så är det INTE ditt fel. Jag tycker vi har rätt att kräva kamratskap och lyhördhet från våra män/partners. Känner mig själv oerhört sviken av min sambo pga hans agerande sen vi fick barn. Visst, det har väl blivit bättre ju mer tiden gått men det är fan inte bra och det är INTE hos mig felet ligger…

enlangblondin

Tror många känner som du. En bitterhet som gror liksom. 💛

enlangblondin

Tycker inte heller du ska lägga det ansvaret på dig själv! Det är som med föräldrarledigheten, många kvinnor vill ju ta en längre ledighet. Men varför protesterar inte mannen och kräver sin tid? Man är alltid två i en relation.

Eleonor

Tycker det är intressant ur ett genusperspektiv att du och några som skriver här tänker på jämställdhet som att kvinnor ska bli så lika män som möjligt. Och att graviditet, förlossning och amning då blir en brännpunkt som skaver rejält eftersom det inte går att “vara man” där. Det går ju att förhålla sig på flera sätt till den kvinnliga kroppen och erfarenheten tänker jag. Ett sätt är att se den för vad den här: vi kan bära fram barn. Det går att förhålla sig osentimentalt till det, tycker jag.

Själv ser jag jämställdhet mer som ett samhällsstrukturellt problem. Inte som ett individ problem. Så därför ser jag inte ditt beslut att skaffa ett barn till eller inte som central för jämställdheten i stort. (Det kommer aldrig hända något radikalt som utmanar dessa strukturer om det läggs på den enskilda individen. Jämför med exempelvis problemet med miljöförstöring; vi måste ha nationella beslut som styr upp miljön, dessa kommer ha långt mer djupgående effekt än om det läggs på den enskilda individen att sopsortera, flyga mindre, osv)
Jag ser heller ser inte arbetet/marknaden som A och O-svaret på jämställdhet. Barn behöver ju båda sina föräldrar, det behovet blir ju inte tillgodosett sådär strålandes med normen om att jobba heltid. (Vilket ju betyder att båda är frånvarande ca +nio timmar om dagen, fem dagar i veckan.)

För mig är det ett djupt problematiskt att mannen ses som norm, och som representant för det “neutrala”. Historiskt har män blivit förknippade med vad det gör och kan (arbeta, tjäna pengar osv) och att kvinnor har blivit förknippade med sina kroppar. Det går ju att se hur vi är färgade av det än idag på flera plan.

Det finns hur mycket som helst att skriva om detta och jag vet inte om jag tillförde något, at all? Men jag tänker att ditt beslut om ett barn till ska grundas mer i din längtan efter just barn än något annat. Problem med jämställdhet stöter vi på hela tiden. Just nu är jag irriterad över att mitt barn (som går i 6:an) bara läser krigs- och kungshistoria, och att det ses som Historia. Inte som en liten utvald del av all historia som finns. Det finns ju nämligen i princip inga kvinnor alls med i historieböckerna. Vilket är galet! Det stämmer nämligen inte att kvinnor varit passiv i alla tider, istället har de (författare, filosofer, vetenskapskvinnor osv) blivit kraftfullt motarbetade av män som aggressivt motat tillbaka dem till köket och barnafödande…
Kanske skulle det vara mer vettigt om barn fick läsa mer ide-historia och lära sig vad vi människor har påverkats av under olika tidsepoker. Istället för alla dessa kungar och krig…

Som sagt det finns hur mycket som helst att diskutera om jämställdhet!

Hanna

Hmm jag tolkar det dock mer som att känslan av orättvisa bottnar i att männen inte kan/vill ”bli som oss” kvinnor. Dels är det fysiskt omöjligt pga vi bär och föder barnet samt ev. ammar det, dels VILL inte (eller kanske är de oförmögna) många män göra så mycket som krävs för att komma upp i kvinnornas nivå vad gäller kompensering för ovan nämnda fysiska skillnad, överblick, planering, blöjbyte, klädbyte, nattning, emotionellt och praktiskt ansvar för barnet/gemensamma liv. Och det är vetskapen om att mannen gör så mycket mindre än kvinnan, dvs kommer ej upp i kvinnans standard, som skaver. Jag har det själv så och jag strävar inte efter att bli som min sambo utan vill ju att han ska komma upp i min höga nivå 😉 i de avseenden han kan..

enlangblondin

Ha! Precis så. Och mannen är såklart bekväm. Varför ändra något som innebär att han måste slita lite på hemmaplan.

enlangblondin

Känns som vi har en ganska likadan uppfattning om jämställdheten. Håller med om att det är väldigt fel att mannen anses som norm och det är det allt mäts efter. Sen får jag tillägga att det inte är enbart jämställdheten som är avgörande i frågan om ett barn till för min del. Det är många faktorer och just jämställdheten ör bara en del. Och nog finns det enormt mycket att prata om i ämnet!

A

I rollen som ‘ensambarn’ och då jag inte är förälder har jag länge tänkt att jag skulle skriva en liten kommentar. jag blir förvånad när så många skriver att man så gärna vill ha två barn, speciellt för att ge sitt barn ett syskon. Visste inte att den känslan var så utbredd och det är säkert fint att ha syskon och som person ha mer än ett barn, men ville bara lägga till upplevelsen av hur det har varit att vara ensambarn 🙂 och jag har typ aldrig haft en önskan att ha syskon! Verkligen inte, och har många nära vänner som vuxit upp som ensambarn och har aldrig hört dem nämna en önskan om syskon heller. Och alla har vuxit upp till fina individer och är inte särskilt självcentrerade eller vad fördomarna nu brukar vara om ensambarn. Jag har vuxit upp i stan och har alltid haft nära till lekkamrater som liten och tycker att jag som ensambarn har fått ta mycket plats i familjen att få växa som egen individ och utforska saker och intressen. Men även göra många spännande saker tillsammans och få känna att man får samma respekt som de vuxna. Hoppas ni gör det som känns rätt för just er, ville bara säga att vi ensambarn kan klara oss galant 😉

Vi ska inte ha fler barn. Det beslutade vi oss för väldigt tidigt i vår relation då vi inte hade riktigt samma syn på barnfrågan. Så för sju år sedan enades vi om att vi skulle skaffa ett barn. Det är ett beslut vi är öppna med men ändå möts vi av ganska mycket reaktioner när vi berättar det. Det kommer säkert komma en dag när jag får en längtan efter ett barn till (vår dotter är ett år) men just nu känner jag att ett barn passar oss väldigt bra.

enlangblondin

Vad fint och bra att prata igenom det tidigt i relationen. Tror väldigt mycket på att vara ärlig mot sig själv och sin relation för att allt ska bli bra i alla led. Lyckliga föräldrar är också lyckliga barn tänker jag!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.