2018-07-18

Formeln om hur det går till att vara tre identiteter och samtidigt inga alls

“Are YOU Swedish????” — frågetecknen är så tydliga att de nästan avtecknar sig i den unkna barluften och jag reagerar på instinkt, precis som varje gång jag får min identitet ifrågasatt. Eller ja, kanske lite argare denna gång. Jag har inget tålamod kvar för vita obildade bro-amerikaner på sunkbarer som förväntar sig vikingakvinnor på enochåttiosju varje gång Sverige kommer på tal och jag skäller ut killen efter noter.

Men — samtidigt som jag drar min monolog om att OK LYSSNA NOGA ALLA SVENSKAR ÄR INTE BLONDA så känner jag det där välbekanta stinget bakom lungorna. Tyst och lätt, men det är där. En liten lömsk röst som viskar inifrån: “men du ÄR ju inte svensk. Inte egentligen”. Och jag tappar fotfästet för en millisekund. Nej, jag är ju inte det på riktigt. Men vad är jag då?

Så länge jag levt har mellanförskapet och identitetsförvirringen varit det som blivit min identitet. Halvjapan. Halvpolack. Född i Sverige. Ickesvensk men ändå svensk. Svensk i passet, men inte i blodet. Spenderade för stor del av uppväxten i förorten för att claima plats i skolan på Östermalm jag gick på. Spenderade för stor del av skoltiden på Östermalm för att claima plats i förorten. Sekunden jag drar på mig en Sverigetröja känner jag mig som en inkräktare, en fejk, en som tar från en kultur som inte helt är min — men känner mig som lika mycket av en culture vulture när jag kallar mig själv “blatte”. En sån som jag får inte säga “blatte”. Men en sån som jag får inte heller sjunga i fotbollskörer i ett blågult Stadion. Jag är mitt mellanförskap och det river mig isär. Sverige gjorde mig till allt, båda, varken och inget.

Vi är många polacker i Stockholm, men ickevita i förorten är aldrig japaner. Jag kan inte dra mig till minnes att jag någonsin träffat en annan japan, än mindre en halvdito, i Sverige. Minns mina barndomsår då jag slog upp mitt efternamn i telefonboken. Tolv stycken Inoue på hela tretusen sidor Stockholmsinvånare i hela den tjocka tegelstenen, varav en fjärdedel av dem var jag och mina föräldrar. Inte så vanlig demografi nähä nä.

Men när jag flyttade till USAs västkust upptäckte jag något nytt: det kryllar av asiater. Både utlandsfödda asiater, men främst amerikanskfödda asiater — och en sisådär 90% av dem i min ålder följer namnmallen [amerikanskt förnamn] + [asiatiskt efternamn]. Hur många av mina nuvarande vänner heter inte Karen Nguyen, Tony Lee, April Ong, Vincent Cheung, Jonathan He eller Ruby Choi? (Ja, det vet ju inte ni såklart, men det är ett jävla GÄNG iallafall). Otroligt! För första gången var mitt namn inte konstigt eller ovanligt, eller ens-någonting-alls. Det bara var.

Ännu större var upptäckten att det jag trodde bara var en min sjukt udda genetiska cocktail till bakgrund faktiskt *finns* på riktigt — fler än bara mig (otroligt va). Det var en frisör som rufsade till mig: “I just LOVE Hapa hair. You’re Hapa right? I’m Hapa too!”. Ummmmm. Här följde sisådär tre förlägna minuter när unga frisörkillen fick förklara min egna bakgrund för mig eftersom jag aldrig hört om konceptet. Half White and half Asian. Jag fascinerades. Googlade, läste, och kollade på bilder. Hapa. Det finns. JAG FINNS.

Jag älskar att få slå rot i USA, ett land som både är så självklart och så otroligt långt bort ifrån självklart när det kommer till invandring och integration. Jag älskar att få ha hittat hapa, smaka på konceptet och göra mig hemmastadd. Jag älskar att bygga en identitet igen.

Men det som är svårt för amerikaner att fatta är fortfarande Sverige-delen. Dom kan ta att jag är halvjapan, att jag är halvpolack, att jag är hapa, sure. Men Sverige? Ok so your ANCESTORS are Swedish??? Nä alltså jag flyttade hit till USA 4,5 år sedan. Där tar det stopp. För dem är hela Europa bara ett enda stort “white” (vilket det på sätt och vis också kan vara, ibland). Men REAL Swedish? Dom tvivlar, och ibland gör jag det med. Men jag försöker påminna mig om att jag FÅR claima svenskhet. Jag får claima att vara polsk och japansk med, jag får claima allt. Jag ÄR allt. Jag är inte mellanrummet mellan de tre. Jag får vara allt. Och jag får banne mig sjunga i tre olika fotbollsklackar i VM om jag så vill.

 

 

 

Vickys blogg hittar ni här. 

19

Kommentera

Mamsen

Superfint skrivit! Är själv dansk med lite norskt i mig, bor i Sverige, gift med en till hälften estnisk, till hälften litauisk man född i München, barn av föräldrar som träffades i Strasbourg, uppväxt i Uppsala. Vid senaste familjsammankomst på 21 personer konstaterade vi att endast 1 närvarande var född i Sverige samtidigt som endast 2 hade icke-svenskt medborgarskap – jag och en ingift fransman (som btw är född i Brasilien). Så vad gör det oss till? Världsmedborgare, kanske? 🤗

tack snälla! och ja, är ju ändå fint att det 2018 sällan är sådär supersvartvitt längre, i de flesta kretsarna iallafall. 🙂

Tack för att du sätter ord på det. Och med rörda tårar som resultat. Jag är djupt tacksam att du har så mycket kraft i dig att du tar dig dit där du kan känna dig hemma. <3

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.