2018-06-12

Ulrika Nettelblad – en som skriver

Ulrika Nettelblad
Foto: Daniel Stigefeldt

Hej. Jag heter Ulrika. Jag är tjugofem år gammal. Jag vet ingen annan i min ålder som har mitt namn.
Jag brukade ha svårt för det där namnet, för att jag kände att det inte passade mig. Jag växte in i det, precis som jag gjort med så många andra saker i livet som jag kände var i ofas.
Man föds inte färdig, det är vad en uppväxt handlar om, att växa in i sina asymmetrier och låta dem bilda ett mönster istället.
Ingen annan hette som jag och därför förknippade alla mitt namn med just mig.
En gång hörde en vän från förr av sig många år efter att vi brukade ses.
Hon berättade om prickiga klänningar. När hon såg dem på stan, i en affär, på en bild, var hennes första tanke Ulrika. Efter alla år, fortfarande: Ulrika. Fast mest var det förstås Ulrika tretton år.

Det händer fortfarande att jag ser en prickig klänning i en affär, låter mina händer smeka över tyget, och allt jag tänker på är också ulrika tretton år. Det finns så mycket jag hade kunnat säga henne.

Kärlek tog mig till livet som är mitt.
Kärlek tog mig från Uppsala där jag växte upp till Umeå där jag bodde i sex år. Där jag födde tre ungar, gifte mig, läste en läkarutbildning.

Kärlek tog mig vidare till Åland efter examen. En plats där det skulle vara lätt att bygga det liv med familjen som jag ville ha. Där arbetstiderna och dagisköerna och pendlingstiderna är kortare. Huspriserna lägre. Havet en promenad bort.

Jag har bott här två år nu.
Det har inte alltid varit lätt. Det är inte platsens fel.

Barnen. Kärlek skapade dem också.
De är sex och ett halvt, fyra och ett halvt och snart tre och jag undrar hur länge de där halvåren i åldern räknas.
Kanske har de inte räknats på länge.

Skapade av kärlek och fascination.
Min stora dotter för att vi var fascinerade av hur mycket vi älskade varandra.
Min mellanpojke för att vi var fascinerade av hur mycket vi älskade stordottern.
Min minsta dotter för att vi var fascinerade av hur mycket syskon kan älska varandra.

Tvåbarnslivet – den tid jag hann uppleva det – var harmoniskt.
I livet med tre har jag ännu inte hittat harmonin.
Det finns många anledningar till det. Ett ovanligt känsligt mellanbarn. En oerhört intensiv minsting.
En flytt över havet, ett nytt jobb.
Men jag hittar trygghet i att den här berättelsen hade aldrig kunnat utveckla sig på något annat sätt.
Vi skulle alltid ha skaffat så många ungar att vi egentligen tog oss vatten över huvudet. Hade tre varit lätt hade vi haft fem.
Kärlek och fascination hade alltid lett oss hit.

Jag är läkare.
Många gånger älskar jag mitt yrke men ännu fler gånger känner jag respekt för det. Det känns så viktigt att göra det rättvisa. Jag kan så många gånger vara orolig att inte kunna leverera det jag borde vara patienter skyldig.
Om sådant är det svårt att skriva.
Den där egna osäkerheten ventilerar jag på andra sätt.

Men jag skriver.
För att skrivande är vad jag alltid har gjort. För att orden är hur jag alltid skapade ordning. För att det är konstanten. Det kom före allt det andra.
När jag inte har haft något annat har jag haft orden.
Nu har jag annat, och ändå är de kvar.

Jag heter Ulrika, och detta med att presentera sig är svårt.
För jag tycker bättre om att vara bakom kameran än framför den, jag tycker mer om att lyssna än att prata (även om det finns en del av mig som kan prata på i oändligheten), jag vill iaktta hellre än att bli iakttagen.
Och jag tycker att det är svårt att berätta om mig själv.

Sådan tur att det finns så många andra historier att berätta istället.

 

 

Ulrikas blogg hittar du här och Facebooksida här.

11

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.