2018-06-07

I det förlovade landet av varuberg, corn syrup, och inte en Jante så långt ögat kan nå

När man landar i USA och börjar försöka slå rot märker man lite mer för varje dag exakt hur mycket som är samma som hemma, och hur mycket som är annorlunda. För en vandrade kulturkrock som den svenska japan-polacken jag själv är blir de kulturella chockerna sällan speciellt allvarliga — speciellt inte i ett såpass ~*in spirit*~ närliggande (om än geografiskt avlägsna) område som Kalifornien. Det är som att vi svenskar direkt känner oss hemma här, om inte till och med mer hemma än hemma. Vi har kunnat språket sedan vi föddes, vi har käkat maten sedan vi började franchisa Donken, vi har varvat allt som Hollywood pumpar ut både en och två gånger, och vi är polare med halva LAs musikscen redan (för dom är svenskarna som flyttade dit innan oss). Enda skillnaden är att solen alltid skiner här. Och solen är ju som bekant en effektivare knarkkälla än Sture-P en löningsfredag för oss svennar. Perfekt ju. Eller ja. Vid första anblick, alltså.

kulturskillnader-sverige-och-usa

Sen börjar det. Efter den så välkända smekmånadsfasen av att bo i ett nytt land (som vi alla för övrigt vet främst består av att ta Instagramposter med personligt likerekord på den nya hemstaden samt pricka av alla Starbucks-drycker som inte finns hemma i Sverige — med extra fokus på replikraddan av “venti, no sugar, yeah light ice, mhm yes, Vicky with a y”), så börjar kulturskillnaderna torna upp sig fram likt en shit storm vid stillahavshorisonten.

Först måste man kunna överbrygga, eller ens acceptera, en så fundamental skillnad i det politiska; och då menar jag inte ens det faktum att de valt en Cheeto mest bäst-före-datum som gick ut förra seklet till president, utan till exempel (för att nämna en höjdare) uppfattningen att SKATT = BLÄ, DÅLIGT, VILL INTE. SKATT = STÖLD FRÅN INDIVIDEN. Och även stora skattefrågor åsido (jag hade i och för sig också varit sur om min skatt gick till det deras gör), så är deras politiska vänster är dessutom BLÅ, och högra RÖD. Förvirrande värre, men en perfekt symbol som illustrerar bakvänt och hur olika språk vi— bokstavligen — talar här. Nej du, Amerika. Om jag personligen bara skulle se till välfärd, socialt skyddsnät, och det politiska, ja då är det nästan så jag flyttar hem igen.

kulturskillnader-sverige-och-usa

Men sen så handlar ju livet inte bara om det heller.

Till vardags är USA nästan helt perfekt, iallafall för en extrovert som mig. Alla är trevliga, eller iallafall låtsasdito, random tjejer kommer fram och skriker OH MY GOD I LOOOOVE YOUR OUTFIT mitt på gatan och man skriker tillbaka OH MY GOD LIKEWISE GIIIIRL! Och trots att det blir många möten av vad man tror är instant connections med vad man lyckas inbilla sig gång på gång är nya bästisar, kantade av “we should tooootally grab drinks” (vilket aldrig händer (personen i fråga kommer även ha glömt vem du är inom ett par dagar)) och trots att Sverige vinner denna halvlek med 1-0 med vår tystnad, ointresse, blyghet, (eller vad för sociala svårknäckta koder vi nu envisas med där hemma innan vi verkligen genuint ser någon som våra vänner), så leder USA matchen för mig ändå.

Ni vet nog redan, men jag tacklar bara inte Den Svenska Kylan — och då menar jag såklart inte bara temperaturen, utan alla dessa frostiga och monotona “jo”, “m”, “a”, “var det bra så?”, eller bara klassikern, ren tystnad (och absolut inget!!! leende!!!) — eller fyrkantigheten i alla dessa REGLER, KÖSYSTEM, eller det fenomenet som kanske beskriver svenskhet allra bäst: SKOGRÄNS. Ja jävlar. Den där förbannade skogränsen alltså. Calm your titties, Marianne, ingen dör för att vi trampar på fel sida golvtejpen.

kulturskillnader-sverige-och-usa

Alltså Sverige, I love you, men aldrig är det så förbannat tyst som i en tunnelbanevagn på väg till jobbet en januarimorgon när alla håller andan för att inte rotationsandas den enda lilla luften som finns, syrefattig och vinterkräksjuk. I love you men du måste mjukna i kanterna. I love you och jag kommer hem när träden slår ut och solen aldrig går ner istället. För då vaknar Sverige, då tinar Sverige upp, och då saknar jag Sverige som mest. Då hoppar jag på första bästa plan igen, och då kan dom ta sin jäkla Starbucks och Trump administration och dra åt skogen.

 

Vickys blogg hittar ni här. 

11

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.