2018-05-23

Det bildas inga isflak på vattnet i San Francisco Bay så som på fjärdarna vid Slussen

Det är november och jag står och fryser på Berns takterrass. En kille med simmiga ögon kommer fram och frågar något, genomskinliga obetydliga frågor och små moln från hans mun skvallrar om cigarett eller stockholmskyla, kanske både och. Jag tittar bortåt bakom hans axel på en ickepunkt någon annanstans. Jag har nyligen flyttat tillbaka till Stockholm efter några år i Nice, Västerås och Oslo, och jag försöker samla på allt som är fint och härligt men det är som att allt bleknar i Sverige när september tar slut. Jag tvingar mig själv att fotografera med min systemkamera, döper Flickr-albumen till september ’13, oktober ’13, november ’13, redigerar och redigerar men ingen photoshopmättnad kan dra upp temperaturen på det mediokra och betongkalla i tisdagsmorgnar på Bagarmossens tunnelbaneperrong och novemberkvällar på klubbterrasser.

Tidigare den sommaren har jag fått ett telefonsamtal om att jag kommit in på skolan jag sökt, programmet som innebär en termins plugg i Stockholm och resten av masterprogrammet i San Francisco. Luren i handen mitt ute på Karl Johan i förvirring. Okeeeeeeej jahaaaaa då flyttar jag tillbaka till Stockholm då. Men USAs västkust? Äh. Inget att tänka på nu. Det kommer aldrig bli av ändå. Och så gick jag tillbaka in till mina kollegor och vek kläder i prydliga högar.

Så kom augusti. Och så kom flytten tillbaka in i min lilla etta som stått uthyrd i flera år; så kom tjugokronorsöl på Lion Bar och gästlistor på Berns. Buffliga killar med whiskeyandedräkt kom och gick, senhösten gick och tvåtusenfjorton tog vid där december slutade.

Någon (om det var jag??) fyllde i blanketter och tog nya passfoton, beställde transcriptions av betyg och bokade visumtid på amerikanska ambassaden. Fortfarande utan en tanke på att det skulle hända. Jag var praktexemplet på imposter syndrome och visste att jag inte kommer hamna i USA trots att jag hade en flygbiljett redan. Det var inte så livet gick till.

Men så går livet till. Det kan göra det och ibland kanske det till och med gör det. Man kanske kan bli teleporterad från ett snöigt Sveavägen till soldammiga backar i Kalifornien. Kanske finns en verklighet där varenda hörn är dockskåpsfint och att man kan bo mitt i en tjugofemgradig tavla av åretruntsol. Kanske om man tror på det tillräckligt mycket — eller nej förresten — kanske händer det om man tvivlar på det tillräckligt mycket.

När inga årstider finns glömmer man bort att tiden går. Och nu har jag plötsligt bott i San Francisco i fyrtioåtta Flickr-album och aldrig slutar färgerna att blomma, aldrig blir det tredje veckan i januari-grått som ett Medis i duggregn.

Igår gick. Och idag kom. Och precis i detta nu sitter jag i en hotellbar i LA. Jag fastnade med ögonen i någon annans när jag var ute i Hollywood för en dagsdrink. Bytte nummer, gapskrattade om kolibrier och Black Mirror och hur icke-logiskt Fahrenheit är i en intensiv timme innan jag var tvungen att åka till LAX för att flyga tillbaka till San Francisco. Sms-plinget när jag berättar att mitt flyg är försenat: ”at this point you should just stay”.

Så vad gör man inte då, annat än att vaska ett obetydligt flyg, hoppa i en Uber och stanna kvar. Någon som under den första minuten av prat skrattar rakt ner i ens ögon, berättar om hur himlen reflekteras i dem och inte simmar iväg med blicken. Någon på en solig barterrass i Los Angeles, och därför och för tusen andra anledningar till är USA ett möjligheternas och äventyrens högborg på det allra klyschigaste viset, men jag bryr mig inte för jag älskar det. Jag är en romantisk drömmare och jag vill aldrig växa upp, aldrig växa upp.

Vill aldrig mer att något känns som Berns en fyrkantig Sverigenatt, aldrig för tunna jackor och spyor på tunnelbanegolvet på vägen hem, aldrig somna på nattbussen, aldrig mer snö, aldrig mer mörker, aldrig mer slutet på stockholmsjanuari.

–  Vicky

 

P.s Du hittar mer av Vicky här och här.

8

Kommentera

Åh Vicky, älskar när du skriver långt och på det här sättet. Fick RYSNINGAR!

men nastasja!! TACK ❤️❤️❤️

Ann

Underbart skrivet! Man fastnar direkt och vill bara läsa mera!

midis

Va kul! Coming up!

tack snälla ann!

Vad fint, och välförtjänt, att hitta dig som krönikör här, Vicky! <3

vad glad jag blir. tack malin! 🌹

älskarrrrr det här!!

bästa ellen! tack <3

Siri

JA akkurat sånn er det jo!! Så bra tekst, elsker den <3

tusen tack bästa!!

Lovisa

Jag blev glad av att läsa detta!

tack lovisa!!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.